Jag for tillbaka till La Belle Époque igen. Till samma nostalgiska station i rum och tid där art nouveau organiskt växer fram, där Henri de Toulouse-Lautrecs affisher gör stinn sensation, där världsutställningen i Paris får beteckningen 1900, där På spaning efter den tid som flytt börjar ta form inuti Marcel Proust.
Beskrivningen av den ”Vackra epoken” lånar jag av Harri Kalha som i sin nya bok Kokottien Kultakausi – Belle Époquen Mediatähdet Modernin Naiseuden Kuvastimina (2013) granskar de första kvinnliga kändisarna som modernt populärkulturellt fenomen. Dessa tidiga kvinnostjärnor var skandalomsusade äventyrerskor vars okonventionella livsstil fördömdes högljutt, men beundrades i smyg.
Denna nya moderna (alternativa) kvinnlighet dansades till medvetande på varietéscenerna och befästes som fenomen till massorna via vågat poserande i sunkiga fotostudior. Framför allt med hjälp av en riklig samling sekelskiftespostkort (som nådde en miljonpublik) tecknar Kalha fram den moderna kvinnan. Men det är inte en neutrumkvinna som träder fram, utan fram träder demi-monden.
Demimond: ”kvinna som delvis försörjer sig såsom prostituerad i överklassmiljö”, enligt Svensk ordbok. (Alltid detta perversa sammelsurium mellan pengar och lust som gäckar den normativa kulturen och kärnfamiljen & idealen om äkta, naturlig, intim och legal sexualitet). Från ett klassperspektiv figurerar demimonden i ett ingenmansland, någonstans i en obskyr sinnlig syndighet emelllan aristokraternas dekadens och underklassens strävan uppåt. I praktiken: en omryktad kurtisan i flamboyant mundering, med burlesk tunga, ett etikettöverskridande sällskap som på ett eller annat sätt aldrig var gratis. Demimond. En kvinna som representerade en alternativ värld bakom borgerlighetens dygdiga fasad.
Eller variation på hetär: hetaera, grekiska för väninna eller kompanjon. Dessa högt värderade kvinnor med hög bildning och förträfflig bonne langue som minglade graciöst bland män på symposier där det filosoferades, dracks och musicerades. Hetärerna hade sin givna uppgift där, trots att deras officiella roll bestod i att blott musicera. Även om vi nu parentesiskt talar om en antik grekisk samhällsform där prostitution var en del av den kulturella vardagen eftersom man inte uppmuntrade till sex inom äktenskapet. Så för en hetär var det bingo på en lördagskväll! En hetär kunde ha ett social-sexuellt liv utanför familjeinstitutionen. Hon var en sorts fri själ, som tävlade med männen i kvickhet, argumentation och intelligens.
Men jag for som sagt tillbaka till La Belle Époque igen. På burlesque med kokotter. Det var prisandet av den konstgjorda skönheten, som Baudelaire skrev om i sin essä från 1863, ”Det moderna livets målare”. Det var det uppseendeväckande, det totala icke-comme il faut, som dandyn var ute efter. Kokotterna tog under de kommande decennierna intryck och förklarade krig mot normalitet i alla dess former. Enligt Baudelaire skulle det nya, moderna, konstgjorda sköna föda en ny sorts aristokrati, som man inte kunde födas till, utan bara fatta. Kokotterna fattade. Och fejkade aristokrati. (I like good camp when I see it.)
Det handlade inte bara om enorma fuskjuveler och vilja till koketteri bland eliten, utan de allra största kokotterna tog sig artistnamn som insinuerade aristokratisk börd. Som Émilienne d´Alençon eller Elise de Vère, Liane de Pougy & Liane de Vriès… Kokotterna var förtjusta i rollspel, de lekte inte bara med variationer av kvinnlighet utan också med klass och status. Men framförallt tycktes de vilja revoltera mot det präktiga idealet om kvinnan som en monoton och oerotisk varelse som trivdes bäst hemma.
I stället satsade kokotterna på att faire la noce, ”göra bröllop”, vilket på La Belle Époque-jargong dock refererade till motsatsen: att partaja och svira utan ände. ”Vad skulle La Belle Otèro möjligtvis kunna ha att göra med ärbart hustruskap? Jag var inte skapad för att bli domestikerad” – var svaret på rykten om kommande giftermål som en av de allra största kokotterna vid artistnamn La Belle Otèro lär ska ha gett åt vetgiriga journalister. La Belle Otèro var en superprimadonna till vars vanor det hörde något så oanständigt för en kvinna i början på 1900-talet som att röka cigarretter och spela hasard – hon var en återkommande sevärdhet på kasinona i både Paris och Monte Carlo.
Den mest extravaganta anekdoten i Kalhas bok handlar dock om en docka. I oktober 1891 står det att läsa: ”I Bois sågs nyligen Émilienne d’Alençon sittande i en stilig hästkärra, med en vacker docka i famnen, en riktigt mäktig och naturenlig barnaunge, till vars ära en stor dopfest tycktes ha arrangerats. Som gudmödrar åt den ’lilla hertiginnan’ lär Liane de Pougy och baronessan Gratty ha gett sitt löfte.”
Den sociala ritualen av att visa upp sig i sina bästa söndagskläder i Bois de Boulogne i Paris får här ett säreget spralligt inslag när en trupp kokotter gör narr av dopets sakrament – och i förlängningen av både moderskapet och hela repopulationsidealet överlag. En yster ”pervormans” med Kalhas ord. Se här hur det går till när en kurtisan ska döpa ett ”barn” och samtidigt begåva det med en hertiginnas titel!
Det finns en performativ aspekt som genomsyrar hela begreppet kokott. Kokottskap var något man gjorde, skådespelade på ett mycket utstuderat, medvetet sätt. Kokotteri handlade aldrig om att försöka uttrycka nån sorts medfödd ”urkvinnlig” natur, utan i stället kretsade kokottskapet kring en roll som skulle spelas med ironiska gester, miner, manér och kitschutsmyckningar. Men varför? För att gäcka samhällsmoralen och bilden av kvinnan som en jungfru Maria. (Ett annat populärt kostymmotiv, förevigade på postkorten, var en kurtisan i: en nunnas kåpor … bland hetärens skira slöjor, tjurfäktarens glimrande paljetter, den romerska patriciskan, Kleopatran …) Ett skådespel utan gränser, på gränsen mellan komedi och tragedi.
Men det gällde alltså att döpa en docka. En liten hertiginna till docka. Eller docka till hertiginna. Om det finns nån sensmoral att hämta från Kalhas bok, så äger åtminstone inte jag det rätta temperamentet för exercisen. Men jag gör en observation: Ifall en stor kokottrupp gjorde en performans i formen av ett låtsasdop av en docka i Havis Amandas fontän idag, över hundra år senare, skulle akten inte gå obemärkt förbi. Fortfarande skulle majoriteten av publiken tro att det handlade om förryckt, dekadent galenskap, medan de som fattade, de invigda, skulle hurra. Då som nu. Vilket får mig att göra en annan observation: Det är förbluffande litet som händer på ett sekel. Att tro det motsatta är att begå hybris.
Julia Kneževič
är diversearbetare på skolor
