Vi lever visserligen i en underbar värld, men i en förunderlig tid. Som nationalekonom känner jag mig alltmer kluven. Å ena sidan vill jag ha slut på tillväxthysterin; å andra sidan håller jag med dem som ropar på finanspolitisk stimulans i stället för åtstramningar. Jag känner igen mej när Li Andersson säger att det bästa som hänt Åbo är att Meyer Werft tryggat sysselsättningen på varvet som specialiserat sig på att bygga jättelika lyxkryssare. Men samtidigt är dessa överflödsflytetyg i min föreställningsvärld gigantiska uttryck för ohemul konsumism.

I mitt husorgan The Economist kollar jag de senaste ekonomiska indikatorerna. Mest är jag intresserad av siffrorna för Eurozonen. BNP-tillväxten under det senaste kvartalet var 0,3 procent. Industriproduktionen minskade med 1,9 procent. Konsumentpriserna steg med 0,3 procent. Arbetslöshetsprocenten var 11,5. Bytesbalansens överskott uppgick till 325,4 miljarder dollar eller 2,3 procent av BNP. Budgetunderskotten i medlemsländerna förväntas bli 2,6 procent av BNP detta år. Tioårsräntan på statsobligationer är så låg som 0,90 procent.

Det är alltså ingen tvekan om att det råder lågkonjunktur och att risken för deflation är överhängande. Om priserna förväntas sjunka förstärks oviljan att investera och depressionen fördjupas ytterligare.  Såväl läroboken i nationalekonomi som The Economist efterlyser stimulansåtgärder för att sätta fart på tillväxten. Det gör också Internationella Valutafonden. Har man en så hög arbetslöshet, en så låg inflation och ett så enormt överskott i bytesbalansen – närapå dubbelt så stort som Kinas – och därtill en så låg ränta på statsobligationer borde saken vara helt klar: tuta och kör! Om man får i gång hjulen så kommer till och med statsfinanserna att se bättre ut om något år.

Men, nej. Först måste vi genomgå ”strukturella reformer” som förment kommer att öka utbudet av arbetskraft, förbättra konkurrenskraften och locka till nyinvesteringar. Allt för att på sikt få mera BNP. Det är som att sätta en sjukling på hårdträning, så att sjukdomen ska klaras bättre nästa gång.

Men för den som tycker om BNP har jag ett glädjebudskap.

Från och med oktober detta år är Finlands bruttonationalprodukt 4,3 procent större än förut. Orsaken är att Eurostat (EU-kommissionens statistiska byrå) har beslutat att korrigera sättet på vilket värdet av medlemsländernas totalproduktion skall beräknas.

Den viktigaste förändringen är att företagens satsningar på forskning och utveckling inte längre skall ses som en kostnad utan som en investering. Om man gör så ökar företagens beräknade vinster och därmed också det förädlingsvärde som ingår i BNP. Några andra ändringar är mer förbryllande. För att göra beräkningarna jämförbara mellan länderna ska man ta med inkomster av verksamheter som ofta är illegala, till exempel drogförsäljning, prostitution och smuggling.

Det är förstås konsekvent. Ekonomisk aktivitet är ekonomisk aktivitet. Jag tycker att man borde ta med också professionellt tjuveri, falskmynteri och tiggeri. Ja, varför inte allt utnyttjande av sexuellt kapital för att bli delaktig av sällskapssökandes förmögenhet? Om en anställd i hemmet gifter sig med sin arbetsgivare borde inte BNP (som nu) sjunka, utan stiga beroende på hur mycket mer hen kan förvärva i förhållande till sin tidigare status.

Eurostats reform har emellertid knappast genomförts för att svärta ner bruttonationalproduktens redan dåliga anseende. En effekt av ”innovationen” är att medlemsstaternas avgifter till EU stiger. Britternas premiärminister David Cameron – som inför det kommande valet sagt att det är en ”moralisk plikt” att sänka skatterna – har hoppat jämfota och hotat med att det Förenade Kungadömet kan komma att lämna EU om man måste betala två miljarder mer än förut. Men å andra sidan kan länderna glädja sig över att det blir lättare att hålla skuldnivåerna och budgetunderskotten inom de gränser som åtstramningspolitiken föreskriver. Om BNP höjs sjunker ju skulderna och budgetunderskotten i förhållande till BNP – och det är ju det som ska räknas!

I september deltog jag i den fjärde internationella degrowth-konferensen i Leipzig. Medan den första konferensen i Paris år 2008 lockade ett hundratal deltagare hade Leipzig-konferensen över tretusen. Största delen var unga aktivister. Av veteranerna syntes bara enstaka. Evenemangen var vetenskapliga, politiska, konstnärliga, experimentella, demonstrativa och festliga. Samtidigt kunde tjugo olika aktiviteter äga rum. Att arrangera denna masskonferens – och massutspisning – krävde en beundransvärd organisationsförmåga.

Det man eftersträvar genom den nygammalliberala åtstramningspolitiken är faktiskt tillväxt. Man borde egentligen kalla det ”oväxt” i analogi med ogräs, oljud och otyg. Degrowth – av franskans décroissance, och som jag kallat både avväxt och nerväxt – är något helt annat. Såväl oväxten som avväxten kräver strukturella reformer, men medan oväxten pockar på reformer i hopp om att öka tillväxten, vill avväxten genomföra reformer så att vi ska kunna leva bra utan ett ständigt tillväxttvång.

Vad som behövs är högre skatter på stora förmögenheter, lyxkonsumtion och miljöförstörande produktion. Det behövs också någon form av medborgarinkomst och medborgararbete. En avväxt ska kombineras med sociala och ekologiska investeringar som stärker hållbarheten, men som sällan är lönsamma för privata investerare. Är det möjligt att med hjälp av sådana åtgärder stimulera ekonomin nu på kort sikt?

Det kanske inte är det, för vi lever i en kapitalistisk världsekonomi i vilken kreditvärdighet, konkurrenskraft och ett för det globala kapitalet gynnsamt investeringsklimat är viktigare än något annat. Ett centralt tema i Leipzig var om avväxt är förenlig med någon form av kapitalism. För de flesta framstod degrowth-rörelsen som åtminstone kapitalismkritisk, för många som direkt antikapitalistisk. Kapitalism styrs av ”ränta på ränta”-principen, men känner inte till begrepp som lagom och ”nog är nog”, steady-state, postwachstum och buen vivir.

Keynes trodde att ”det ekonomiska problemet” skulle vara löst för barnbarnens del, men han var orolig för hur de mentalt och kulturellt skulle klara av att leva i ett samhälle präglat av överflöd i stället för knapphet. Det har tyvärr visat sig att hans oro var befogad. ”Det ekonomiska problemet” verkar inte vara löst, eftersom en växande del av ungdomen varken har jobb eller studerar, eftersom samhället inte längre tycks ha råd att upprätthålla centrala samhällstjänster och då inkomst- och förmögenhetsklyftorna vuxit så att demokratin och samhällsandan inte längre kan upprätthållas. För att ens klara av de mest elementära behoven tvingas allt fler att ägna sig åt dötrist telefonförsäljning eller åt att bygga lyxkryssare för uttråkade höginkomsttagare. Det är priset för mera BNP.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.