Vill man särskilja den skrift som varit av störst betydelse för både förståelsen för och utvecklandet av dandykulturen, så faller valet sannolikt på Barbey d’Aurevillys essä om George ”Beau” Brummell från 1845. På Alastor Press har den nu tack vare Hillevi Hellberg äntligen fått en svensk språkdräkt, med blomma i knapphålet.
D’Aurevilly behandlar George Brummels liv, men det är ingen regelrätt biografi utan en fritt utförd studie av dandyismen. En dandy strävar efter att göra sig själv till ett konstverk och att skriva om en dandy blir därmed en form av konstkritik, vilket denna bok också kan räknas som.
De biografiska inslagen skall dock inte ringaktas, och det är ett fascinerande livsöde som presenteras. Ett uppåtklättrande medelklasshem födde och fostrade Brummell och skickade honom till Eton där han utmärkte sig för sin ”omsorg om sin klädsel” och sitt ”manérs kyliga liknöjdhet”. Efter Oxford kom han prinsen av Wales nära, och vann genom honom stort inflytande över Londonsocieteten där han enligt d’Aurevilly både behagade och ingöt skräck: ”Kvinnorna kommer aldrig att förlåta honom att han var lika behagfull som de.” Han var ett fenomen: prinsen brukade enligt bokens förord sitta i timmar och se på när Brummell klädde sig. Till slut hamnade Brummell dock i onåd hos prinsen, drog genom spel på sig stora skulder och flydde till Frankrike där han senare dog utblottad på ett mentalsjukhus.
Det som främst gjort boken till en klassiker är emellertid aforismerna och föreskrifterna för en dandys beteende, såsom: ”En dandy kan, om han vill, lägga tio timmar på sin klädsel, men när han väl är klar, glömmer han den. Det är de andra som måste upptäcka att han är välklädd.” Eller beträffande inställningen till umgänge: ”’I sällskapslivet, stanna så länge ni inte gjort något intryck, när ni gjort det, gå.’”
Dandyn i masskulturens tidsålder
Essentiellt för dandyismen är att balansera på den konventionellt manliga klädselns gränser men inte överskrida dem, och att balansera på umgängesformernas gränser men inte överskrida dem. Därmed har förutsättningarna för dandyismen förändrats i grunden när kläd- och umgängeskonventionen förvandlats under det sena 1900-talet.
I en essä från 1964 analyserar Susan Sontag fenomenet ”camp”, som var förknippat med gaykulturen och är nära besläktat med dandyismen. Hon beskriver det som en estetisk attityd: ”Camp är den konsekvent estetiska erfarenheten av världen. Det förkroppsligar stilens seger över innehållet, estetiken över moralen, ironin över tragedin.” Men camp får också fungera som en etikett på konstyttringar som är allvarligt avsedda men på gränsen till att vara löjliga, konst som ”inte kan tas helt på allvar eftersom det är ‘för mycket’”.
Till skillnad från kitsch är begreppet inte negativt utan ambivalent. Sontag spårar det ända tillbaka till senrenässansens manierism. Tänk på Arcimboldos frukt- eller grönsaksporträtt. Som exempel i senare tid nämner Sontag Bellinis operor, Aubrey Beardsleys illustrationer och Hector Guimards parisiska tunnelbaneuppgångar i frodig art nouveau-stil. Till camp hör också det passionerade omfamnandet av fånig populärkultur, och det är främst i den bemärkelsen det används i dag. I Storbritannien används ordet huvudsakligen om män som beter sig uppskruvat feminint och teatraliskt. Sontag menar att camp är vad dandyn blivit efter att hans värld försvunnit: ”Camp är svaret på problemet: hur kan man vara en dandy i masskulturens tidsålder?”
Men är detta faktiskt svaret? Finns det ingen traditionell dandyism i dag? För d’Aurevilly står svaret klart, ”den dag det samhälle som frambringat dandyismen förändras, kommer det inte längre att finnas dandyism.” Och dandyismen är ett aristokratiskt fenomen. Idealet är att inte arbeta utan endast ha sin egen elegans som yrke. Dandyn är med d’Aurevillys ord den sysslolösa elegansens hjälte. Men i det borgerliga samhället är all sysslolöshet en styggelse och även överklassens medlemmar måste vara aktiva, om det så innebär att uppbackad av familjekapital driva det ena efter det andra kreativa företaget i konkurs.
Utan samhälle
Societetsdandyn försvann med det långa 1800-talet, efter att ha nått fullkomning i greve Robert de Montesquiou (inspiration till både Prousts Charlus och Huysmans des Esseintes), men drag som påminner om den gamla dandyns fortsätter att dyka upp bland skådespelare, författare och konstnärer. Dessa är inte sysslolösa, och deras intelligens eller talang på andra områden har hindrat dandyismen att slå ut i full blom. Men de bär på tendenser till dandyism med sin elegans, kvickhet och excentricitet. Här kan nämnas författare och underhållare som Noel Coward, Quentin Crisp och Truman Capote, skådespelare som William Powell och Peter O’Toole, och varför inte filosofen Freddie Ayer.
Det finns också personer i samtiden som själva uttryckligen kallar sig dandys och som knappast kan motsägas, såsom den brittiske konstnären Sebastian Horsley, död i en heroinöverdos 2010. Mest känd är han för att ha låtit korsfästa sig i Filippinerna (han vägrade smärtstillande och svimmade under processen). Horsley var knappast en älskvärd salongsvarelse, men han gick i rödglittrande kostym, uttryckte sig i wildeska paradoxer (”av alla sexuella perversioner är monogami den mest onaturliga”), påstod sig ha arbetat som prostituerad och älskade att köpa sex på grund av penningtransaktionens förfrämligande effekt, men propagerade likväl mot legalisering av bordeller eftersom ”en av de främsta anledningarna till att jag tycker om prostitution är att jag tycker om att bryta mot lagen”. Men nej, glorifiering av underordning är inte mindre unket för att det görs på ett kvickt sätt.
Hur som helst befinner sig Horsleys nästan trasproletära version av dandyismen långt från den aristokratiska ledans ursprungliga dandy. Trots modevärldens ständiga återupplivningsförsök finns dessa knappast kvar i dag, då det inte finns någon societet som värdesätter dandyns uppträdande. Som Hellberg skriver i sitt förord, apropå vad som förhindrar vår tids potentiella dandy att aktualiseras: ”det finns inte tillräckligt att vinna på att utveckla sitt sätt, sin kvickhet och sin klädsel till perfektion.”
Fredrik Österblom
Barbey d’Aurevilly: Om dandyismen (orig. Du dandysme et de George Brummell).Översättning Hillevi Hellberg. Alastor Press, 2014
1 kommentar
[…] ”Vill man särskilja den skrift som varit av störst betydelse för både förståelsen för och u…tack vare Hillevi Hellberg äntligen fått en svensk språkdräkt, med blomma i knapphålet.” […]