När Tranan förlag presenterar den polsk-romska poeten Papuszas dikter på svenska är det svårt att inte läsa dikterna i en samtidspolitisk kontext: de antiromska stämningarna rycker återigen fram över den europeiska kontinenten.

I Sverige uppdagas romregister hos polisen och främlingsfientliga krafter hetsar mot de romer som försökt fly undan misären i Rumänien. Större delen av Papuszas dikter är skrivna i början på femtiotalet, men låter sig dessvärre läsas som samtida vittnesmål.

Men ursprungligen var de aldrig avsedda att nå utanför de egnas krets. Det var den polske poeten Jerzy Ficowski som av en slump råkade höra dem sjungas i början på femtiotalet och såg till att de översattes till polska. Detta skedde till en början med författarinnans godkännande och ledde snart till nationell berömmelse. Men det litterära erkännandet var alldeles för dyrköpt för att kunna beskrivas som en positiv händelse i författarens liv: i romernas ögon hade hon förrått den egna kulturens hemligheter för omvärlden genom att sätta sina sånger på pränt, och därtill på polska.

Publiceringen sammanföll dessutom tidsmässigt med en kampanj från kommunistregimens sida, där man med både lock och tvång försökte tvångsintegrera romerna på majoritetssamhällets villkor. Inför hotet om uteslutning ur den romska gemenskapen försökte Papusza nu stoppa utgivningen av sina dikter – förgäves. Det låg bortom hennes kontroll och de egnas avståndstaganden var ett faktum. Jag tror att vetskapen om den biografiska bakgrunden faktiskt ger vissa av hennes rader en egen och djupare klang. Att då och då ge sig ut i skogen och vara ensammast i världen har väl mer eller mindre ingått i yrkesbeskrivningen för den som skriver vers i romantikens kölvatten – men i Papuszas fall är raderna ett uttryck för en bokstavlig sanning snarare än en retorisk modell:

 

För ingen kan förstå mig,

bara skogarna och vattnen.

Det som jag berättar nu,

allting, allting är förlorat sedan länge

allting, allting tog det med sig,

också min ungdoms ålder.

 

Men det är förstås också rader som präglas av mötet med en framryckande modernitet. Papusza är skogarnas och nomadlivets lovsångare: men aldrig utan den melankoliska förvissningen om att det är ett liv som snart kommer vara omöjligt. Zigenarbarnen, skriver hon, växer inte längre upp i skogarna och får nöja sig med att betrakta naturen från nybyggenas fönster.

Papuszas dikter är nedskrivna visor; det märks också på flera ställen. Det är aldrig fråga om något överdrivet förtätat bildspråk eller tillkrånglade resonemang – vinden, skogen och floden är flitigt återkommande i dikt efter dikt och att behöva läsa om för att förstå textens ärende är det aldrig fråga om. Allt står utskrivet precis som det är, inga hemligheter lurar i undertexten.

Som bäst ger det här också dikterna en direkthet och oförställdhet som verkligen är tilltalande. ”Zigenarsång hopkommen i Papuszas huvud”, som jag citerade ovan, är en underbar naturskildring, fri, sensuell och plötsligt djupt melankolisk. Men den som någon gång har plöjt igenom en bok med en älskad artists låttexter kan kanske erinra sig en viss tomhetskänsla när rader som tidigare tett sig snillrika nu framträder nakna utan den tillhörande musiken.

Utan att ha hört Papuszas visor sjungas innan jag börjar läsa känner jag något liknande på vissa ställen i boken. Tonläget blir emellanåt väl naivt för att hålla för upprepade läsningar, och omkväden och rim som staplas på varandra i rask takt blir lite märkliga när de inte får stöd i rytm och melodi.

Å andra sidan: samlingens mest skakande bidrag, den tjugotre sidor långa ”Tårar av blod”, är ett svåruthärdligt vittnesmål om nazisternas blodiga ockupation av Volynien under fyrtiotalet. Att dikten blir så kraftfull som den faktiskt blir hänger förmodligen i hög utsträckning samman med den enkla formen, att de sporadiskt förekommande rimmen är en smula klumpiga, snarare än snillrika och virtuosa, och att tilltalet aldrig är annat än enklast möjliga. Kontrasten till det nattsvarta innehållet blir enorm:

 

Man började snart diskutera

hur zigenarna skulle likvideras.

De tvingades gräva sina gravar

och slängdes i, döda, i travar!

Som folk grät där borta, för full hals!

Men de brydde sig inte alls.

 

Jag är där vinden är är inte den litterärt starkaste diktsamling jag har läst på senare tid. Däremot känns den viktig på ett sätt som väldigt lite samtidspoesi gör. Papusza skriver något som är mer än dikter – de är också ett vittnesmål från någon som sällan tillåts tala i egen sak. Det är inte en obetydlig bedrift, allra minst i ett oroligt tidevarv.

 

Per Klingberg

 

Papusza: Jag är där vinden är och andra sånger. Översättning: Julian Birbrajer och Anders Bodegård. Tranan förlag, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.