Den danske poeten Yahya Hassan har under det gångna året gjort succé i Norden med sin diktsamlingsdebut där han bland annat beskriver sin uppväxt, präglad av kriminalitet och våld i Århus förorter och på diverse ungdomsanstalter. Hans kritik mot sin muslimska föräldragenerations religiösa hyckleri har väckt mycket uppmärksamhet, men själv anser han att den politiska debatten kring hans verk ofta blir ensidig och ointressant.
– I medierna har jag fått titeln ”islamkritiker”, som om det skulle vara det enda jag är. Jag förstår inte varför dom inte skriver om mig som ”författarskoleleven Yahya Hassan”, den enskilda detaljen säger ungefär lika mycket om min identitet eller min poesi, säger Hassan skämtsamt under frågestunden efter sin diktuppläsning fredagen den 22 augusti på Kulturkontakt Nord.
– Min kritik av den danska ungdomsanstaltvården har inte väckt nån diskussion i Danmark överhuvudtaget, den frågan är tydligen inte lika intressant som kriminella muslimer.
Oundviklig politisering
Dagen efter, då jag träffar Hassan på ett hotell i centrum, frågar jag honom om hur han ser på de politiska kontroverserna kring hans bok, bland annat beskyllningarna om rasism och ”illojalitet” som till exempel den svenska poeten Athena Farrokzhad riktat mot honom.
– Min bok har många teman. Min barndom, våldet och kriminaliteten, institutionerna. Om du tänder på våld så gillar du kanske mina våldsskildringar, det spelar egentligen ingen roll om du är brottsling, lärare eller rasist, alla kan hitta någon aspekt de gillar eller inte gillar. Jag ser det inte som min uppgift som författare att ta ansvar för all politik som olika läsare läser in. Klart det i viss mån är ett politiskt verk, men för mig blir skrivande oundvikligen politiskt, om du inte bara skriver om din egen mage eller nåt.
Hassan brusar upp då jag frågar honom om hans tankar om termen ”invandrarlitteratur” som vissa kulturdebattörer i Sverige använt för att beteckna en ny generation unga författare med utländsk bakgrund med namn som Jonas Hassen Khemiri i spetsen.
– Jag hatar den termen! Jag har ingen aning om vad ”invandrarlitteratur” är. Själva ordet ”invandrare” och hur det används är absurt. Jag är själv född i Danmark, mina föräldrar tvingades dit av omständigheter som de inte kunde kontrollera, det är inte som om de bestämde sig för att flytta just till Danmark för att de gillade vädret. När man klumpar ihop människor under en så bred och ospecifik kategori tar man ifrån dem deras individualitet och deras historiska kontext, man skapar en ansiktslös massa som är mycket lättare att ignorera och inte ta på allvar.
Dikten från Kiev
Hassan själv har gjort sitt bästa för att inte motsvara de förväntningar som den danska litterära publiken kan tänkas ha på honom. Bland annat bestämde han sig för att inte närvara vid utdelningen av den danska tidningen Politikens prestigefyllda litteraturpris i vintras, i stället hoppade han på ett plan till Kiev för att med egna ögon se den kaotiska utvecklingen på Maidantorget.
–Vi bokade biljetter med en kompis, mest bara på impuls eftersom jag var trött på att bara se TV-nyheternas version av händelserna. Politiken hade gärna tagit chansen att få paradera mig framför massorna som ett exotiskt djur, och tidningen skrev väldigt förorättat om det då jag hoppade över deras prisceremoni. Men jag skrev ändå en dikt från Kiev, och då jag kom tillbaka fick Politiken publicera den i stället. De hade inte väntat sig att få ut något vettigt av min resa, de trodde väl att jag åkt dit för att turista, typ gå på nattklubb eller så, men för mig var det som hände på Maidan just då helt enkelt viktigare än att få ta emot en massa pengar och skaka hand med kultureliten.
Fortfarande samma
person
Jag frågar Hassan om kultureliten i Danmark liknar den i Finland, en relativt liten och inbunden grupp som köper varandras böcker och går på varandras fester.
– Ja, haha, och knullar varandras fruar! utbrister han muntert.
– Visst är det likadant i Danmark, de där människorna finns överallt, men jag umgås inte så mycket med dem. Det är inget medvetet val, och vissa av dem har varit alldeles trevliga då jag träffat dem privat, men jag skulle aldrig medvetet anstränga mig för att bli en del av deras krets.
Hassan säger att han inte själv upplever att hans personlighet förändrats av den publicitetsstorm han levat i under det senaste året.
– Inte kan jag ju säga att inte berömmelsen haft någon inverkan på mitt liv, i praktiken påverkas jag ju av andra människors sätt att förhålla sig till mig, det blir lättare att göra vissa saker och svårare att göra andra. Men den största förändringen i mitt liv har skett utom min egen kontroll, och innerst inne är jag fortfarande samma person. Det finns fortfarande dagar då jag kan vakna och bestämma mig för att jag inte vill göra ett skit.
Otto Ekman
