Det händer så mycket nuförtiden. En stor del av händelserna är oväntade och de flesta är mer eller mindre svåra att förklara. De inträffar på grund av orsaker som sällan är självklara och tillgängliga för entydiga tolkningar. För att reda ut åtminstone en liten del av förvirringen försöker jag – för mig själv och förhoppningsvis också för läsaren – se om det trots allt går att finna något i det som kunde kallas ”den historiska situationen”, som kunde kasta ljus över vad som är på gång.

Det som framför allt ekonomerna kallar globalisering av världsekonomin är utan tvivel den bakgrundsfaktor som kanske kraftigast påverkar händelseförloppet i olika delar av världen. Den har bland annat haft konsekvenser för försvagningen av nationalstaterna, tidigare så suveräna och självtillräckliga, men också för både ökad global och nationell ojämlikhet.

Det på många håll allt starkare kravet på självständighet i framför allt Europa bland kulturella, språkliga och etniska befolkningar föreställer jag mig hänga samman med globaliseringsutvecklingen. Denna har i sin tur bidragit till en förstärkning av mångkulturalismen. Skottarnas, katalanernas och nu också norditalienarnas, korsikanernas och sardiniernas självständighetsanspråk hade för några decennier sedan varit otänkbara. Baskerna utgör förstås en grupp för sig. Det paradoxala i dethär sammanhanget är att globaliseringen som ju till sin natur är universaliserande, samtidigt stärkt vissa minoritetgruppers ställning på bekostnad av de försvagade nationalstaternas.

En central fråga är på vilket sätt de nya invandrargruppernas ställning i deras nya hemländer skall tryggas. På den frågan finns det i dagens läge inget av alla mottagarländer accepterat svar. Stefan Löfven, Sveriges tilltänkta statsminister, deklarerar klart och tydligt att Sverigedemokraterna inte kommer att ha något att säga till om i svensk politik trots sina 13 procent av de avgivna rösterna. De har ju av många stämplats som nazister! Föralldel, det må vara att det finns fanatiker inom partiet, men enligt uppgifter i massmedia består en stor del av dess röstare och anhängare av pensionärer och före detta socialdemokrater. Moderaternas dåliga valresultat förklaras med att också de levererat ett stort antal av före detta moderater till SD.

Sverigedemokraterna borde därför i rimlighetens namn ges en chans att ge foten åt de partimedlemmar som inte är villiga att godkänna den demokratiska rättsstatens spelregler. Invandrarfrågan kan naturligtvis inte lösas genom att helt och hållet isolera det parti som mer än andra måste lära sig demokratiskt ansvarstagande.

Något borde också svenskarna lära sig. Om inte av andra, så åtminstone av finländarna. Sannfinländarna, som inte heller alltid bestått av oförvitliga lamm, har trots allt kunnat åtnjuta de demokratiska rättigheter som dem tillkommer i en konstitutionell stat.

Det finns en dubbel problematik i anslutning till invandrarfrågan. Om invandrarna av statsmakten lämnas vind för våg och utan normala rättigheter, föreligger risken för att olika invandrarrevolter bryter ut. Om däremot de invandrarkritiska politiska partierna utesluts från allt inflytande, föreligger risken att de får äkta nazistiska drag, vilket delvis redan hänt i vårt grannland.

Även om utvecklingen i de Nord- och Västeuropeiska länderna ter sig någorlunda stabil, är läget i det forna Östeuropa idag problematiskt. Till exempel Rumänien, Bulgarien och i synnerhet Ungern har öppet gått in för en politik som starkt påminner om den auktoritära ryska putinismen. Bakom de demokratiska kulisserna döljer sig valfusk, försvårande av oppositionens påverkningsmöjligheter, begränsning av yttrandefriheten och så vidare, vid sidan av uttalad nationalism. EU har tillsvidare misslyckats i Östeuropa. EU har de facto visat sig vara svagare än förväntat. Förutsägbarheten för den kommande utvecklingsgången i denna region är allt annat än stor.

