”Godhetsmonster” var ett begrepp som jag bildade under en vistelse i ett ödehus i Närpes vid läsningen av Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras?. Författaren var en framträdande rysk intellektuell i 1860-talets Ryssland. Han häktades och förvisades till Sibirien, där han dog 20 år senare, trogen sina ideal.
Tjernysjevskij visste nämligen att den absoluta godheten skulle segra till slut. I hans bok blir mänskan också till sist absolut god. I slutet av romanen har nämligen de nya människorna skapats, vilka i fråga om godhet och behaglig livsföring endast överträffas av Guds änglar. I själva verket påminner Tjernysjevskijs paradis inte så litet om Muhammeds, bortsett från att de nya människorna i Vad bör göras? fortfarande arbetar, dricker vin, idkar älskog och får barn.
Tjernysjevskijs bok kom att spela en oerhörd roll för de ryska bolsjevikerna. Den som till sist fick tillfälle att förverkliga Tjernysjevskijs goda tankar var Stalin, som hade absolut makt och därför även möjlighet att fullborda idéerna. I sitt arbete med att skapa den nya människan, som är fri från motsättningar och egennytta, fick Josef emellertid snart klart för sig, att alla inte passade in. En del sade till och med öppet att det var omöjligt att skapa den nya människan. Stalin, som var en godhjärtad människa, visste först inte hur han skulle reagera på det här men fann snart på lösningen: Vi skickar de där onda till ett speciellt ställe, så blir vi av med dem och de kan få möjlighet att komma på andra och bättre tankar. Sålunda uppstod i den ny människans namn Gulag, för dem som inte kunde bli absolut goda.
Ett annat och tidigare godhetsmonster var Jean-Jacques Rousseau, som Tjernysjevskij och andra stora människoförbättrare har läst. Rousseau tyckte att samhället skulle styras av den allmänna viljan, det vill säga av folkets abstrakta vilja. Det knepiga var hur den allmänna viljan skulle förverkligas och vem som skulle tolka den. Rousseau kom fram till att i undantagsfall kunde den allmänna viljan uttolkas av en enda person.
En som fick möjlighet att tolka och utforma den allmänna viljan var Robespierre, som innan han somnade om kvällarna alltid läste en stump av Rousseau. Han insåg emellertid, liksom senare Stalin, att det blev en massa folk över, som inte kunde foga sig under den allmänna viljan och inte heller kunde eller önskade leva upp till kravet på att de måste bli ädla vildar. Dem stoppade han följaktligen i giljotinen. Allt i den goda avsikten att uttrycka den allmänna viljan och skapa den goda människan och det fulländade och slutgiltiga samhället.
Rousseau och Robespierre, liksom senare Tjernysjevskij och Stalin, var nämligen helt säkra på, att människan i grunden är god, ty de hade hört talas om den ädle vilden i Amerikas urskogar. Att han var ädel och god stod helt klart för dem, även om de aldrig hade träffat honom. Inte heller det kroppsabetande folket hade de annat än dimmiga begrepp om, men den ädle vilden blev i Europa sedan det ädla folket och till sist den ädle arbetaren, som socialistiska intellektuella skulle förvandla till den nya människan.
På 1900-talet var tanken att man skulle kunna skapa en ny människa heller inte begränsad till bolsjevikerna utan återfanns även hos de rikssvenska folkhemsideologerna. Också de socialdemokratiska intellektuella såg i arbetarna ”materialet”, av vilket den nya människan skulle skapas. Även de hade läst sin Rousseau.
Gudskelov hade de inte samma möjligheter att förverkliga sina idéer som föregångarna. I stället fylldes under 1930-talet de svenska sinnessjukhusen med obekväma människor. Sverige var det land i västerlandet som vid denna tid hade flest tvångsintagna på sina mentalsjukhus. Någonstans måste man även i en parlamentarisk demokrati förvara dem som inte passar in.
Godhetsmonster är således människor vilka strävar efter att förverkliga det absolut goda och vilkas tänkande, om man försöker omsätta det i praktiken, får ödesdigra följder. Analogt med begreppet godhetsmonster kan vi även bilda exempelvis dygdemonster, trevlighetsmonster och vänlighetsmonster.
Men monster förblir monster, och för dem bör vi ta oss i akt.
Ulf Modin