Svenskarna gillar solidaritet och rättvisa, de har hjärtat till vänster, men har ändå röstat på Reinfeldt – är de schizofrena, undrar Aron Etzler, känd för boken Reinfeldteffekten. Peter Lodenius träffade honom för en intervju om den nya svenska politiken.

Hur kunde Sverige, känt världen över för sin generösa välfärdsmodell och sitt långvariga socialdemokratiska styre, en förebild för många, ett skräckexempel för andra, plötsligt bli en pionjär för en målmedveten högerpolitik?

– Det var ett stort mysterium också för mig, säger Aron Etzler, sedan två år tillbaka partisekreterare för Vänsterpartiet i Sverige. När den borgerliga alliansen kom till makten var han journalist, chefredaktör för vänstertidningen Flamman, så det var som forskande journalist han började arbetet med att försöka lösa mysteriet, inte som politisk propagandist. Han fascinerades av det så starkt, att han i stället för deckare på kvällarna började läsa gamla högerledares memoarer.

– Fast det var ju också ett sätt att arbeta med ledtrådar för att lösa en gåta.

Förra hösten hade han kommit så långt att han kunde ge ett svar i boken Reinfeldteffekten, som blev uppmärksammad också på borgerligt håll, just för att den var saklig och analytisk. (Den presenterades i Ny Tid 9.6.)

Men innan han kommer in på sitt eget svar på gåtan avfärdar han som myter några andra förklaringar som getts:

• Medierna har inte plötsligt blivit borgerliga, bland andra har journalistikprofessorn Kent Asp visat att de alltid vägt över åt det borgerliga hållet, men medierna har aldrig styrt allt.

• Förre högerledaren Carl Bildt har hävdat att globaliseringen leder till att alla måste gå mot höger, men det finns ingen logik som säger så.

• Väljarna sägs alltmer ha anammat livsstilar där design och glamour är viktiga, vilket skulle ha inneburit att de förborgerligats, men en undersökning av det svenska folkets värderingar 2010 visade att värden som solidaritet var lika dominerande som tidigare, hela 79 procent anser till exempel att storbolagen fått för stort inflytande.

• Det har också sagts att moderaterna skulle ha blivit ett mittenparti, men Etzler gjorde en genomgång av flera samhällsområden med tydliga skillnader mellan höger och vänster, som till exempel närhet till arbetsgivarna eller arbetarrörelsen, och fann att alliansen under moderat ledning genomfört en avreglering av samhället med de största skattesänkningarna i modern tid, den största uppluckringen av den svenska arbetsmarknaden och de mest omfattande privatiseringsbesluten. Resultatet har blivit de största inkomstklyftorna på år och dar.

 

Gåtan är alltså: svenskarna gillar solidaritet och rättvisa, de har hjärtat till vänster, men har ändå röstat på Reinfeldt. Är de schizofrena, undrar Aron Etzler.

 

Det nya arbetarpartiet…

Hans förslag till förklaring är att det för väljarna är minst lika viktigt att uppfatta regeringsblocket som trovärdigt och kompetent, och på den punkten har man litat på alliansen mer än på de röd-gröna – ”högern kan vara cyniker, men lyckas ändå få ordning”, tänker man, medan man inte tror att vänstern kan styra.

– Det handlar alltså inte bara om ett hurdant samhälle vi ska ha, utan också om vilken statsminister som har den största trovärdigheten.

Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och de övriga i den högsta M-ledningen lyckades forma en regeringspolitik som konsekvent omsatte partiets idéer i praktiken, utan stora kompromisser. Men partiet ville att det skulle ske med så litet motstånd som möjligt. Därför retuscherade man bilden av partiet – det skulle inte längre framstå som ett överklassparti, så man sände ut direktiv om att undvika pärlhalsband på kandidatbilder. Man började till och med kalla sig ”det nya arbetarpartiet”, inte så mycket för att retas med motståndarna, som för att manifestera en frontförändring. Man ville stöda dem som verkligen var i arbetslivet mot dem som inte var det, som var arbetslösa eller sjuka. Man misstänkte alltså att en del lättingar åkte snålskjuts på de flitigas bekostnad och ville tvinga dem till jobb genom att skära ned på arbetslöshetsersättningar och sjuklöner. För att göra det lättare att ta emot också dåligt avlönade jobb införde man vissa jobbskatteavdrag.

