Tack Li Andersson, för din kloka kolumn i Ny Tid nr 33. Den uttrycker mångas oro, väcker  minnen hos många.

Jag är femtio år äldre än du och kan följaktligen göra jämförelser mellan kalla kriget och vår nutid av krigshärdar och krigshot. Det är både sant och osant att historien aldrig upprepar sig. Sant såtillvida att vi intill förtvivlan ser upprepade mönster av maktbegär, hämndlystnad och förödmjukelsens hat. Osant såtillvida att direkta paralleller inte kan och inte skall dras eftersom omständigheterna är nya och rollerna delvis ombytta och det ständigt dyker upp nya roller på scenen. Illa skrivna verkar de sistnämnda ofta vara, men där står de likafullt och basunerar ut sina budskap.

Du vet mycket mera om ekonomi än jag, därför tänker jag inte ta upp den tråden. Om samhällsandan och dess förvandling vill jag däremot säga några ord.

Aldrig under min livstid har individualismen, egoismen, materialismen och snikenheten varit så allmänna och allmänt accepterade som idag, liksom under hela detta unga årtusende. Tala om smygande kyla! Naturligtvis finns det en koppling mellan den smygande politiska kyla du talar om och, å ena sidan bristen på solidaritet, å andra sidan bristen på intellektuell diskussion. För att inte tala om hur trångt det andliga livet sitter i kläm mellan fundamentalister av alla slag – inbegripet de ateistiska.

Du avslutar så riktigt med att vi behöver en aktiv, synlig och bred fredsrörelse. Ja, det behöver vi mest av allt, vi som har privilegiet att bo i fredliga länder och tror att det är en rättighet utan skyldighet. Men hur skall viljan till fredsarbete och tanken på medmänsklig förpliktelse födas i ett mentalt landskap av matrecept, bantningsrecept, Idolstävlingar, våldsunderhållning och börstips? Till våra mest dyrköpta erfarenheter hör den bittra urartningen från sextio- till sjuttiotal när sund solidaritet och indignation över världens orättvisor övergick i människofientlig dogmatism. Det bittraste är att vi fortfarande verkar leva i samma pendelläge: den taistoitiska villfarelsen svängde pendeln till ett ytterläge av borgerlig självgodhet och stannade där – ivrigt påhejad av underhållningsindustrin och, givetvis, marknaden. Hur de sociala mediernas roller utvecklas återstår att se. De är snabba och når massor av människor på nolltid – de borde alltså kunna användas för att samla stora skaror av fredsaktvister, demonstrationer, marscher. De har redan gjort punktinsatser på området – men ack så få i jämförelse med tjatter och hatbrev.

Klimatet måste vara ett annat, men hur skapas ett annorlunda mentalt klimat? Av sms-förenklade åsiktsyttringar i en hysterisk tid? Av wahlroosisk cynism? Av en förlamande oro, där arbetslöshet, fattigdom och ovisshet hindrar fördjupade tankeutbyten om någonting? Av att orosrapporterna om vårt gemensamma fysiska klimat passiverar i stället för att aktivera? Av att vi gör oss blinda och döva för att belysningen är för gräll, ljudnivån för hög?

Nej. Det mentala klimat vi behöver formuleras i Ny Tids nya chefredaktörs manifest för optimism: det krävs att vi frågar, skriver, förklarar och debatterar. Albert Camus uttryckte detsamma 1946, i en värld av ruiner, i en värld som sett atombomben födas  – och användas: ”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning; en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en pultron. Och följaktligen kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen.”

Ja, spelet känns fruktansvärt och helst skulle man glömma att det pågår – men det går inte – idag mindre än på länge under de sjuttio år som gått sedan Camus skrev essän Varken offer eller bödlar.

Tror vi på att ord är mäktigare än vapen?

Om inte – varför? Hur mycket har vi satsat på orden för att kunna underkänna dem?

Lyssnar vi överhuvudtaget, talar vi, läser vi, skriver vi? Vidgar vi kretsarna, initierar vi dialoger?

Jag är rädd för att den ständiga tidsbristen, det ökande sönderhackandet av information, reducerandet till gillande och flöden och pliktskyldig utfyllnad mellan poplåtarna är svaga brickor i det fruktansvärda spelet.

En av de stora olikheterna mellan din studietid Li, och min, är att vi hade förmånen att få läsa hur länge och mycket vi ville och inte bara våra egna ämnen. Vår skola var allmänbildande, inte examenspressad. Jo – den hade otrevliga sidor också, allt var definitivt inte bättre, men lugnet ägde vi, läsron, studiemöjligheterna. Det fanns absolut inga hinder för mig att komma in i vare sig Svenska Teaterns elevskola eller humanistiska fakulteten vid Helsingfors Universitet. Jag vill tro på Janne Wass optimism, jag vill delta i  Camus fruktansvärda spel och jag delar din åsikt om behovet av en aktiv, synlig och bred fredsrörelse. Jag är rädd för den rädsla för långa texter, djupa analyser och krävande resonemang som våra mäktigare medier utvecklar sedan länge.

