Den gamla punkdängan Poliisi pamputtaa taas av Eppu Normaali var en av mina favoritlåtar i tonåren. Men det berodde nog mer på att den hade en grymt medryckande refräng än att jag hyste någon antipati mot ordningsmakten.

Tyvärr finns det ändå tecken på att tilliten till polisen håller på att naggas i kanten internationellt – också i länder där ordningsmakten traditionellt symboliserat trygghet, beskydd och lugn.

Att ordningsmakten i USA historiskt också varit förknippad med förtryck går inte att förneka – det handlar såväl om rasdiskriminering och religiös profilering, som om våld mot sexuella minoriteter. Diskussionen om varför svarta män i USA är oproportionerligt överrepresenterade i statistiken över personer som dödats av polisen har igen fått fart efter att en svart obeväpnad ungdom sköts i småstaden Ferguson utanför St. Louis.

Men förutom en rasism som tycks vara inbyggd i systemet, finns det en annan oroande trend inom USA:s ordningsmakt, nämligen en ökad militarisering av polisstyrkorna. Under de senaste åren har USA dragit tillbaka merparten av sina soldater från internationella oroshärdar, och med dem också militär materiel för tiotals – om inte hundratals – miljarder dollar. I stället för att ha pansarfordon, maskingevär och granatkastare stående i något lager och samla damm, har regeringen beslutat att dela ut dem till landets poliskår.  Uppdrag som tidigare utfördes av en polispatrull på två personer, utan dragna vapen, handhas nu av tungt beväpnade specialpatruller. Den godmodige småstadssheriffen med sin revolverpuffra – en del av den amerikanska mytologin – är ett minne blott.

När det i Ferguson med 20 000 invånare i slutet av förra veckan ordnades en demonstration mot polisvåldet dök ordningsmakten upp utrustad som en invaderande armé. Som den alltid lika skarpa politiska satirikern Bill Maher i sitt tv-program påpekade: om man utrustar polisen som en invaderande armé, börjar den snart också bete sig som en sådan.

I Norden är det knappast polisens överdimensionerade resurser som är problemet, snarare tvärtom. Men också här går det att skönja en trend där polisen allt oftare dyker upp i kravallmundering i förebyggande syfte. Den mest omtalade incidenten i Finland är antagligen fortfarande Smash Asem-demonstrationen i Helsingfors 2006, där 200 kravallpoliser omringade och hårdhänt grep 136 demonstranter, journaliser och personer som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Då var kontentan av skadorna snarast skrämselhicka och skrubbsår, men i Göteborg 2001 fick en demonstrant livshotande skador då polis öppnade eld, och i Malmö förra veckoslutet fick fem demonstranter allvarliga skador då polis red och körde över dem.

Det var inte storskaliga kravaller polisen i Malmö ryckte ut mot. Oklart är huruvuvida polisen verkligen var utsatt för allvarligt hot eller inte. Malmöpolisen själv har medgett att det varken hade skett någon attack mot ambulanspersonal eller kastats gatstenar, som man först rapporterade. Men vissa vittnen bekräftar polisens rapporter om att det kastats smällare, småsten och flaskor mot dem.

Men det är egentligen egalt. Polisens svar ska inte vara att rida ner demonstranter med häst, köra över dem med bil, och slå godtyckligt omkring sig med batonger. Inte i en rättstat, där polisen ska symbolisera beskydd, trygghet och professionalism.

Den nordiska polisens återhållsamhet då det gäller skjutvapen är beundransvärd och snarast unik ur en global synvinkel. Den finländska polisen tampas med akut resursbrist, och dylik leder ofta till övertramp – sådana har även skett, lyckligtvis så vitt vi vet utan dödlig utgång. Efter händelserna i Malmö krävs det ändå en bred samhällelig diskussion, och en rannsakan inom polisväsendet, om vilken polisens roll ska vara och vilken bild polisen ger av sig själv – över hela det nordiska fältet. Ju mer tilliten till polisen krymper, desto större är risken för våldsamma sammandrabbningar.

 

Janne Wass


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.