Transparente Blanche är Peter Sandströms sjätte bok och hans tredje roman. Senast 2012 tilldelades han Svenska Yles Litteraturpris för novellsamlingen Till dig som saknas. I denna roman återkommer han till tidigare brukade teman. Motiven känns igen bland annat från novellen Till dig som färdas, ur just nämnda novellsamling och från romanen Manuskript för pornografiska filmer (2004). Berättelserna utspelar sig på det man känner igen som Österbottens landsbygd.
Sandström skriver framförallt om mannen och mannens problematik. Huvudpersonen i Transparente Blanche är en medelålders, frånskild man som återvänder till sin barndoms hembygd där han återfinner en kvinnlig familjemedlem. I Manuskript för pornografiska filmer var det en elöverkänslig syster och i Transparente Blanche är det den åldrande modern som utgör romanens kvinnliga huvudperson. Resan frambringar minnen och får mannen att reflektera kring sin uppväxt, sitt liv och sitt problematiska förhållande till mansrollen.
I början av sommaren lämnar alltså mannen, en halvlyckad poet och textförfattare, sitt tillfälliga extraknäck som spritförsäljare i Pärnu och reser till hembygden. Modern har kontaktat honom. Hon behöver få igång bilen, den gamla Ford Caprin som har stått stilla i garaget sedan faderns död fyrtio år tidigare. Modern har nämligen fått ett uppdrag: att med sin beryktade kraft bota en sjuk man i grannorten Svarv en bit inåt landet. Nu behöver hon hjälp av sin enda son att skjutsa henne dit. Det ska bli hennes sista botresa.
Den närmast antika Ford Caprin får en symbolisk betydelse i romanen. Det är som modern säger: att få igång bilen är ett sätt att visa fadern lite mer kärlek. I och med att Caprin återuppväcks, väcks också minnen till liv. Precis som bilen slumrat i bilstallet slumrar fadern i sin grav bakom stenröset, undangömd men ständigt närvarande.
Det är minnena som driver Sandströms roman framåt, minnen som dyker upp i förbifarten och i de synliga detaljerna, som den gamla postlådan som fadern spikat ihop en gång och vattentornet på andra sidan älven som påminner mannen om en ungdomskärlek.
Berättelsen förflyttar sig bakåt i tiden till olika perioder i mannens liv. Under barndomen fanns fadern fortfarande med i bilden. Han var en man som dödade hästar och som beskar äppelträd med namn främmande som orter i universum. Han rörde endast vid sin son när han tvättade honom i bastun. Faderns död är något som nämns i bisatser. En takbjälke påminner om självmordet, en flaska aftershave i en låda på vinden påminner om åren som gått.
Genom fadern skildras manligheten och huvudpersonens problematiska förhållande till sin egen mansroll. Fadern står för den våldsamma manligheten, han som sa att man aldrig får ge upp men ändå bestämde sig för att dö.
Huvudpersonen konstaterar att män i hans egen ålder flyr, de går till prostituerade eller så börjar de motionera frenetiskt. Mannen i romanen lyckas varken identifiera sig med nutidens mansideal eller med den starka, våldsamma och tystlåtna mansidealet från barndomen. Att få igång faderns Ford Capri handlar inte bara om att göra modern en tjänst och att visa henne sin kärlek. Det blir också ett sätt att väcka fadern till liv, att ta ut honom på den sista färden för att slutligen kunna begrava honom igen.
Kärleken omnämns återkommande i romanen. Modern har på ålderns höst börjat tala om kärleken. Sonen är mer skeptiskt inställd, han tror inte kärleken är något att tänka på. Men han ändrar sig sedan. Kärleken finns som något praktiskt och materiellt, något man knappt märker om man inte tänker på det. Verbet ”att älska” är däremot något som bara existerar i filmens och böckernas värld. Älskandet är en fiktion och kärleken kommer till uttryck i verkligheten genom vardagliga, konkreta handlingar. Sådant som lätt passerar som något annat än kärlek, eftersom det inte stämmer överens med bilden av den storslagna, romantiska (och oftast heterosexuella) kärleken i fiktionen.
En sommar under mannens sena tonår förälskar han sig i Therese som jobbar i vattentornets kafé. Han tar jobb som fönsterputsare i kaféet, ett uppdrag som tar hela sommaren att slutföra. Den här delen blir den mest abstrakta i romanen, vilket på sätt och vis faller sig naturligt. Relationen mellan de två unga får en annan dimension av att de befinner sig däruppe på sextio meters höjd, som i en dröm.
Det är också den här berättelsen som kommer närmast den romantiska föreställningen om kärlek och just därför är den dömd att passera. Den unge mannen putsar alla de etthundratjugoåtta ytorna – det eviga och omöjliga uppdraget – samtidigt som den första kärleken kommer och går. Den eviga och omöjliga kärleken. Den medelålders mannen frågar sig vid minnet om inte allting bara var inbillning ändå: ”Jag behövde bara kasta en blick upp mot vattentornet på andra sidan floden för att bli påmind om det plågsamma och samtidigt sköna i att tro sig känna kärleken”. Det finns ingen sorg i det konstaterandet. Han accepterar tillvaron som den har blivit, den man han har blivit.
Det är kärleken till modern som framställs som den mest kompromisslösa. Och det är över lag kärleken till modern och till de egna barnen som betyder något, som är den bestående. Den heterosexuella kärleken som riktar sig till kvinnan verkar däremot inte vara något att hålla fast vid.
Som i tidigare böcker benämns inte kvinnan som är mor till mannens barn med sitt riktiga namn. I Manuskript för pornografiska filmer kallades hon Zebran. Här kallas hon Skattmästarn och behandlas mer eller mindre som en myndighetsperson, ett nödvändigt ont i mannens liv. För mig blir det här greppet smått obegripligt. Det finns inga tecken på en sorg över ett sprucket äktenskap i bakgrunden, snarare är inställningen att saker blev som de blev, utan närmare eftertanke. Barnen däremot beskrivs med ömhet och en gnutta sorg. Mannen är medveten om att de snart kommer vara försvunna ur hans liv, att de snart kommer stå på egna ben.
Peter Sandström leker även denna gång med sitt eget (författar)jag. Mannen i boken är författare, har ett efternamn på S och föddes 1963, precis som Sandström själv. Ändå är det tydligt att det inte rör sig om ett själbiografiskt projekt. Ju fler vinkar som placeras ut, desto mer övertygad blir jag om att allt är fiktion. Sandström lyckas heller aldrig göra mig nyfiken på vad i berättelsen som är verkligt och vad som är påhittat.
Det här är framförallt en lek som författaren leker med sig själv, vilket han också har sagt i en intervju. Det rör sig om en teknik för att komma närmare sina fiktiva gestalter.
För mig som läsare blir det en aning tröttsamt. Även uppräknandet av de låttexter som mannen i boken har skrivit blir en räcka onödiga inflikningar som inte tillför berättelsen något. Jag vet inte om Sandström själv har skrivit låttexter, men den enda för mig tänkbara anledningen att ha med dessa inslag är just flirten med verkligheten, med den skrivande mannen. De tydligt gestaltade minnena som utgör romanens grund blir levande ändå.
Peter Sandström är en författare som upprepar sig. I sina noveller och romaner kretsar han runt sina teman och skriver dem om och om igen. De här små justeringarna visar på det omöjliga i att reda ut några av de mest centrala frågorna han ställer i Transparente Blanche: vad är kärlek och vad är inbillning?
Elin Rosén
Peter Sandström: Transparente Blanche.
Schildts & Söderströms,
2014.