Ryssland har för sin del slutligen beslutat sig för att gå sin egen väg. Landet har under sin nuvarande ledning gått in för att återanknyta till de gamla imperiala traditionerna från tsar- och sovjettiderna. Att så skett beror inte minst på det faktum att västvärlden lyckats ringa in det ryska riket militärt och strategiskt tack vare NATO:s och USA:s kraftiga expansion i framförallt Östeuropa. Det är inte speciellt förvånansvärt att detta väckt till liv politiska mindervärdeskänslor i Moskva och därmed lagt grunden till den växande ryska nationalismen. En nationalism som enligt traditionellt mönster igen fått en religiös förankring i den ortodoxa kyrkan.

Den just nu så populära uppfattningen i Väst att Putin har utvecklats i storhetsvansinnig riktning är givetvis naiv och på lång sikt livsfarlig. I ärlighetens namn tror jag vi måste erkänna att den ryska politiska och militära eliten (men knappast den ekonomiska) mer eller mindre försatts i ett läge där den tvingats att utveckla motstrategier.

Idag gäller det för Ryssland att visa sin styrka. Den styrkan kan visas genom att landet högt uppe i skyn kränker sina grannars nationella suveränitet. När styrkedemonstrationerna tar sig uttryck i att ockupera ett grannlands territorium eller genom att i strid med folkrättsliga regler utan tillstånd landvägen överskrida ett suveränt lands gränser, har man redan gjort sig skyldig till så allvarliga folkrättsbrott att smärre ekonomiska sanktioner lätt ter sig som slag i luften.

Det auktoritära styret har, om jag alls kunnat bedöma läget rätt, resulterat i en kraftig militär upprustning och i målmedvetna försök att skapa en stark stat på ruinerna efter den sönderfallna sovjetstaten. Exempelvis ett återvändande till enpartistaten står inte längre så långt borta från sitt förverkligande. Försvagningen av de medborgerliga rättigheterna är redan en realitet.

Ryssland befinner sig idag i ett regressivt skede. Det som trots allt inger förhoppningar är att det gamla väldet fortsättningsvis har ett blomstrande kulturliv. Svårigheterna vid en utomstående bedömning av Ryssland har att göra med att det är närmast omöjligt att förutsäga vart landet är på väg. Och det hänger i sin tur samman med att vi har alltför ytliga kunskaper om hur civilsamhället mår i stora delar av det väldiga landet.

Ännu svårare är det att säga något välunderbyggt om den framtida utvecklingsgången för de islamiska länder som befinner sig i Europas närhet. Jag tänker främst på Afganistan, Syrien, Irak och – i en litet annan riktning – Libyen. Av dem har Libyen i praktiken redan kollapsat, Syrien och Irak befinner sig på kollapsens rand liksom tydligen också Afganistan. Det som dessa länder framförallt vore i behov av är en stark stat som kunde garantera åtminstone ett minimum av ordning och trygghet för de religiösa och etniska grupper som idag är oförmögna att leva tillsammans.

Bland annat organisationen IS vars ambition är att skapa ett islamiskt kalifat i Syrien och Irak – öppet också för andra stater – kunde i och för sig vara en för de islamiska grupperna tänkbar modell men är i praktiken en humanitärt och politiskt oacceptabel lösning, om kalifatet skulle styras av islamistiska terrorister. Även i övrigt är själva kalifatidén så antediluviansk att den snarare väcker åtlöje än respekt.

Vad hava vi lärt oss av detta ? Att det tydligen är omöjligt att finna ”den historiska situation” som kunde kasta ljus över varför allt flera händelser i vår värld verkar bli allt svårare att ge en rimlig förklaring till. Åtminstone finns det ingen global ”historisk” situation. Vi får alltså fortsätta att treva oss fram i mörkret. Det mörker som skrämmer mig mest är den islamska religiösa fundamentalismen, som idag framstår som en ny (modern?) form av barbari.

