Friskt vågat

av Janne Wass

Säga vad man vill om de gamla kommunisterna, men talets gåva verkar de inte ha förlorat, trots att FKP:s partistöd inte precis hotat maktens borg under de senaste decennierna. Under Det konstpolitiska evenemangets toppmöte, som ordnades i Helsingfors i måndags (se artikel på nästa uppslag), var det kommunisternas J-P Väisänen som drog ner både de största applåderna och skratten i salen. Låt vara att hans närmaste konkurrens kom från Sannfinländarnas Juho Eerola, som sjöng sitt anförande. Eller som Vänsterförbundets Silvia Modig skämtsamt sade: ”Det hade varit rättvist om J-P Väisänen hade talat sist, så att också vi andra hade haft en chans”.

Även om Väisänens anförande kanske gick lite överraskande mycket in på försvarspolitik med tanke på att ämnet vid handen var kulturpolitik, var det en fräsch öppning att kallt föreslå att fem procent av försvarsutgifterna kunde överföras till kultursektorn, och att man i stället skulle avstå från planerade materielanskaffningar inom försvaret. Motkommentaren att kommunisterna nog kan få svårt att övertyga resten av det politiska fältet om den resursomfördelningen är visserligen sann, men utspelet var hursomhelst välkommet, eftersom det påminner oss om något som vi ofta glömmer bort i det tröga sifferfilandet som kommit att bli den vardagliga politiska diskussionen. Nämligen att politik är fråga om val och ideologi. Hade salen fylld av kulturarbetare och journalister fått rösta i den stunden, hade antagligen Väisänens förslag fått ett rungande bifall.

Allt för ofta hänfaller vi i letargin där vi antar att den ekonomiska politiken, eller politiken överlag, är något som är hugget i sten, och där det enda vi kan påverka är hur vi borstar smulor från ett bord till ett annat. Konsensuspolitiken vi är vana vid i Finland har i praktiken gjort att stora förändringar i budgetplaner och politiska riktlinjer inte varit möjliga, och att föreslå sådana har setts som orealistisk politik. I stället har partifolk från höger till vänster snarast ägnat sig åt att slåss om hur den sista pusselbiten ska läggas. Till och med Sannfinländarna har efter sina nästan revolutionära uttalanden 2011 också insett det inte är så lätt att fälla den djupt rotade finländska politiska överenskommelsen. Därför ter det sig ofta nästan dåraktigt att på allvar utmana konsensupolitikens snäva förändringsramar.

Men ur dårars och barns munnar hör man sanningen – och kanske behövs det ibland en dåre för att peka ut vår egen fåraktighet. Utan att ta ställning till om det är vettigt att skära ner försvarsbudgeten med 5 procent och ge överskottet till kulturen, kan man åtminstone konstatera att idén på inget sätt är ogenomförbar. Varför är det då ingen inom riksdagen som på allvar framfört den, av alla dessa politiker som uppger sig värna om konst och kultur?

Ofta hör man att vänsterns problem är att den inte framför några alternativ till den förda högerpolitiken, inte bara i Finland, utan globalt. Detta är visserligen en sanning med modifikation. Högern gillar att lägga till ordet ”trovärdiga” till ”alternativ”. Faktum är att Vänsterförbundets Modig kom med en hel rad vettiga bättringsförslag under sitt anförande på den ovan nämnda tillställningen. Problemet är för det mesta att dessa förslag avfärdas som ”ekonomiskt orealistiska” av högern, ofta utan egentliga motiveringar.

Men det som är alldeles sant är att vänstern för det mesta nöjer sig med att låta högern definiera spelbrädet, i stället för att man på riktigt skulle komma med radikala ändringsförslag. Även om förslagen skulle falla i omröstning, skulle det vara uppfriskande med en lite mer ”friskt vågat, hälften vunnet”-attityd i vänsterns ställningstaganden. Tänk om politik igen skulle börja handla om ideologi i stället för siffror?

Janne Wass
Foto; Magnus Fröderberg

1 kommentar

Jack 15 november, 2014 - 11:19

Om denna ledare av Janne Vass kan man bara säga, han kan han.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.