kungen i gultRobert W Chambers novellsamling Kungen i Gult, utgiven i svensk översättning av Hastur Förlag, gör en knappast vansinnig av skräck, menar recensenten Per Klingberg. Men ett litteraturhistoriskt betydelsefullt verk som bjuder på trivselframkallande rysningar.

När lilla men ambitiösa Hastur Förlag ger ut den första svenska översättningen av Robert W Chambers The King in Yellow (1895) sammanfaller det med att boken precis fått en massiv exponering för en större publik genom HBO:s ockulta kriminalserie True Detective – flera av novellsamlingens figurer och platser spelar genom seriens gång en allt viktigare roll för intrigen. En något oväntad aktualitetsstämpel på en förhållandevis obskyr bok alltså.

Men knappast ett oförklarligt sammanträffande. Tvärtom har Hastur förlag och seriens manusförfattare Nic Pizzolatto stannat upp inför Chambers verk av exakt samma anledning. Sina samtida publiksuccéer till trots är författaren idag framför allt ihågkommen som föregångare och inspirationskälla till H.P. Lovecraft och dennes vision om ”kosmisk skräck” – och ur Chambers extremt ymniga produktion är det egentligen bara denna bok som fortsatt locka läsare över årtiondena.

Eller ja, egentligen är det än mer avgränsat än så: det är med bokens första fyra noveller Chambers blev ett kanoniserat namn i skräckgenrens litteraturhistoria. Det är också dessa som här har översatts, tillsammans med några inte helt övertygande prosadikter. Gemensamt för de fyra texterna är läsdramat ”Kungen i gult” – en bok så förfärlig att den stackars själ som läser ända till slutet är dömd till vansinne, ond bråd död eller något ännu slemmare. (Och läser boken gör naturligtvis protagonisterna i alla fyra berättelserna.)

Exakt vad i texten som är så skräckinjagande är Chambers tack och lov en alldeles för erfaren författare för att avslöja. Här och där skymtar några lösryckta citat och suggestiva namn och begrepp som Hastur, Carcosa och Det Gula Tecknet återkommer flitigt. Att boken avslöjar något om tillvarons egentliga beskaffenhet antyds emellanåt – likaså att läsningen sätter i rörelse onda krafter som straffar den som vågar ta del av dess hemligheter.

Idén med en förbjuden och genuint ond bok och det suggestiva bruket av antydningar och mystiska namn förebådar i inte så liten grad Lovecrafts ivriga och övertygande refererande till den ockulta Necronomicon. Lovecraft alluderade också några gånger på Chambers texter i de egna berättelserna – och när den självsvåldlige lärjungen August Derleth bestämde sig för att utvidga och systematisera Lovecrafts monstruösa universum inkorporerade han snabbt Chambers figurer och böcker på ett mer entydigt vis i denna värld.

Chambers har därmed fått sin ställning som smärre klassiker i skräcklitteraturen: möjligen känd endast för en ganska exklusiv läsarkrets men någon som det kontinuerligt refereras och blinkas till, som exempelvis i Anders Fagers novelltrilogi Samlade svenska kulter där det både finns en ”drottning i gult” och en mystisk Carcosa-stiftelse.

Nåväl, det finns alltså goda litteraturhistoriska skäl till en översättning av Chambers novellsamling. Hur står det till med de rent litterära skälen? Förmår texterna skaka om idag eller utgör de bara en fjäder i läsehatten för those in the know? Tja, vansinnig av skräck blir man kanske inte av Chambers noveller – men jag har svårt att inte tycka om dem.

”Ryktesreparatören” är samlingens inledande berättelse och utan tvekan också den starkaste och intressantaste dito. Läsaren rör sig i en miljö som möjligen är en framtidsskildring av det avlägset hägrande nittonhundratjugotalet eller möjligen en vansinnig berättares föreställningsvärld: Europa slits sönder av krig och kriser, USA har slutit sig inåt och satsar på konst, militärparader och nationella självmordskammare. Berättaren Hildred Castaigne har på ytan återanpassat sig väl efter en tid på mentalsjukhus – men eftersom han har läst en viss ohygglig bok är han naturligtvis galnare än någonsin, övertygad om att världen snart skall störtas i kaos och att han är ämnad att agera ställföreträdare åt Kungen i gult.

Det är kanske inte främst intrigens förvecklingar, utan det säregna stämningsläget som dröjer sig kvar hos läsaren: osäkerheten kring vilken tidsepok vi överhuvudtaget rör oss i oroar och Castaignes bisarre kamrat Mr. Wilde som bor i ett vindsskyffe men påstår sig styra staden i egenskap av de mäktigas ”ryktesreparatör” är en grotesk figur som skulle kunna platsat i någon av Ray Bradburys bättre berättelser.

De övriga novellerna i samlingen skiljer sig kanske inte i lika hög grad från den typiska sekelskiftesskräcken – det är snarast fråga om trivselframkallande rysningar, i den mån det nu är passande att tala om trivsel när var och varannan berättare går under i fasa och vansinne. Närheten till dekadensen och den franska skräckromantiken ger texterna en kontinental prägel som jag tycker om, och tilltaget att låta varje berättelse rymma referenser till de andra historierna fördjupar läsupplevelsen.

Översättningen flyter överlag på väl men lägger sig emellanåt väl nära originalets ordalydelse vilket resulterar i en och annan anglicism och lätt felaktighet. Att exempelvis översätta engelskans ”sensation”, i betydelsen att man förnimmer något, med att man ges en sensation blir inte helt lyckat. När en katolik säger att han ”confesses” är det förstås fråga om att han biktar sig och inte att han bekänner, ett ord med helt andra konnotationer – och den som minns ”Bretonskogen” respektive ”Brittanyskogarna” tänker i båda fallen i själva verket på den franska regionen Bretagne. Klart stämningsförhöjande är däremot Wessels illustrationer.

Med undantag för just ”Ryktesreparatören” kan man inte säga att Chambers berättelser hör till dem som överskrider genrens villkor och blir till helt ofrånkomlig läsning för gemene man – men för den som förstår att uppskatta nervtunn sekelskiftesskräck är det i allra högsta grad läsvärt och tillika en litteraturhistoriskt viktig pusselbit.

 

Per Klingberg

 

Robert W Chambers: Kungen i gult. Översättning: Jonas Wessel.
Hastur förlag, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.