Lars D. Eriksson

1 kommentar

Ernst Mecke 6 oktober, 2014 - 22:19

Well, yes … . A long article which inspires comment but is touching on so many different points that also the comment is in acute danger of becoming ”kaotisk”. But let’s try nevertheless:
I think that our present ”historisk situation” can be interpreted as the rather logical consequence of not so very many ”trends”.
There is, first, the trend of following the example of the USA and their cult of Free Enterprise. Free Enterprise produces globalization; nowadays only rarely any more by military conquest, but rather by means of, first, loans, followed by armies of lawyers (who impose on the debtor conditions which are good for Free Enterprise), all of which is backed up by the military might of the USA.
Globalization makes the traditional borders of nations rather unimportant, which weakens the pressure to ”stand together as a nation” against some ”enemy across the border”, which in turn gives people a chance to cultivate regional nationalisms instead.
Further, Free Enterprise is not really interested in democracy (defined as FEEDBACK between government and governed citizens) – as at present demonstrated by the way how the TTIP is being negotiated. Rather, it wants blind obedience to the decisions of the management, plus ”political correctness”, which means that nobody should be disturbed when consuming nor be encouraged to think in ways which might disturb the plans of the management, whereas facts and a realistic view of the world are considered unimportant or dangerous.
The lack of interest in democracy shows as well in the development in the East European members of the EU. They simply return to the pre-socialist traditions of the peasant societies which they have been (for animals, or people, who don’t obey, or otherwise ”deviate”, there is always a whip – which to use is also ”fun”, to which one always can encourage one’s followers), while Western Europe has more important things to do than seriously bother about democracy … .
”Political correctness” means in effect that nobody should be disturbed in his prejudices, e.g. in his religious convictions, his ”cultural traditions”, in USA one could even speak of a ”human right to ignorance” (to deny that means to be ”highbrow”, which is VERY negative …). Together with the modern means of electronic communication everybody is, thus, free to develop also racist ideas without being disturbed too much.
Racism is very similar to the Free Enterprise contempt for ”losers”, such as beggars, seekers of asylum and less-well-up people in general, as it is in Finland openly displayed by the Helsinki town government (no Sannfinländarna needed for that), and in Sweden presumably not either only by the Sverigedemokraterna. – Here a specific comment on Eriksson’s text: The SD HAVE ALREADY ”en chans att ge foten åt” those less-than-democratic elements in their ranks, but up to now they do not do it. So that I fully agree with Li Andersson’s opinion about this matter (as published in Hbl of Lö 4.10., p.17, ”I dag”): one should not let become expressions of these attitudes become ”normal” = acceptable.
Returning to the ”historiska situation”, there are meanwhile various regions whose rulers refuse to follow the Free Enterprise trend that governments should just be obedient servants of Free (and especially Big) Enterprise. Russia has learned from the West’s attempt (in the 1990s) to subject it by the usual means of loans&lawyers and now defends itself by means which are (by necessity?) as dirty as the methods of the West (which it can afford by relying on its nuclear arsenal). The countries of the Middle East have learned to use oil money and the modern means of communication to become more efficient versions of what they have been since the days of the Old Testament, namely a battlefield for fighting religious factions, which makes the whole region a wasps’ nest for any invader, but also for any government which should try to apply the methods of Western democracy. It is STILL ”prophets” (the likes of whom one would in Europe have to look for in the darker corners of closed psychiatric institutions – take Ayatollah Chomeini as an example) who try to recruit militant followers – this in spite of the fact that the Koran is mainly preaching moderation (being essentially a civilization-compatible offshoot of the Old Testament). Not to forget that also in the USA we have those preachers who are recruiting militant followers to their Abrahamic interpretations of Christianity. The whole phenomenon is the result of a combination of political correctness, general respect for religion, modern means of communication, Abrahamic scripture, the whole thing spiced with fanaticism which itself is the result of patriarchal arrogance and Abrahamic sexual neurosis.
After this, one could in fact try to remember that there was, once, in Europe a time when there was an Enlightenment, which was fighting religion, propagating reason and knowledge, and was leading up to demands for liberté, egalité and fraternité. Well, that was essentially in Continental Europe. Meanwhile those tendencies have taken over which are typical for those countries which George Orwell (in ”1984”) describes as ”Oceania” (= the Anglo-Saxon world), and as being in conflict with Continental Europe. And perhaps we should realize that there IS IN FACT a cultural conflict and take this insight as a reason to develop our own ”non-Oceanic” ways.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.