Eftersom det mest är lågavlönade som blir arbetslösa eller långvarigt sjuka, medan högavlönade mestadels har sitt på det torra, var det en inte obetydlig del av arbetarklassen som nu av regeringen fann sig utdefinierad från den, samtidigt som de ekonomiska villkoren försämrades påtagligt.

Detta var ett av de centrala inslagen i partiets linje och speglade på intet sätt ett närmande till mitten. Det samma kan sägas om privatiseringen av välfärden och skolan. Också här ville man justera språket för att minska motståndet mot politiken. Privatisering blev ett förbjudet ord, i stället skulle man tala om valfrihet och om mångfald av tjänster och företagsmodeller.

Det fungerade. En opinionsmätning 2005 visade att 61 procent angav att förändringen gjort dem mer positivt inställda till partiet. Men samtidigt hade andelen som visste vad partiet stod för inom ett halvår sjunkit från 35 till 17 procent.

När socialdemokraterna förlorade makten 2006 handlade det enligt Etzler rätt långt om förtroendet för partiledarna. Medan Göran Persson betraktades som gammal och lite korrupt (fast det senare inte sades direkt ut) sågs Reinfeldt som ung och fräsch. Antologin Makten framförallt utkom och till och med Perssons närmaste man Lars Danielsson talade om Perssons maktgalenskap. Bland socialdemokraterna gick han ju under namnet HSB, Han Som Bestämmer. Men när han avgick och efterträddes av sin raka motsats, Mona Sahlin, blev det inte bättre – hon verkade inte ha kontroll ens över sina parkeringsböter.

– Persondimensionen har slagit ut den politiska dimensionen. DN gjorde en genomgång av olika sakområden och slog fast att ”Reinfeldt är bättre än Sahlin i allt”. Också nu har Reinfeldt låtit förstå att det är han själv eller kaos. Men detta är det första valet där Reinfeldteffekten bryts, och jag har väl själv bidragit till det, säger Etzler.

 

…och den nya vänstern

Om boken säger han att också moderater uppskattat den.

– De känner sig respekterade när de läser den. Det är kanske något nytt. Förr sågs vi främst som ett motståndsparti, nu betonar vi mer vad vi vill åstadkomma, vi visar vad vi gjort i de kommuner där vi styr, hur kvinnornas löner förbättrats, hur rätten till heltid respekterats, hur vi sett till att vinster från välfärden inte försvinner till skatteparadis. Det är en väldig skillnad när man kan säga: det här har vi gjort – tänk vad vi kan göra i morgon. Det blir mera positivt. Ett parti som alltid bara talar om vad vi inte vill, har svårt att väcka entusiasm.

– Vänstern behöver inte bli mindre vänster, men vi måste bli bättre på att hantera makt, visa att vi kan hålla budgeten och få ner arbetslösheten

Bruksorterna Fagersta och Degerfors styrs helt av vänstern och i städer som Malmö och Göteborg, Umeå och Norrköping är vänstern med och styr. Aron Etzler konstaterar att det förstås är de enskilda mänskorna på de olika orterna som gör jobbet, men att rörelsens uppgift är att förbereda mänskorna för det.

– Många av våra starkaste mänskor är sådana som kunnat använda vänstern på rätt sätt. Och sätten kan vara flera. I Degerfors är man väldigt vänsterorienterade, medan man i Fagersta är pragmatiska och mera till höger. Fagersta är Sveriges minst privatiserade kommun, och en av de mest välmående.

Det kommunalpolitiska projektet inspirerades till rätt stor del av det holländska gröna vänsterpartiet. Etzler gav 2007 ut boken Trondheimsmodellen – Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.

