I den avslutande delen i serien om Thomas Piketty och ojämlikhetens pris analyseras börsmäklarnas förmögenhetsberoende och tron på sig själva som den utvalda eliten. Den mäktiga Wall Street-klassen har länge obehindrat fört sin egna form av klasskamp från ovan.
De astronomiska löner och andra ersättningar som speciellt cheferna för de största bankerna och företagen i USA numera får har bidragit till den växande ojämlikheten i världen och Thomas Piketty har oroat noterat denna utveckling. Varför uppfattas den som oundviklig och till och med rättvis? Varför anser vissa mänskor att de är värda så mycket? Journalisten Whet Moser vid tidskriften Chicago har ställt sådana frågor och kommer med intressanta svar. Han hänvisar speciellt till socialpsykologisk forskning som letts av Michael Kraus vid University of Illinois. Han har kommit till att mänskor i högre ställning vanligen föreställer sig att deras familj eller de själva är bättre än andra av genetiska skäl, de har ”bättre gener”. Det är den främsta förklaringen till deras högre klassposition. Det är en uppfattning som inte bara bestyrker deras nuvarande ställning, utan också antyder att den kan vara tryggad också i framtiden. De som har en lägre klassposition är däremot benägna att se den som ett resultat av hur samhället fungerar. Kraus har också kommit fram till att mänskor i lägre ställning har större förmåga till empati än mänskor i högre ställning.
Den förre Wall Street-bankiren Sam Polk tas av Whet Moser som exempel på hur man också i den högsta inkomsttoppen kan drömma om mer och mer pengar. I en artikel på New York Times’ ledarsida har Polk berättat om sitt beroende av pengar och hur svårt det varit för honom att frigöra sig från det:
”Mitt sista år på Wall Street hade jag ett bonus på 3,6 miljoner dollar – och jag var arg över att det inte var tillräckligt stort. Jag var 30 år, hade inga barn att ta hand om, inga skulder att betala, inga filantropiska mål i tankarna. Jag ville ha mera pengar av exakt samma skäl som en alkoholist behöver en drink till: jag var beroende.”
Det beroendet hade han ärvt av sin pappa, en försäljare av köksskåp som inte alltid fick några skåp sålda, men ändå drömde om att tjäna en miljon. Sam Polk hade redan som 22-åring blivit penningmäklare och börjat tjäna stora summor, men hela tiden varit avundsjuk på kolleger, som tjänade ännu mera än han. ”Jag tänkte på hur de kunde köpa Mikronesien om de ville, eller bli borgmästare för New York. De inte bara hade pengar, de hade makt.”
Han hade ändå inte helt anammat branschens tänkesätt. Han deltog i ett möte med sin chef och några andra mäklare och de talade om de nya reglerna för hedgefonder. De flesta på Wall Street ansåg att de var en dålig idé. ”Men är de inte bättre för hela systemet?” frågade han. Det blev tyst och hans chef sände honom en ilsken blick och sade: ”Jag har inte hjärnkapacitet nog att tänka på hela systemet, jag är bara intresserad av hur detta påverkar vårt bolag.”
Den episoden fick Polk att börja se på Wall Street med nya ögon. ”Jag noterade den galla som mäklarna riktade mot regeringen för att den begränsade bonusen efter kraschen, jag hörde ilskan i deras röster när det blev tal om högre skatter. Dessa mäklare avskydde allt eller alla som hotade deras bonus.” Han började också ifrågasätta sin egen roll i detta skådespel.
Han läste flera böcker om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen (få andra på Wall Street gjorde väl sådant) och inbillade sig att han också skulle ha varit med bland aktivisterna om han levat då. Men han medger att han ljög för sig själv. Också i dag fanns det stora samhällsproblem, men han gjorde inget åt dem. Tvärtom hade han, som de flesta andra på Wall Street, bidragit till den stora finanskraschen. Men han hade svårt att lösgöra sig. Han hänvisar i förbigående i sin artikel till sociologen Philip Slaters bok Wealth Addiction från 1980 (och när man kollar in Slater på Google ser man att det nog kan hända att han haft större betydelse för Polk än enbart som skapare av begreppet – det groteska är ändå att det på Google-sidan dyker upp en annons: Did you know Philip Slater’s criminal history is searchable?; kanske det finns motsvarande annonser på söksidor för alla märkespersoner?).
Förmögenhetsberoende blev alltså ett centralt begrepp för Polk och han frågar varför det uppmärksammats så litet. ”Liksom alkoholister som kör påverkade innebär förmögenhetsberoende en risk för var och en. Förmögenhetsberoende är, mer än några andra, direkt ansvariga för den ständigt växande klyfta som delar vårt en gång så stora land. Förmögenhetsberoende är ansvariga för den väldiga och giftiga olikheten mellan rika och fattiga och för utplånandet av medelklassen.” Polk ger som ett exempel McDonald’s-chefen Don Thompson, som 2012 tog emot 14 miljoner dollar i bonus och lön, samtidigt som hans bolag publicerade en broschyr för sina anställda om hur man överlever på låg lön.