Ännu räddare är jag för min egen passivitet i den smygande kylan.

Å andra sidan vet jag att jag inte är ensam om den rädslan. Jag vet också att till de saker jag är glad över att ha gjort under det här ganska långa livet hör grundandet av en teater och av en fredsförening – både vid mitt köksbord, och andras.

Välkommen alltså, Li, till mitt köksbord. Välkomna alla andra också. Det roligaste vore naturligtvis om vi blev så många att vi inte skulle rymmas vid bordet utan blev tvungna att hyra en teater.

Rationellare vore, säger någon, att länka våra idéer och vår aktivitet till existerande fredsforum. Fredsvargen i Sibbo  lydde under Finlands Fredsförbund och det var inte förbundets fel att vargen tynade bort. Kvinnor för fred uträttar massor och kan vara mera anarkistiskt än det FN-anslutna Fredsförbundet. Personligen har jag bara en grundläggande motvilja mot att könssegrera fredsarbetet.  Och en grundläggande tro på Äventyret utan våld.

När det finns nordiskt välfödda män som engagerar sig i extremt militärt våld i det sargade Mellanöstern i stället för i frivilligt hjälparbete ser vi igen en gång den ödesdigra kopplingen mellan religion och nationalism, men vi ser också att vi inte ens i atomåldern sluppit den historiska klyschan om fredens menlöshet och krigets äventyr. Att vi kanske inte ännu förstått vari det fruktansvärda spelet består.

Jag skulle bli mycket glad om du hinner svara. Jag skulle bli mycket glad om andra skulle blanda sig i! Är vi många som har många vänner i många länder är det möjligt att de nya internationella fredsmarscherna och internationella massdemonstrationerna kommer snabbare till stånd än någon skulle tro i dagens överhettade kyla. Marscher och demonstrationer är naturligtvis inga mål i sig. Målet är att med varje drag i det fruktansvärda spelet säkra segern för fred och rättvisa.

 

Kristin Olsoni


1 kommentar

Profilbild
Ernst Mecke 26 augusti, 2014 - 21:59

My sincere thanks for this very thoughtful text and also for the invitation to join the discussion! And I do in fact see points which should be taken up further…
I begin with the quote from Albert Camus concerning that “ändlös kamp … mellan våld och vänlig övertalning …”. It sounds so simple, and is made so very difficult by the fact that the powers that be (who often profit from the upkeep of confrontations, sometimes also from violent conflict) have meanwhile the possibility to simply hire experts who are highly (even scientifically) trained in the art of vänlig övertalning (in this context also called “manipulation”). And they certainly do hire those experts, and the experts do their very best at trying to manipulate according to the wishes of their employers.
Aside of this, there are those other difficulties which are rooted in general human/primate behaviour (of which the above experts are certainly not unaware and which they do not hesitate to make use of), such as the tendency to contagious aggression (easily roused by any demagogue and resulting in, e.g., mobbing and/or pogroms), then anyway and quite common the general obedience to authority (cf. the Milgram experiment), and on top of that still the possibilities of the power holders to select from their underlings for special tasks just such individuals who are in fitting ways mentally/emotionally disturbed.
In this situation, what to do (especially considering that the problems will in very many cases be too complicated to get any larger peace demonstrations going about them)?
I should suggest
(a) that the “vänlig övertalning” be institutionalized, e.g. that way that the UNESCO could set up a permanent seminar about good government to which ALL governments are invited to send some experts, who (far from the manipulation by the media) can work out fitting corrections to the present systems of government;
(b) that the schools should teach MUCH more about a REALISTIC psychology, including sexual matters (this because the sexual neuroses spread by the Abrahamic religions contribute to the production of fanatics);
(c) that the political parties which we consider as progressive set up study circles, teams or similar whose job would be the formulation of political positions, especially of finding FORMULATIONS which might have a chance to cut through the manipulation by the media (as one example: if politicians say that “TTIP is good for business” the reply is “And for whom is business good?” – which gives a chance to point to the general misdevelopment of our whole economy and the reasons for it – cf. Ha-Joon Chang).
Perhaps this is enough as a preliminary comment on Kristin Olsoni’s letter. But there are certainly more topics to be discussed, such as how to get rid of the nuclear weapons, the question of “humanitarian intervention” by military means, the whole problem of military armament, etc. etc. etc.
Is it perhaps so that it is not the UNESCO but the readers of Ny Tid who should begin by setting up some group to discuss matters?

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.