Fången i ett land som inte finns

av Janne Wass

Från Gaza finns det ingen väg ut. Från Västbanken kommer man ut, men bara via en bro vid gränsen till Jordanien. Är det stopp där, sitter man fast, fick konstnären Khaled Jarrar uppleva. 

I mitten av juli detta år gick en högrest man omkring på gränsstationen Allenby Bridge mellan Västbanken och Jordanien och radade ut ofyllda blanketter i ett abstrakt mönster på golvet. Det var inte nödvändigtvis någon tillfällig galenskap som fick mannen att agera på ett så besynnerligt sätt, utan det var en handling sprungen ur pur desperation.

Ju längre mannen gick omkring och radade ut lapparna, desto oroligare blev människorna runtomkring, och det dröjde inte någon lång stund innan en av stationens israeliska säkerhetsvakter kom promenerande.

– Vad är det här för något, krävde vakten att få veta.

– Ser du inte? Det är ett abstrakt mönster på golvet, svarade mannen.

– Men varför gör du så här?

– Varför jag gör så här? Frågan är varför du gör så här mot mig. Varför låter du mig inte flyga ut ur landet?

– Jag har väl inte förbjudit dig att flyga någonstans, svarade vakten.

– Nej, men jag har i fyra timmar försökt få tala med någon från den israeliska säkerhetstjänsten, och just nu är det du som representerar den.

Mannen i fråga var den världskända palestinska konstnären Khaled Jarrar, och han var på väg till New York för att delta i öppningen av en utställning där hans konst fanns representerad. Det enda sättet för palestinier på Västbanken att flyga någonstans är att ta sig till flygfältet i Amman, Jordanien – och för att komma dit måste de över gränskontrollen vid Allenbybron i närheten av Jeriko. Men trots att Jarrar otaliga gånger gjort samma resa från sitt hem i Ramallah till Amman, blev han denna gång stoppad i kontrollen utan någon som helst förklaring – endast att han i juni hade blivit belagd med ett två månader långt utreseförbud, med möjlighet till förlängning.

Allt detta berättar Jarrar i Helsingfors, där han deltar i konstprojektet To the Square 2, som inleds detta veckoslut. Fram till sista stund var det oklart om Jarrar alls kunde komma till Finland. Lyckligtvis hade han en vän på tidningen Jerusalem Post, som skrev om hans reseförbud. Efter att hon andra gången hörde sig för hos myndigheterna om orsaken till det mystiska förbudet, hävdes det lika oförklarligt som det hade utfärdats, bara ett par dagar innan han skulle landa på Helsingfors-Vanda flygplats.

Khaled Jarrars konst beskriver den palestinska vardagen i Gaza och på Västbanken, och uttrycker palestiniernas krav på ett eget hemland. För några år sedan skapade Jarrar ett ”palestinskt pass”, och på ett galleri i London byggde han en kopia av den israeliska muren mot Gaza.

I jämförelse med de groteska handlingar som utförs av Israels armé mot civila i Gaza är naturligtvis konstnärens utreseförbud en petitess, men han lyfter fram det som ytterligare ett exempel på de godtyckliga trakassier som utförs mot palestinier dagligen.

 

Högerorienterat Israel

De israeliska bombningarna av Gazaremsan och den israeliska militärens markoffensiv, som tillsammans krävt över 2 000 palestiniers liv, har fyllt västerländska medier under de senaste två månaderna. Men enligt Jarrar är den internationella mediebilden skev.

– Det läggs alldeles för stor vikt på Hamas raketangrepp mot Israel. Nu vill jag inte på något sätt försvara (terroriststämplade) Hamas, men det är helt oproportionerligt att ge deras raketangrepp samma utrymme som de israeliska attackerna.

Det här vet man mycket väl på redaktionerna, menar Jarrar, men ändå är det många medier som av rädsla för att bli anklagade för antisemitism vägrar visa det verkliga maktförhållandet i konflikten. Palestinierna har varken de militära, ekonomiska eller institutionella medlen att på allvar utgöra ett hot mot Israel, menar han. Och speciellt på Gazaremsan är de palestinska civila avstängda, instängda, svältande och maktlösa. Som hans eget exempel visar, kan de israeliska myndigheterna utan några som helst motiveringar leka med palestinska liv.

Också Wolfgang Mühlberger, forskare på Utrikespolitiska institutet i Finland, pekar på asymmetrin i konflikten.

– Det betyder att den ena parten – i det här fallet Israel – är betydligt starkare. Israel har en betydligt starkare mediekontroll, de har bättre förutsättningar för professionella internationella förhandlingar, och de har naturligtvis en starkare militär.

Det största hindret för en fredlig lösning på konflikten är enligt Mühlberger just nu den israeliska politiska viljan.

– De israeliska högerpartierna har skickligt utnyttjat misstron mellan parterna. Landet har i dag den mest extremt högerorienterade regeringen i hela Israels historia, det finns till och med parlamentsledamöter som är uttalade rasister. I ett sådant politiskt klimat är det så gott som omöjligt att nå en lösning på konflikten.