– Det har enat partiet, det har varit väldigt sunt med ett positivt projekt där man i stället för att sammanjämka alla konstiga uppfattningar om världen har frågat: vad ska vi göra nästa vecka – då har det varit lätt att komma överens. Många vänsterpartister är ju övertygade om att ”jag har rätt och du har fel”, men vår uppgift är att hjälpa alla lokala aktivister. Att genomföra saker måste ha högre status än att prata och skriva. Vänsterpartiet har aldrig varit så enat och optimistiskt, så bejakande av sina möjligheter som nu.

För två år sedan åkte Jonas Sjöstedt, nybliven partiordförande, och Aron Etzler, nybliven partisekreterare, omkring i partiföreningarna.

– Det var en väldigt kollektiv och demokratisk process, det handlade om att få folk att släppa sina käpphästar och att genom opinionsundersökningar och enkäter dra in många fler mänskor i processen. Värsta akilleshälen för våra mänskor är att de tror att vi inte kan genomföra reformer. Därför är det viktigt att tala om vad vi gör i kommunerna.

Detta har gett resultat, nu ses Vänsterpartiet som det tredje mest trovärdiga partiet, efter Socialdemokraterna och Moderaterna.

Etzler betonar också jämställdheten:

– Vi är det första partiet med minst 50 procent kvinnor på alla poster i riksdagsgruppen, verkställande utskottet, partistyrelsen och nu också i landstingen, kommunerna har släpat efter, men nu ser det bättre ut också där.

 

Peter Lodenius

2 kommentarer

eberhard lindgens 29 september, 2014 - 23:47

Lieber Peter,
habe das Buch von P.O.Enquist , Legionären, gelesen. Mir wurde klarer, dass der Mythos der solidarischen Gesellschaft ”Schweden” nicht nur seit dem heutigen Tage auf sehr wackeligen Füßen steht. Ich weiss, dass Du darum Bescheid weisst. Der Ausverkauf von Alterversorgung, Schulen an internationale Risikogesellschaften,
beweist die Kapitulation vor einer schon tradtionell heuchlerischen Politik, nicht nur der Politik der ”neuen Sozialdemokraten”, den Moderaten. Die leichtfertige Unterstützung der Regierungen der baltischen Staaten in der Parteinahme im Ukrainekonflikt, selbstlos, oder ökonomisch bedingt? Du kennst die Rolle lettischer Bürgersöhne bei der Vermichtung jüdischer Konkurrenten, die Rolle der schwedischen Bürgersöhne gegenüber den jüdisch/ schwedischen Gleichgestellten in den späten 30er Jahren. Eine Quelle, die heute noch virulent ist, weil in dieser Gutbürgergesellschaft nicht aufgearbeitet.
Die Kollaboration mit dem faschistischem Deutschland bis nach dem sich auch für die schwedische Regierung absehbarem Ende des siegreichen lukrativen Handelspartners Deutschland. Der Mythos der weißen Lastwagen, die aus den Vernichtungslagern Deutschlands zunächst nur ”arische”, d.h. nordische Opfer nach Schweden brachten.
Zum Schluss: Was passiert zwischen den Ohren der Finnen, ein Rätsel, dass Du mir zugegebener Weise nicht erklären konntest.
Werte Grüße
Eberhard Lindgens
P.S. Schade, dass unser Kontakt abgebrochen ist.
Eberhard

Reply
Ernst Mecke 4 oktober, 2014 - 20:11

I do in fact think Eberhard Lindgens’ considerations a bit very far-fetched. Instead of diving into a (meanwhile pretty remote) past, one could at least as well pay attention to the methods by which political ideas and also facts are nowadays ”sold” to the public (according to my own impressions not unlike the selling of, say, a new type of toothpaste).
I think it important that Aron Etzler is at one point using the term ”justera språket” to describe a method (and also in Finland we remember that Kokoomus was presenting itself to the public as ”the workers’ party”). And as a helpful piece of literature I recommend the book ”DON’T THINK OF AN ELEPHANT! – Know Your Values and Frame the Debate” by George Lakoff. The edition I own is from 2004, but it seems that there appeared recently a new edition (presumably as Lakoff’s contribution to the ongoing election fights in the USA). The book is strongly focused on the debate in the USA, but to my mind it provides indeed VERY valuable and quite possibly helpful psychological insight.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.