På Gran Canaria, EU:s sydligaste skärgård, är havet kultur och identitet. Fiskenäringen har i sekel försörjt öriket med mat och arbetstillfällen, men uppluckrade fiskedirektiv från EU, ökad turism och planer på oljeutvinning gör att lokala fiskare blickar mot framtidens horisont med oro i ögonen.
Det är morgonen efter EU-valet. Röster har räknats, El País publicerar analyser med uppenbara slutsatser: det låga valdeltagandet skymmer sikten för en riktigt klar bild. Längs sydvästra Gran Canarias vackra kustremsa, långt ifrån de politiska reportrarnas bord, råder däremot ingen särskild baksmälla.
Queen sjunger sista refrängen på The Show Must Go On. Det känns passande i fiskebyn El Pajar, ett samhälle som gått vidare. På många sätt men inte alla. I Bar Playa skyms halva havsutsikten av den väldiga cementfabriken. I bukten har de små fiskebåtarna lagt nät för dagen. I fabriken arbetade förut 400 personer och var och en var en bärande del av El Pajars ekonomi: i krisens spår har skaran krympt till omkring 50 anställda. Ett obeskrivligt slag i magen på en by som till skillnad från sina mer kapitalstarka grannar i Maspalomas och Puerto Mogán inte ståtar med inbjudande sandstränder och högljutt nattliv.
Här är stränderna bäddade i sten och doften av fisk sitter i väggarna. I Bar Playa sitter en äldre herre med basker och fyra tomma glas med kaffedroppar i. Är blåsten hård sipprar sand in från cementfabriken – inte helt olikt de sandstormar som Saharaöknen ibland blåser in över Kanarieöarna.
I El Pajar arbetar sex fiskare, samtliga pescadores artesanales. De fiskar med enkla men robusta redskap och sätter respekten för det marina livet i centrum.
– Havet är liv, säger José, en man i 40-årsåldern. Utan havet skulle vi gråta.
Nu börjar morgonen långsamt övergå i förmiddag och solen är inte längre behaglig och värmande utan stark och brännande. Fiskarna slänger käft med kunder i en liten gränd bakom Bar Playa, lägger nya nät, ordnar saker och ting inför morgondagen. Arbetsdagen är lång men snart till ända: den börjar i regel i vargtimmen, före gryningens första strimmor, då havet ännu dåsar i nattens vagga. Vid åttasnåret återvänder de in i bukten, lägger till och lastar av.
Det är rutinerna som gäller i en fiskares vardag, förklarar de. Men det är också rutinerna som alltmer börjar ifrågasättas, av utomstående krafter, eller snarare i form av efterskalv efter politiska beslut.
Respektera havets regler
José började fiska som 11-åring, gick i skolan samtidigt. Han visar upp licenser och uppslagsböcker med olika fiskarters vikt och utseende. Det gäller att veta om fisken är redo att tas ur havet, säger han. Om inte slängs de tillbaka.
– Levande, det är viktigt.
Han återvänder ständigt till respekten för havets regler, den lokala fiskarens ledord.
– Det är därför det är viktigt med licenser och tillstånd, men numera fiskar vi i allt större utsträckning i vatten som smutsats ner av fartyg och fiskare som inte behöver leva med konsekvenserna av sitt handlande.
José och de övriga fiskarna blandar samtalsämnen: EU-valet (en av dem röstade inte), den märkligaste fångsten, Barcelona eller Real Madrid, kanarisk identitet. En av fiskarna, en ärrad man utan tänder med en liten valp i famnen, svär åt den spanska centralmakten.
– Jag är kanarier, utbrister han.
Cigarettstumpen dallrar mellan hans fingrar.
– Jag är spanjor först och främst, därefter kanarier, säger en annan.
– Åk till Spanien då! svarar den tandlöse mannen och valpen tycks nicka i samförstånd.
– Jag är redan hemma, replikerar den andre.
Samtalet ebbar ut.