 

Internationellt velande

Khaled Jarrar lyfter fram en annan möjlig orsak till oviljan att avsluta den militära tvisten: pengar.

– Israel drar ekonomisk nytta av en utdragen militär konflikt, eftersom det ger dem möjlighet att visa upp sin militära materiel. De vill sälja sina militärfordon och missiler, de vill sälja ”Iron Dome”, missilförsvarssystemet de har utvecklat. Kriget är en reklamkampanj för Israels militärutrustning.

Wolfgang Mühlberger säger att det finns en viss sanning i det påståendet – det finns ekonomiska intressen både för den israeliska staten, och för de underleverantörer som tillverkar och säljer utrustning till militären.

– Men det är endast en av många orsaker, och det är inte en avgörande orsak, menar han.

Jarrar anser att omvärlden borde slå Israel där det känns mest – plånboken.

– Ni måste förstå att Israel är ekonomiskt sårbart. Uppmana era beslutsfattare till att bojkotta all handel med Israel – det har verkligen effekt.

Mühlberger befarar ändå att det blir svårt att uppnå en tillräckligt stark internationell konsensus för att få till stånd verkligt fungerande politiska eller ekonomiska sanktioner och på så sätt lösa konflikten. Mellaneuropeiska länder som Tyskland och Österrike har väldigt svårt att sätta hård press på Israel på grund av spöket från andra världskriget, och överlag är rädslan för att framstå som antisemitisk ingrodd i Europa. USA är en av Israels närmaste partner, och utan deras fulla tyngd är bojkotter inte effektiva.

– EU:s reaktion på den senaste tidens attacker mot Gaza har nästan varit förvånansvärt lam, med starkt stöd för Israel, säger Mühlberger.

Dessutom är FN:s totala handlingsförlamning i konfliktsituationer redan vida känd.

 

Ett stenkast från paradiset

Allenbybron, eller al-Karamehbron, som palestinierna kallar den, eller Kung Husseins bro, som den kallas av jordanierna, skvallrar om Israel-Palestinas mångfacetterade historia. Bron byggdes 1885 under det förnyade osmanska styret av Jerusalem. Allenby Bridge kallades den då den återuppbyggdes av britterna 1918. Bron sprängdes av de israeliska elitstyrkorna Palmach under Broarnas natt 1946, och sedermera också 1967 under Sexdagarskriget, varpå den återuppbyggdes som en modern fackverksbro av trä och stål året därpå. Efter fredsavtalet mellan Israel och Jordanien 1994 ersattes fackverksbron av en modern farled i betong och stål.

Allenby Bridge löper över den smala remsa av grönt, mitt i den ökenlika omgivningen, som är Jordanfloden. För en palestinier är den gröna remsan mer än symbolisk – det är den enda vägen ut från eller in till Västbanken.

– Jag bor bara några timmar från Medelhavet, världens vackraste havskust, men min son Muhammed som är 10 år gammal har aldrig sett den, säger Khaled Jarrar.

– Jag besöker kusten en eller två gånger per år, men jag kan inte ta barnen med, eftersom jag måste smuggla dit mig själv.

Jarrars barn har vuxit upp under ständig ockupation, Jarrar själv också för den delen. Som bosatt på Västbanken hör han ändå till de mer lyckligt lottade. Som känd konstnär skulle han säkert haft möjlighet att bosätta sig i London eller New York, men Palestina, landet som inte finns, är hans hem.

– Jag vill inte kalla mig själv för en politisk konstnär. Jag visar verkligheten så som den ser ut för oss palestinier, och jag vill berätta om vår längtan efter att få leva normala liv i fred.

I fråga om den svårfångade freden är Wolfgang Mühlberger inte lika pessimistisk som många andra. Många goda möjligheter till en fungerande tvåstatslösning har sumpats av båda parter, säger han, men det betyder inte att alternativen skulle vara hopplösa.

– Faktum är att frågan inte är så komplicerad som många försöker framställa den som. Huvuddragen för en fungerande tvåstatslösning är redan välkända för alla inblandade.

Enligt Mühlberger är det största problemet vad som ska göras med de palestinska flyktingarna som drivits ut från dagens Israel.

– Det skulle vara en total katastrof på många plan att plötsligt dumpa 5-6 miljoner palestinier mitt i Israel, också för palestinierna själva.

Men vid sidan av det finns det redan långt dragna och fullt gångbara lösningar både för administrationen av Jerusalem, gränsdragningar, vattentillgång, och så vidare, säger han.

– Det som det i slutändan hänger på är den israeliska politiska viljan. Och jag ser det inte som en omöjlighet att nästa israeliska regering är en som har större fokus på sociala frågor och mindre på bosättningspolitiken, och som kan minska militärens inflytande på politiken.

Det finns enligt Mühlberger en växande klass av israeliska låg- och medelinkomsttagare som är trötta på vad de ser som en oligarki med militära förtecken.

– I dag ser man alla problem som säkerhetsproblem, när de egentligen är politiska problem. Om man kan komma bort från det synsättet, kan det öppna för nya diskussioner.

 

Janne Wass


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.