Varje gång Israel-Palestinakonflikten blossar upp tapetseras både våra näthinnor och trumhinnor med rapporterna från grälet. Lika pålitligt är det att det uppstår en metadebatt om debatten: för det första frågar sig läsare, lyssnare och tittare varför den här konflikten alltid får så mycket utrymme i medierna, för det andra beskylls ofta ett och samma medium på en gång för att antingen hålla Israel under armarna eller för att vara snarast antisemitiskt.

Den första frågan är kanske den mer invecklade. Skulle man slaviskt utmäta medieutrymme utgående från antal dödsfall i en konflikt, skulle Israel-Palestinakonflikten hamna långt ner på listan. Så är dock inte fallet, vet vi.

Orsakerna till mediernas intima relation till konflikten är många. Men mycket grovt förenklat kan man tala om fyra huvudsakliga kategorier: symbolik, närhet, dramaturgi och medieflöde.

1) Symbolik. Konflikten i ”det heliga landet” bär inom sig en djup symbolik som sträcker sig till grundvalarna för vår moderna kultur, såväl för kristna som för judar och muslimer. Det är de tre abrahamitiska religionernas ”ground zero”. Obevekligt manar dagens konflikt också fram bilder från både medeltidens korståg och från andra världskrigets judeutrotning.

2) Närhet. Rent geografiskt är både Tunisien och Syrien närmare Finland än Israel, men Israel känns för västerlänningar betydligt närmare, eftersom landet kulturellt och religiöst har så mycket starkare band till oss. Israel hör också till de länder vi instinktivt räknar med bland de ”civiliserade västländerna”, vilket ytterligare ökar igenkänningsfaktorn.

3) Dramaturgi. Tvisten har en till synes mycket enkel grundproblematik: det är två stridande parter och beroende på vilken sida av stängslet man ställer sig, är det lätt att ta parti. Antingen är det de övermäktiga israelerna som kört ut de försvarslösa araberna från sitt hemland. Eller så är Israel den sista bastionen som står mellan väst och de blodtörstiga jihadisterna som förkastar alla fredsförslag och fortsätter bombardera oskyldiga civila med raketer. För journalistens del sparar det här tankearbete och huvudpunkterna i skeendena går att sammanfatta på ett kort och lättförståeligt sätt, vilket i sin tur gör det lättare för publiken att välja sida och bli känslomässigt involverad.

4) Medieflöde. En allt viktigare del av nyhetsprioriteringen i dagens klickjournalistik, men rötterna går djupare. Det har ”alltid” funnits rapportering om Israelkonflikten och således ”bör” det alltid finnas det. Om ett medium rapporterar, känner de andra en plikt att hoppa på tåget. Detta beteende pumpas ytterligare upp av nätjournalistiken, som i sin tur börjar diktera vart nyhetsbyråerna riktar sina resurser, och då metadiskussionen tar vid, har vi fullständig rundgång.

Till sist ska man ändå minnas att det torde vara i hela Mellanösterns intresse – och i världspolitikens – att få ett slut på konflikten, och där bär även media ett ansvar.

Så till den andra frågan, om att ta ställning, eller åtminstone om hur man vinklar rapporteringen om Israel-Palestinakonflikten. Det är sant att det sällan är ens fel då två träter. Men i det här fallet är det lönlöst att nitiskt peka ut skyldiga, eftersom det tyngsta slaget då historiskt torde falla på Storbritannien, USA och Nationernas Förbund, som var de verkliga arkitekterna för soppan.

Det är visserligen sant att PLO under Jasser Arafats ledning inte alltid gjorde fredsarbetet enklare, och det är sant att Hamas envetna raketangrepp inte heller hjälper den fredliga lösningen på vägen.

Men i en så asymmetrisk konflikt som denna finns bara en part som kan avsluta kriget. Det är Israel som har nycklarna i sina händer, men då krävs det en geniun politisk vilja till kompromiss, diskussion och fredlig samlevnad. Det har i åratal funnits fungerande alternativ på bordet, men så länge Israel vägrar att ta dem i beaktande är hoppet för fred obefintligt. Israel vet att de i längden kan nöta ut palestinierna, men det är inte en politik som bidrar till stabiliteten i regionen, inte heller inbjuder den till sympati.

 

Janne Wass


1 kommentar

Ernst Mecke 25 augusti, 2014 - 20:54

Certainly a very good and analytical ledare! But there are two points which I should like to add:
The first point concerns an aspect which contributes very much to my (and other people’s) anger about Israel’s doings. It is the impression that our Western governments (who claim that they represent something like ”the will of the people”, thus also mine) are so glaringly unwilling to hinder Israel. The emotional result is that I should be any time willing to demonstrate against Israel’s doings (and/or the Western governments who support them by their inactivity – or even actively, by filling up Israel’s stores of ammunition). What I should, thus, want to express by demonstrating is that this anyway does not happen in my name!!!
This emotional situation is very similar to that of the protests against the USA during the Vietnam war: the USA supporting a not-very-appealing South Vietnamese regime by pouring loads and more loads of bombs on pretty defenceless and mostly civilian people (including neutral Cambodians), and many Americans demonstrating that they did not want this to happen in their name.
If one would just want to demonstrate against cruelty and injustice as such, there would be any amount of groups against whom to demonstrate (take Boko Haram, IS, the Russian army in the Caucasus, the Taliban, groups in the eastern Congo, etc. etc. etc.). It is just that these groups do not claim to act in our name, and that is (I think) the difference.
My second point is about Israel and the Palestine conflict: I wrote already about that in the blog of Tigern (http://tigern.fi) under the headline ”Again Disgusted”, and my point was that it is perfectly obvious since years that Israel does not want a Palestinian state (i.e. a matter too old to get excited about), but that it is the West (especially the USA) who is refusing to ”help” Israel to change its mind (by all those well-known methods which are known as ”arm twisting”). Which means that we have again the situation that there are disgusting things happening with the help of governments who claim to represent us/me. And I certainly do not want these things to happen in my name!!!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.