Få saker är så tillfredsställande för läsaren som en historia i vilken författaren lämnar små blinkningar bakåt mot litteraturhistorien. I Maraminne, uppföljaren till Mia Francks Martrådar, vimlar det av detaljer av den typen som bara en riktigt bildad skribent gör sig omsorgen att lägga in. För oss som alltid varit fascinerade av den grekiska myten om gudinnan Persefone, som faller stenhårt för underjordens härskare Hades och mot sin mors vilja därefter lever hälften av sitt liv i underjorden, är det lätt att dra paralleller till denna historia under läsningen av Maraminne. När vi kommer in i handlingen har det gått ett år sedan fotbollstjejen Matis syster tog sitt liv. Matis tillvaro i småstaden Björknäs känns skev och otillräcklig, och när människor från Björknäs parallella dimension, Birkenes, börjar dyka upp i småstadsidyllen blir hon först mest irriterad. Det är inte förrän en ung man, Nor, tar sig från Birkenes för att leda Mati genom tunnlarna i underjorden som hon på allvar släpper fram maran i sig och går med på att börja arbeta med sina martrådar igen. Berättelsen om Mati har jämförts med den om Buffy, men Mia Franck lägger som sagt ut ett helt nystan av olika influenser. Den som sett den franska tv-serien Gengångare undrar om Mia Franck inte plockat intryck även därifrån.
Förlaget kallar boken för fristående från sin framgångsrika föregångare, men för oss som inte läst Martrådar blir det tydligt att läsupplevelsen skulle blivit än större om vi kände till historien från början. Här och var nämns namn som aldrig blir mer än just namn, men som uppenbart någon gång spelat en stor roll för berättelsen. Olika berättare i olika världsdelar och i olika dimensioner, gör att man ibland måste lägga boken ifrån sig, reflektera över vad som händer och på vilket sätt snarare än att bara fortsätta plöja. För en tidigare oinvigd tar det ungefär de första etthundra sidorna innan historien, med alla sina berättarröster, blir sådär olidligt måste-fortsätta-spännande. Men när berättelserna till slut flätas ihop, då Mati och den underjordiske ynglingen Nor möts i upphetsning och sorg i en svettig taxi på väg till golfbanan, tar det fart på riktigt.
Något av det bästa med Mia Francks marvärld, är att den samspelar med vår egen. Här finns inga tossiga alver eller talande grävlingar, utan bara helt vanliga människor som mer eller mindre motvilligt dras med övernaturliga krafter. Franck gör ett bra jobb med sin huvudperson Mati, som tillåts vara nyanserad i sina styrkor och svagheter och som på ett för läsaren obehagligt subtilt sätt helt tas över av maran. Det öppna slutet och författarens egen information på sista sidan garanterar en uppföljning. Den ska bli grannlaga att kasta sig över. Trots den otroligt dystra stämningen som genomsyrar hela Maraminne känns det snarast som ett obligatorium att fortsätta dit martrådarna pekar. Det enda jag inte kan förstå är varför övernaturliga väsen måste lyssna på jordiskt tveksamma rockband som Linkin Park.
Johanna Karlsson
Mia Franck: Maraminne.
Schildts & Söderströms, 2014.
