Polisen valde att censurera ett av Baltic Circle-festivalens utomhuskonstverk, vilket orsakade en debattstorm i medierna. Konstverket var det avslutande verket i Dries Verhoevens Ceci n’est pas… -serie, där en ny performans uppfördes varje dag i ett plexiglasbås i Helsingfors centrum under en vecka. I söndagens performans Ceci n’est pas mon corps (Detta är inte min kropp) skulle en 83-årig kvinna sitta naken i glasbåset med en mask föreställande en ung kvinna över ansiktet. I fredags förbjöd polisen verket som offentligt kränkande av sedligheten, och på söndagen uppträdde 83-åringen i trosor och bh.
Performansen, liksom censuren av det, gav upphov till starka reaktioner hos allmänheten. Den visade sig träffa precis en sådan knutpunkt av motstridiga åsikter, principer och smaker som kännetecknar ett framgångsrikt konstverk.
Den påföljande diskussionen är så pass mångfacetterad att ett enkelt ställningstagande för- eller emot inte skulle ge konstverket den diskussion det förtjänar. Men några betraktelser.
Lagens tillämpning är en tolkningsfråga. Detta tål att minnas i offentliga diskussioner i allmänhet. Polisen ingrep i uppförandet av ett konstverk, vilket konstverkets försvarare beskriver som censur, medan polisen hänvisar till lagen om allmänna sammankomster. Här står lagen om sedlighet i konflikt med lagen om uttrycksfrihet. Ett icke-censurerande kunde likaväl ha motiverats med gällande lagstiftning.
Konstnären ville ställa ut en 83-årig kvinnokropp som kontrast till det förvrängda kroppsideal som förekommer med kommersiella förtecken i det offentliga rummet. Men är det specifikt den gamla kroppen som censurerades? Hade verket tillåtits om det varit en ung kropp som ställts ut? Det är en fråga som varken kan bekräftas eller motbevisas.
Konst i det offentliga rummet följer inte samma regler som konst på konstinstitutioner. På en teaterscen eller på ett museum hade 83-åringen säkert fått uppträda naken.
Varför är en 83-årig kropp anstötlig? Är det inte en sundare syn än reklamaffischernas och mediernas bombardemang av sexualiserade unga kroppar, som orsakar förvrängda kroppsideal och ätstörningar särskilt bland unga? Beslutet har motiverats med behovet att skydda barnen, men varför skulle barn ta skada av att se en gammal kropp? Som retoriskt verktyg används barnen ofta som en projektionsyta för den vuxna åskådarens eget obehag. Vilket för tillbaka till frågan.
Varför är en 83-årig kropp anstötlig? Sist och slutligen är det en fråga om sedlighet, och det är en kulturell fråga som varierar från land till land. I Finland är vi tydligen konservativare än i Nederländerna, trots vår stolta bastukultur.
Polisens beslut att ingripa i verket konkretiserar en konflikt som annars hade varit relativt vag. Man kan hävda att 83-åringen i underkläder i själva är verket mer eldfängd än den nakna 83-åringen, eftersom underkläderna i sig representerar ”sedlighetens” underkännande av den icke-perfekta kroppen.
Men där utöver har Dries Verhoeven konstruerat detta konstverk för att framkalla den här sortens reaktion hos allmänheten. Konstens försvarare står mot sedlighetens och det sunda förnuftets försvarare. Polisen agerar lämpligt fascistisk bakgrundsauktoritet, som egentligen inte har något behov att motivera sitt beslut. Den efterföljande diskussionen får drag av ett regisserat skådespel, en förlängning av konstverket självt, med en tacksam och tydlig polarisering vars roller är enkla att uppgå i.
Lasse Garoff