Det var svårt för Polk att frigöra sig, men han hade hjälp av sina tidigare erfarenheter av alkohol- och drogberoende som visade att detta var ett liknande beroende, som var svårt men inte omöjligt att frigöra sig från. Han samtalade också i många år med en psykolog som hjälpte honom att inse de djupare sammanhangen. Men han undrar fortfarande varför det inte finns en rörelse för Anonyma förmögenhetsberoende.
Cult of Smartness är något man ägnar sig åt på Wall Street. Smartness vägrar ordboken att översätta, det finns ingen bra motsvarighet på svenska – kanske det är därför som adjektivet smart tagits in i svenskan som det går och står. Antropologen Karen Ho jobbade själv en tid på Wall Street, fascinerad av den speciella kulturen där, som till exempel innebar att varje gång ett företag tillkännagav stora personalnedskärningar, sköt dess börskurs upp i höjden. Företagskulturen på Wall Street har starkt påverkat företagskulturen i allmänhet i USA. I boken Liquidated: An Ethnography of Wall Street, som hon gav ut 2009, efter finanskraschen, noterade hon den dominerande självbilden på Wall Street. En vicechef för Lehman Brothers säger om dem som jobbar där: ”Vi talar om de smartaste mänskorna i världen. Det är vi! De är de smartaste mänskorna i världen.” Detta var uppenbarligen innan Lehman Brothers kollapsade och utlöste finanskrisen och visade smarthetens baksida.
Och naturligtvis fanns det också en hierarki bland de smarta. Christopher Hayes, som i sin bok Twilight of the Elites: America after Meritocracy, hänvisar till Karen Ho, berättar också om ett möte med en hedgefondanalytiker, som förklarar: ”Det är till 100 procent säkert att de flesta på Wall Street, även om de har fina papper, har blivit efter i utvecklingen.” Undantaget utgörs av folket på hedgefonderna, där man tar mycket allvarligt på intelligens. Därför är det enligt denna analytiker naturligt att det är Wall Street som säger vad USA ska göra.
Socialpsykologen Michael Kraus – som nämndes härovan – har i sin forskning funnit en annan förklaring till att Washington gör som Wall Street vill, när det är fråga om att försvara ojämlikheten i samhället. Det är inte bara fråga om att tro på smartheten hos finansanalytikerna, det handlar också om att försvara de egna intressena. Kraus konstaterar att kongressmännens medianförmögenhet år 2011 uppgick till 966 000 dollar – vid det här laget torde alltså hälften vara miljonärer. Och det påverkar dem också i deras jobb. Det gäller framför allt demokraterna – alla republikaner försvarar nämligen, oberoende av sin egen ställning, den rådande olikheten och medverkar gärna till lagstiftning som ökar den. Men bland demokraterna såg Kraus en klar tendens till att ”demokrater med större förmögenhet stöder färre lagförslag som skulle minska den ekonomiska ojämlikheten än deras kolleger med mindre förmögenhet”.
Politiker som är rikare än väljarna är förstås ett problem överallt. Speciellt känsligt är det kanske bland socialdemokraterna, där man kan föreställa liknande tendenser som hos USA:s demokrater, de som rör sig på samhällets högsta nivåer kan ha en större förståelse för bristerna i jämlikheten än deras väljare. När SFP-ordföranden Carl Haglund vill avskaffa arvsskatten och därmed öka ojämlikheten stör det knappast partiets väljare. Men när SDP:s dåvarande partisekreterare Mikael Jungner hösten 2011 deklarerade att en månadsinkomst på 10 000 euro och en egendom på en miljon euro räcker till för att fylla normala behov måste många av partiets väljare ha undrat vilken värld partiledningen levde i. Man har diskuterat partiordförandens betydelse för det sjunkande förtroendet för partiet, men månne inte Jungners uttalanden också spelat en roll.
Apropå arvsskatten kan konstateras att Åboprofessorn Alf Rehn i ett inslag i radion konstaterat att arv är ett av de sätt på vilka kapitalet koncentreras och ojämlikheten upprätthålls. Han undrar om ”jag är berättigad till att njuta av frukterna av min fars arbete? Eller min farfars? Eller av min farfars farfar, vars arbetsinsats var att födas i den rätta familjen?”
Hans kommentar föranleddes kanske av Björn Wahlroos’ flytt till Sverige för att undvika att hans barn drabbas av arvsskatt när han dör.