För fiskare flyter gränser samman och utmynnar i en gränslös ocean och fiskaren är lyckligt lottad som ges tillgång till en värld som aldrig förändras, resonerar en utomstående. Det är naturligtvis inte sant, långt ifrån. Den marina globaliseringen är lika verklig på havet som i alla andra planetära zoner.
Förgörande evolution
José berättar att han inte äter kött och förklarar sig kritisk till massindustrier, vilka de än må vara: möbler, olja, kött. Han äter fisk, men bara fisk han själv fångat.
– Jag behöver veta att den fisk jag äter har haft ett bra liv och att den levt i en bra miljö. Fiskmarknaden är som den är. Knappast demokratisk.
Uppluckrade EU-direktiv har öppnat upp Kanarieöarnas fiskevatten för andra europeiska fiskare. ”Utländska” för fiskarna i El Pajar är även de som kommer från Baskien och Katalonien. Men framför allt är det de större fartygen från andra europeiska länder som letar sig hit, till Spaniens mest välmående kustremsa, och dammsuger upp havsbottnen på såväl fisk som sediment. Följderna är katastrofala, förklarar de lokala fiskarna: havet surnar, missväxt uppstår bland arter och – mest tydligt – de lokala fiskarnas tillvaro hotas. Josés bror, Miguel, skulle gärna se en värld som drar ner på tempot och inte tar saker och ting för givna, men tror inte att en sådan är möjlig.
– Evolución es destrucción – evolutionen förgör, säger han.
Olja
Att den spanske fiskaren på många håll har hårda tider framför sig står också klart i den kartläggning av Spaniens Natura 2000-områden som El País publicerade den 25 maj. I södra Spanien, i departementet Murcia, planeras inom de närmaste åren 9 000 nya bostäder längs en orörd kustlinje. I Almería, Andalusien, hotellbyggen i ett känsligt kulturlandskap och i Girona, Katalonien, 370 lyxbungalows längs den nationalparksklassade udden Cap de Creus nära franska gränsen.
Ett liknande projekt som bryter mot EU:s Natura 2000-regler är hotellkomplexen som planeras på ön Fuerteventura. Platsen – Dunas de Corralejo – beskrivs som ett paradis för såväl fisk som fiskare och det är inte bara sportfisket som utsätts för fara när storskalig turism sätter ned foten här, även fiskbeståndets cykler kan rubbas och i slutändan äventyras.
Trots EU:s kritiserade fiskepolitik är det ändå centralregeringen i Madrids förslag att påbörja oljeutvinning längs Gran Canarias kust som skrämmer mest. Planerna är långt komna, prospektering sker, men så länge den kanariska opinionen hålls enad i sin kritik mot planerna lär centralregeringen i Madrid inte våga ge grönt ljus. Därför ser fiskarna i El Pajar de påbörjade planerna för storskalig turism i byn som ”ett slags första steg” dithän. I byns hjärta syns en stor planritning för det nya, ”urbana” El Pajar: nya vägar, krattad badstrand, turistkomplex.
José förklarar:
– Titta bara på vad som hänt på andra håll på Gran Canaria, som tidigare var fiskebyar. Där har turistindustrin successivt förändrat de marina villkoren och släppt ut gifter i vattnet. Där går det inte längre att fiska. Är det den framtiden vi ska vänta oss här också?
Korruption
Frågorna är många. En är ifall det väntande frihandelsavtalet mellan EU och USA – TTIP – kommer att få följder för oljeprospekteringen utanför Kanarieöarna? Mäktiga oljebolag kommer i värsta fall att med frihandelsavtalet i ryggen kunna stämma Gran Canarias autonoma regering för att inte tillåta fri etableringsrätt. Marknaden före den allmänna opinionen?
Det autonoma Kanarieöarnas miljöregler är, ska sägas, ändå tämligen starka på pappret: de förutsätter att merparten av örikets yta skyddas från ekoskadliga byggen och industrier. Men många anser ändå att situationen är oroväckande och hoten kommer inte enbart från potentiella oljeindustrier och svällande turistkomplex. Till exempel sopsorteringen lyfts också fram som åsidosatt.
