Mycket av den arbetarlitteratur som getts ut de senaste åren har handlat om det intellektuella prekariatet. Om människor som försöker hanka sig fram från dag till dag på den usla lönen de tjänar på det tunga kroppsarbetet, samtidigt som de besitter en bildning som den genomsnittliga medborgaren saknar. Det är litteratur om människor som, oavsett hur långt ner på samhällsstegen de halkat, härbärgerar stora ambitioner och finner kraft i orden.
Karin Erlandsson – romandebutant och numera kulturredaktör på Nya Åland – har med Minkriket skrivit en berättelse om en österbottnisk pälsfarmarfamilj, och det är en märklig upplevelse att ta sig igenom den. Huvudpersonen i Minkriket, Lars-Mikael, är andra generationens minkfarmare. Hur och vad tänker och känner en minkfarmare? Intressant nog ger Karin Erlandsson inget svar på det. Emotionellt är den vuxne Lars-Mikael en rätt blek figur. Erlandsson använder sig dock skickligt av honom för att skildra tidens skiftningar. Minkfarmarna är som uppslukade av sin näring, av den stickande doften och av pengarna den genererar. Familjen tjänar åtminstone till en början gott på skinnen de säljer på pälsauktionerna, men ställer aldrig om sin levnadsstandard. Allt rullar på i en närmast mekanisk vardag, där inget får störa rutinerna i arbetet med minkarna. Ingen pratar om att byta upp sig, att falytta till något större eller att studera vid universitetet.
Det är ärligt talat rätt ovanligt för en roman av idag. När äktenskapet mellan Lars-Mikael och hustrun Kristina börjar kärva efter ett missfall, grälar de inte genom bittra men kvicka tirader. De rullar istället över till respektive sida av vattensängen och slutar prata med varandra. Man kan naturligtvis tycka att Lars-Mikael är den typiska, känslomässigt inkompetenta medelålders mannen. Men man kan också fundera på vad det gör med en människas känsloliv att på regelbunden basis stoppa ner levande varelser i en låda för att gasa ihjäl dem.
Minkriket bör knappast ses som en inlaga för eller emot en av de mest omdiskuterade näringar som finns. Det märks att Erlandsson, uppvuxen i Nykarleby, har respekt för den handel som får bygden att fortleva. Samtidigt låter hon naturen slå tillbaka mot människorna. Lars-Mikaels närstående straffas med död eller sjukdomar, samtidigt som huvudpersonen själv går igenom livet utan att reagera speciellt mycket på något alls, bortsett från djurrättsaktivister.
Minkriket är tveklöst en av de bästa romanerna som getts ut på svenska i år. Erlandsson är utomordentligt skicklig på att anpassa familjekrönikans form till de förhållanden hon så väl känner till, och slutresultatet är alltså något så ovanligt som en medkännande och medryckande roman om människor som åtminstone jag har mycket svårt att se som sympatiska. Heder också till Sanna Mander som gjort den snillrika pärmen.
Johanna Karlsson
Karin Erlandsson: Minkriket.
Schildts & Söderströms, 2014.
