friberg_den_kapitalistiske.001-e1408902985747I en färsk avhandling om Stockholms stadsteater granskar skådespelaren Ulf Friberg den absurda jakten på ekonomisk vinning – ett missförhållande som lätt kan kännas igen på vår sida om viken.

Alla som har en aldrig så avlägsen bekant som någon gång arbetat vid Stockholms stadsteater, har fått ta del av rykten om VD:n Benny Fredrikssons klara fixering vid det ekonomiska först. Skådespelaren Ulf Friberg har arbetat vid Stockholms stadsteater och har mycket att säga om de senaste årens förvandling på den gamla arbetsplatsen. När Friberg själv fick silkessnöret från stadsteatern, började han frispråkigt att kritisera den. Det har resulterat i ett antal debattartiklar och nu senast i den doktorsavhandling som Friberg i våras lade fram vid Göteborgs universitet.

Nog är det vanskligt att recensera avhandlingar, då textens själva syfte ju liksom är att bedömas. Men det som kan sägas om Fribergs arbete är att det resulterat i en mycket läsvärd text. Korrekturfelen är irriterande många, men det märks tydligt att texten finns där för att läsas av en stor publik.

En av avhandlingens höjdpunkter är den absurda berättelsen om hur Stockholms stadsteater lade sig platt för stjärnregissören Robert Wilson då han 1998 kom för att sätta upp Strindbergs Ett drömspel. Friberg beskriver hur Wilson sveper in med sitt månghövdade entourage och har ett färdigt koncept som skådespelarna förväntas anpassa sig till, utan någon konstnärlig process där de involveras. Teatercheferna framstår som en grupp giriga ekonomer med dollartecken för ögonen, på jakt efter snabba lösningar på Thalias eviga problem – det att hon aldrig blir riktigt lönsam. Det är därför ingen större skillnad på att kalla in den geniförklarade Robert Wilson eller att köpa rättigheterna till säkra Disney- eller Björn & Benny-musikaler.

Att kommendera in sin konstnärliga personal i färdiga mallar och pressade tidsscheman blir, vilket Friberg tydligt visar, i slutändan ohållbart. Boken är därför ett viktigt inlägg i diskussionen om den alltmer effektiviserade arbetsmarknaden som drabbar alla yrkesgrupper. Däremot finns en del övrigt att önska då det gäller den akademiska aspekten. Friberg fick bevisligen godkänt vid disputationen, men det är en minst sagt brokig flora av teoretiker han lutar sig mot under textens gång. Så länge Friberg rör sig inom de världar han känner bäst – det vill säga de teatersammanhang där han medverkat – är han ständigt relevant. Det är inget fel i att vara praktiker snarare än teoretiker, och när det gäller teaterns taskiga arbetsvillkor är vi teoretiker i många fall lika bekanta med dem som praktikerna, men Ulf Friberg klarar inte riktigt att växla från det ena lägret till det andra.

Jag rekommenderar ändå alla som på något sätt är intresserade av teater att läsa avhandlingen – men att se den som en väldigt lång debattartikel snarare än ett stycke forskning. ”Så här är det minsann att arbeta på teater, då får man tåla lite skit”, säger en av de rollfigurer i det skådespel som avslutar avhandlingen. Repliken, ironiskt menad, yttras av en yrkesverksam skådespelerska som tvingats klä av sig naken enligt den manlige regissörens krav. Friberg låter oss dock förstå att orden kunde lika gärna kunde kommit från vilken ekonomiskt sinnad teaterchef som helst.

Johanna Karlsson

Ulf Friberg: Den kapitalistiska skådespelaren – Aktör eller leverantör? Bokförlaget Korpen, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.