Krigets spöken

av Otto Ekman

Tre dokumentärer visar två olika men lika dystra sidor av den mardrömslika konflikten i Syrien.

The Return to Homs, regisserad av Talal Derki, har visats både på Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors och Yles dokumentär- och diskussionsprogram Docventures. Filmen handlar om den 19-årige Abdul Basset al-Saroot, en smedlärling och fotbollsspelare från fattigkvarteren i den syriska staden Homs. Då den arabiska våren sveper in över Syrien och regimens säkerhetsstyrkor besvarar syriernas fredliga protester med våld och ökat förtryck, sveps Basset med i en utveckling bortom sin kontroll. Med sin karisma och förmåga att väcka folkmassans entusiasm får han en ledande roll i protesterna i sitt kvarter, men då situationen blixtsnabbt urartar finner han sig plötsligt med ett automatgevär i handen. Inledande scener med revolutionär folkfest på gatan förbyts i apokalyptiska ruinlandskap där Basset och hans kamrater utan militärutbildning kämpar för sitt liv mot syriska arméns pansarvagnar, allt mer desillusionerade över sin situation.

Filmen är ihopklippt av material som filmats av både filmmakarna och Bassets kompisar, sedermera stridskamrater, och den följer sin unge huvudperson ingående och personligt. Skildringen av de unga männen (kvinnornas roll i filmen är minimal på gränsen till icke-existerande) börjar som en folkhjältekliché à la Robin Hood eller Braveheart men övergår i en hjärtskärande studie i krigets fysiskt och psykiskt nedbrytande effekter. Hjälpen utifrån uteblir då Fria Syriska Armén (FSA) stöter på oväntade svårigheter och regeringens säkerhetsstyrkor omringar Homs och stänger in de sista rebellstyrkorna. Då rebellernas led tunnas ut allt mer och otränade idealister ersätts av hårdnade veteraner blir också islamisternas helskägg en allt vanligare syn på slagfältet.

Efter att upproret i Syrien bröt ut var en av diktatorn Bashar al-Assads första åtgärder att underteckna en amnestilag där han benådade hundratals radikala islamister som satt inspärrade i det ökända Sednayafängelset utanför Damaskus. Den syriska säkerhetsapparaten var väl medveten om att dessa islamister skulle ta till vapen mot regeringen så fort de blev fria, och räknade med att deras synliga närvaro i den löst organiserade oppositionen skulle komplicera västvärldens stöd för ett maktskifte. Mycket riktigt har USA varit ytterst försiktigt med att förse den syriska oppositionen med tyngre vapen som kan hamna i samma händer som bland annat stridit mot amerikanska soldater i Irak.

Hipsterreportrar och moralpoliser

Dessa islamister, och de nya parallellsamhällen de försöker upprätta mitt i inbördeskrigets ingenmansland, framträder som sagt flyktigt i Return to Homs, men behandlas utförligare i två färska dokumentärer producerade av den amerikanska nyhetskanalen VICE News: The Islamic State och Ghosts of Aleppo. VICE Media, som äger kanalen, är känd för sin oortodoxa stil, riktad till en yngre vuxen publik. Trots att det är enkelt att skämta om hur den kombinerar musikvideoestetiskt imagebyggande med allvarlig aktualitetsanalys, har kanalen lyckats få ungdomar intresserade av nyheter på ett sätt som gamla medier bara kan drömma om. Och oavsett hur malplacerade dess tatuerade hipster-reportrar ser ut bredvid utbrunna ukrainska pansarfordon eller i ruinerna av Aleppos bombade souk, producerar kanalen allt som oftast tajt och informativ gonzo-journalistik som är intressant även för dem som är vana vid mer konventionella former av rapportering.

Ett av kanalens trumfkort är att de skickar reportrar också till sådana ställen som de flesta andra undviker som alltför farliga eller kontroversiella, och får på så sätt tillgång till unikt material. I The Islamic State tar krigskorrespondenten Medyan Dairieh, som även arbetat för al-Jazeera, en fruktansvärd risk då han tar sig ända till den syriska staden Raqqa, högkvarter för terrorgruppen Islamiska Staten (IS). Den ökända organisationen har tagit kontroll över stora delar av Syrien och Irak och genomfört brutala attacker mot såväl ländernas regeringar som mot rivaliserande rebeller.

