En kort respons, och ett försök att få tillbaka debatten kring min artikel om islamofobi (Ny Tid 39/2014) till substansfrågor. Christer Lindholm skriver på Ny Tids webbsida att den muslimska terrorismen riktar sig mot kristna, och att islamofobin bygger ”på ett mycket konkret och allvarligt hot”. Enligt Europols senaste terrorismrapport skedde inte ett enda religionsbetingat terrordåd i EU-länderna under 2013. Två attacker av 152 hade koppling till religiös radikalisering. Princeton Universitys rapport baserad på FBI:s material visar att endast 6 procent av terrordåden i USA mellan 1980 och 2005 utfördes av islamistiska terrorister. I olika granskningar av terrorismstatistik som sträcker sig till 2012 stiger inte antalet. Rapporten lyfter fram att den islamistiska terrorismens hot överdrivits, samma aspekt betonas i Europols rapport från 2009.

Situationen i Syrien har ökat antalet personer i Europa med koppling till terroristgrupper i Syrien och Irak, samt ökat terroristisk propaganda. Terrorismen har inte varit riktad mot europeiska mål, utan sammanhänger med interna konflikter. Experter och forskare varnade 2003 om risken att inbördeskrig bryter ut i Irak om den USA-ledda invasionen inleds. Nu 11 år senare skördas katastrofala följder. Syrien har varit spelrum för stormakters inbördes strider, där både USA och Ryssland haft centrala roller. Men här går det sedan in på världspolitik, och jag lovade fatta mig kort.

När Lindholm hänvisar till våld, kvinnoförtryck och religiös intolerans som något immanent i islam som religion, så vill jag gärna höra vilka källor Lindholm baserar sig på. En studie vid George Washington University om hur väl Koranens läror och värderingar efterföljs på politiskt, ekonomiskt och socialt plan visade att Irland var världens mest ”islamiska” land, med Finland på 5:e plats. I en debatt om problem i islamiska länder borde samhälle, politik och kultur också beaktas, och som jag sagt tidigare – utan historisk förankring och försök till att avskala etnocentrismens linser kommer man inte långt.

P.S. Bästa Markus Sandberg, tanken med mitt ”lååånga svar” var just att ge dig stoff att diskutera med de oroliga vännerna. Forsknings- och källhänvisning är inte ”pösig egoboosting” utan en strävan till att basera diskussionen på den kunskapsbas som finns tillgänglig. Vi vill väl förstå, inte påstå?

Karin Creutz

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.