– Och korruptionen har blivit ett slags kallbrand som sprider sig till samhällets samtliga hörn, säger Pilar Álvarez.
Hon är Las Palmas talesperson för den gröna rörelsen EQUO, sedan 2011 en del av Spaniens gröna parti.
– Korruptionen påverkar turismen, bostadsmarknaden och politiken. I slutändan handlar det om ekonomi och försämrade sociala villkor. Och det har vi haft nog av sedan finanskrisens utbrott.
Liksom många kanarier oroas Pilar Álvarez och EQUO av planerna på en storskalig oljeindustri vid Gran Canaria – medan Madrid hoppas på över 50 000 fat råolja om dagen.
– Det är bara att hoppas att saken kan förhalas in i det sista. För alltid. Kanarieöarna har inga muskler som är starka nog att stå emot storkapitalet från mäktiga oljebolag som inte tar någon hänsyn till vare sig miljön eller individer.
Hårda ord, kan tyckas, men Pilar Álvarez är inte ensam om att fälla dem.
– Vi har inte lärt oss någonting från tidigare katastrofer, sade Sara Pizzinato, Greenpeace talesperson i frågor rörande energi och klimatförändringar, i december 2013 när miljöorganisationens flaggskepp Arctic Sunrise lade till i Las Palmas för att bidra till att rikta blickarna mot den spanska regeringens planer på storskalig oljeindustri.
Efter den förödande oljekatastrofen vid oljeplattformen Deepwater Horizon i april 2010 kan det te sig svårt att förstå varför regeringar anser sig beredda att driva igenom liknande industriella satsningar, särskilt när miljökatastrofens allvar och följder än i dag inte är helt kartlagda. Och när den allmänna opinionen så starkt ställer sig kritisk till planerna.
Hållbar energi, hållbart fiske
Kanarieöarna behöver en radikal energiomställning och det snart, säger Pilar Álvarez. En vindkraftspark finns redan och dessutom är förutsättningarna för havsenergi och satsningar på solceller synnerligen goda.
Så varför är intresset för olja så stort?
– För att det betyder snabba pengar. Och för att de slipper leva med konsekvenserna om något skulle gå åt helvete.
Fiskarna i El Pajar håller med om det. Oljeindustrin står i bjärt kontrast till den miljövårdande fiskeindustri de själva är måna om att ge i arv till kommande generationer. José, Miguel, den tandlöse fiskaren med valpen och de övriga fiskarna tar farväl och åker hem. I morgon väntar en ny dag, den börjar innan gryningen.
Kvar dröjer Rafael, 22 år. Han vill inget annat än bli fiskare, men har inte råd att bli det. Han räknar upp de kostnader han själv måste stå för innan licensen är utkvitterad och det är fritt fram att arbeta som fiskare: försäkringar, baskurser, informationskurser. Inalles över 2 000 euro, förklarar Rafael. Och det är långt innan han ens hunnit börja tala om kostnaderna för nät, båt, bränsle och verktyg.
Rafael skakar på huvudet:
– Jag är ”papperslös”. Inga statliga subventioner till det inte, men till att rädda banker? Det är en annan sak. Ingen får något stöd för att kunna bli småskalig fiskare. Jag vill jobba men får inte jobba. Och det är många unga som lämnar Gran Canaria för fastlandet och otrygga anställningar. Vill ”de” att också jag ska flytta? För jag vet ärligt talat inte om jag kommer att ha råd att bli fiskare. Om jag inte vill fiska illegalt, vill säga. Det gör många.
En hållbar fiskeindustri kan skapa många nya gröna jobb, menar Rafael, och är det inte den framtiden vi vill ha?
– Då måste staten hjälpa oss som frivilligt vill arbeta under dessa hårda villkor och ta hand om havet.
Rafael blir tyst och avslutar sedan resonemanget:
– Det är ju faktiskt det det handlar om: vi fiskare är ett slags havets väktare. Eller mördare. Skillnaden är hårfin.
Klas Lundström