Dairieh rapporterar som inbäddad reporter och följer med IS stridsförband till frontlinjen, åker med organisationens nyupprättade moralpolis hisba på patrull i staden, och intervjuar en presstalesman som muntert hojtar om hur kalifatets flagga ska svaja från Vita Husets flaggstång. Tonen i dokumentären är något sensationalistisk, med sitt hotfulla actionfilmssoundtrack och intervjuer med indoktrinerade krigare och hjärntvättade småpojkar som hötter med nävarna och skriker ”död åt väst”. Även om det kan vara svårt att framställa en så extrem grupp som IS som något annat än en symbol för total ondska bör man som tittare hålla i åtanke att manipulation av västvärldens mediabild är en grundbult i IS propagandabygge, och att det i grund och botten gynnar organisationen att den av väst framställs som ett större globalt hot än vad den egentligen är. Samtidigt påpekar Andrew F. March i en artikel för tidningen The Atlantic: ”Is VICEs Documentary on ISIS illegal?” att dokumentärens tonfall och metoder ändå tekniskt sätt uppfyller kriterierna för att enligt USA:s notoriskt luddiga terrorlagstiftning ”hjälpa fienden” och kan tolkas som olaglig.

Fundamentalistiskt samhällsbygge eller demokratiska bomber

I Ghosts of Aleppo följer reportern Aris Roussinos med en annan rebellgrupp, Islamiska Fronten, som trots det snarlika namnet är inbegripen i en intensiv konflikt med IS. Islamiska Fronten är en paraplyorganisation för de mer moderata islamistiska grupper som med ekonomiskt stöd av oljerika golfländer som Qatar, vunnit betydande segrar mot Bashar al-Assads styrkor och också effektivt försvarat sig mot IS attacker. Under den senaste tiden har dock USA pressat Qatar att dra tillbaka sitt stöd från vad USA ser som potentiella terrorister, vilket lett till att Islamiska Frontens krigare befinner sig i en allt mer trängd situation, fångade mellan regeringens armé och IS jihadister som berikat sig själva genom bankrån och gisslantagningar i Irak. Dokumentären är filmad i Aleppo, Syriens ekonomiska och industriella huvudstad före kriget, nu en av de mest aktiva fronterna. Som Roussinos uttrycker det i början av filmen: ”Den som kontrollerar Aleppo kontrollerar Syrien.”

Precis som Homs är Aleppo, som tidigare var en skattkammare av fornminnen, kultur och unik gammal arkitektur, nu förvandlad till en rykande ruin där rebeller och regeringssoldater är inbegripna i en blodig katt-och-råtta-lek. Eftersom varje öppen gata förvandlats till en dödsfälla av regimens krypskyttar manövrerar rebellerna genom tunnlar sprängda genom husväggar och spöklika tomma lägenheter, där de förra invånarnas egendom fortfarande ligger utspridd huller om buller. Precis som IS försöker också Islamiska Fronten bygga upp en stabil parallell stat i områdena de kontrollerar. Polispatruller försöker skydda Aleppos få kvarvarande civila för kriminella plundrarligor, av vilka vissa också infiltrerat den löst sammanhållna och odisciplinerade FSA.

I The Islamic State visas också hur IS milis, förutom att se till att alla fastar under Ramadan och markiser med ”stötande” bilder hissas ner, förhör en bensinförsäljare som misstänks för att blanda vatten i bensinen. Redan Mao Zedong, den moderna gerillakrigföringens gudfader, visste att förmågan att konkret hjälpa den civilbefolkning på vars stöd all framgångsrik irreguljär krigföring beror, väger tyngre än högt flygande idéer om demokrati och tolerans, och till och med kan vara effektivare än militär slagkraft. Då man med detta i åtanke placerar konflikten i Syrien och Irak i en kontext av globala ekonomiska strömningar och regionala aktörers ekonomiska maktpolitik, ter sig framtiden dyster och komplicerad trots att amerikanernas bombplan återigen optimistiskt siktar mot regionen för att försöka lösa problemen på det enda sättet de kan.

Otto Ekman

Dokumentärerna The Islamic State och Ghosts of Aleppo finns att se
på VICE News webbplats news.vice.com

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.