Karnevalaktigt toppmöte

av Lasse Garoff

Kristdemokraten Sauli Ahvenjärvi spelar What a Wonderful World på gitarr och talar för kristligare värderingar inom kulturen, Juho Eerola väljer att sjunga Sannfinländarnas konstpolitiska ställningstagande, och Juha-Pekka Väisänen från Finlands Kommunistiska Parti håller ett brandtal om samhällets snedvridna prioriteringar. Festsalen är proppfull, det är livat i holken när teaterfestivalen Baltic Circle, i samarbete med Checkpoint Helsinki och forskningsgruppen Public Movement organiserar det Konstpolitiska evenemangets toppmöte i Helsingfors stadshus den 10 november.

När politikern talar snömos visar publiken upp blåa lappar som en uppmaning till konkreti, vita lappar betyder kort och gott ”varför?”

Det är ett inspirerat initiativ av organisatörerna, och behövligt. Att de olika partierna har olika prioriteringar för kulturen är något man kan ana sig till, men trots det är deras kulturpolitiska program så gott som identiskt formulerade.

Om en god fiende är någon som alla kan hata utan att någon företräder den, så kan kulturen beskrivas som en god vän, någon som alla kan vara överens om att hylla utan att det förpliktigar till någonting. ”Kultur” är ett tillräckligt vagt begrepp för att fungera som argument för både mångkulturalism och xenofobi.

Ahvenjärvi vevar gitarrackorden och sjunger som en skriftskoleledare om blå himlar och små barn medan de blåa lapparna vajar över salen, och jag slås av likheten med Beethovens Ode till glädjen. Det är samma rena, nyanslösa bejakande som kännetecknar kitschen, och som genom 1900-talet varit så populärt bland förtryckande regimer – nazisterna älskade Ode till glädjen, liksom Ian Smiths brutala apartheidregim i Rhodesia på 1960-talet. Och stycket utsågs, för all del, till EU:s officiella hymn 1972. Vem älskar inte Armstrongs underbara värld? Vem älskar inte kultur?

Skillnaderna mellan partiernas konstsyn kommer tacksamt fram i den påföljande diskussionen. Efter en lovsång till glesbygdernas kulturprogram serverar Centerns partisekreterare Timo Laaninen faderligt Churchill-aktiga tillrättavisningar: spartider, Centern lovar ingenting, var lyckliga med det ni har. Päivi Lipponen från Socialdemokraterna säger absolut ingenting, utom att konst och drama ska användas mer i undervisning. Outi Alanko-Kahiluoto från De Gröna gör ett utspel för medborgarlön, men i regel är det partierna till vänster som lovar mest.

Men trots kulturens betydande andel av samhällsekonomin och gynnsamma hälsoeffekter med mera – vilka förtjänstfullt lyfts fram i Undervisnings- och kulturministeriets överdirektör Riitta Kaivosojas inledningsanförande – ses kultursektorn i Finland mer som en utgiftspost än en produktiv industri, vilket till exempel Laaninens uttalande vittnar om. Med tanke på de dokumenterat gynnsamma effekterna på sysselsättning och konsumtion som kultursatsningar har, kan man med rätta fråga på vilket sätt en nedskärning i kulturen är en inbesparing för samhället.

Den snarast karnevalaktiga stämningen är tacksam för deltagarna, och kan ses som beskrivande för kultursektorns egenheter. Men det är svårt tänka sig att ett toppmöte om annan näringslivspolitik skulle tillämpa samma sorts publikfriande. Med tanke på kultursektorns växande betydelse inom Finlands ekonomi hoppas jag bara att många, många fler toppmöten för kulturpolitik arrangeras.

Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.