Volker Schlöndorff (Katharina Blums förlorade heder, Blecktrumman) inleder sitt nya drama Diplomatie med några uppskakande bilder av det ödelagda Warszawa. Det är augusti år 1944. Nu står Paris i tur.
De allierade tågar mot Tyskland. Der Untergang närmar sig. Några veckor tidigare var Paris Nazi-Europas trevligaste kommendering: det enda tyskarna behövde slåss om var det bästa restaurangbordet. Nu är Paris en krigszon.
Trots att Hitler beundrar Operahuset och Louvren beordrar han militärguvernören von Choltitz (Niels Arestrup) att spränga 33 broar, utplåna Notre Dame, störta Eiffeltornet; täppa till Seine. Hundratusentals människor ska dränkas som råttor.
General Choltitz är samtidigt obeveklig och desperat. Så gör en diskret äldre man i svart kostym entré. Det är Raoul Nordling, Sveriges generalkonsul.
Tittaren inser genast att han är en magiker: så mycket karisma har André Dussollier i huvudrollen. Han behärskar en del trollkonster från le monde diplomatique. Han känner till en lönngång som finns på Choltitz hotellrum. Diplomaten är uppvuxen i Paris, generalen har vistats här i två veckor. Nordling har några få timmar på sig för att övertyga honom att avstå från att genomföra Führerns order.
Vi vet att Paris finns kvar. Dramaturgiskt sett blir det alltså svårt att hålla tittaren i ett fast grepp under den 40 minuter långa verbala duell som kommer efter introduktionen. Diplomatie är de två stora skådespelarnas film. Sällan har jag sett så starka insatser. Arestrup och Dussollier som båda trefaldigt belönats med Césarpriset spelade tidigare samma roller i Cyril Gelys teaterpjäs som drog 175 000 tittare.
Choltitz är en lojal soldat vars förfäder var militärer. Han jämnade Sevastopol med marken. Han lät hundratals judar deporteras. Hans värderingar är lydnad och hierarki. Det blir inte lätt för Nordling att hitta rätt angreppspunkt och vinna hans förtroende.
Dialogen avbryts av några dramatiska scener: några män från Motståndsrörelsen arkebuseras, en kollaboratör (Jean-Marc Roulot) lägger upp sprängningsplanen inför tyskarna, en parisiska vägrar att fly undan bomberna utan make up.
Upplösningen är skicklig, men har detta nattliga samtal ägt rum i verkligheten? Svaret är nej. Däremot fick Nordling tyskarna att släppa 3 245 fångar. Även hans insatser i förhandlingarna om en vapenvila med Motståndsrörelsen är kända. Det är inte första gången Raoul Nordling blir filmhjälte. År 1966 samlade Réné Clément gräddan av kända skådespelare (Alain Delon, Orson Welles med flera) i sitt drama Brinner Paris? som handlar bland annat om Nordling och Choltitz.
– Vad tror ni att reaktionen kommer att bli mot Tyskland om ni förintar Paris? säger Nordling i Diplomatie.
– Det är er skyldighet att lämna en dörr öppen mot framtiden.”
Schlöndorff låter svensken kratta gången för en framtida tysk-fransk vänskap – och i slutändan en europeisk gemenskap. I själva verket satt Nordling vid krigsslutet i SKF:s franska styrelse och försåg det tyska krigsmaskineriet med kullager. Han var främst en affärsman. Samtidigt engagerade han sig i att undvika så mycket blodsutgjutelse som möjligt. Han var parisare, men även mycket svensk, i bemärkelsen neutralitetsvurmare.
Diplomatie är alltså på många sätt fiktion. Men att en film om konsten att förhandla kommer mitt i den nuvarande politiska krisen är kännetecknande. Det ger filmen en allmänmänsklig, aktuell dimension.
Zinaida Lindén
* Citatet som symboliserar förmågan till omställning tillskrivs Henrik IV av Frankrike när han år 1593 konverterade från protestantism till katolicism.
Diplomatie. Drama.
Frankrike/Tyskland, 2014. 94 min. Manus: Cyril Gely, Volker Schlöndorff, efter en teaterpjäs av Gely.
Regi: Volker Schlöndorff. Foto: Michel Amathieu. Musik: Jörg Lemberg.
I huvudrollerna: André Dussollier, Niels Arestrup.
