Det här med de finlandssvenska tidningarnas ekonomi är en riktigt knepig fråga. Det kostar pengar att göra en tidning, och de pengarna kommer inte att strömma in som en följd av en massa plötsliga nya prenumerationer. Vi vet att den potentiella prenumerantskaran blir allt mindre, dels för att finlandssvenskarna inte blir fler, men främst för att många läsare söker sig till alternativa medier och innehållsproducenter på nätet. Vi kommer aldrig mera att ha en tid när människor inhämtar all sin information från ett eller kanske två nyhetsmedier. Och det är nog vackert så.
Men vill man ändå ha kvar tidningar – vilket många gärna vill – kvarstår alltså problemet med pengar. Det finns helt klart mycket att göra på webben, med att göra tidningarnas webbupplagor så lockande att folk är villiga att betala för artiklarna. New York Times låter en läsa tio fantastiska artiklar gratis per månad, vill man läsa fler måste man betala. Det vill exempelvis jag, och därmed har tidningen en ny läsare som av praktisk-geografiska orsaker aldrig hade prenumererat på pappersversionen. Dock – en aldrig så fin webbsida hjälper inte om innehållet är svagt, och här kommer vi till ett Moment 22: om läsarna sviker skär man ner, varpå det finns mindre pengar kvar för bra journalistik, vilket leder till att ytterligare läsare sviker och därmed ytterligare nedskärningar, och så vidare till det bittra slutet.
Uppenbart är att finlandssvenska medier aldrig kommer att bli någon guldkalv. Ergo fonderna, som hittills sett det som sin uppgift att skjuta till pengar. Men underskottet har blivit för stort och genom nedskärningar och omorganisation försöker Konstsamfundet nu begränsa Hbl:s förlust till tre miljoner euro per år. På vilken grund har den summan tagits fram? Har den beräknats enligt hur mycket KSF Media/Konstsamfundet antas ha råd att punga ut med årligen under, säg, en period på tjugo år? Femtio år? Eller hundra? Går sådant ens att räkna ut? Och vad händer om de givna ramarna inte räcker till? Är det över huvud taget någon som vet svaret på någon av dessa frågor?
Nedskärningar är ibland nödvändiga och vettig effektivisering är säkert av godo. Men i detta sammanhang är det inte så lite oroväckande att Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh i samfundets årsmagasin skriver oinsiktsfullt och rentav nedsättande om journalisters roll. Att han i sin sits blir defensiv är förståeligt och det må vara honom förlåtet, men om han inte förstår vad journalistyrket faktiskt går ut på, eller ännu värre, om han inte bryr sig – hur kan man då från Konstsamfundets håll förvänta sig någon riktig handlingsplan inför framtiden? Förutom det utannonserade samarbetet tidningar emellan, kanske fler billiga klickmonster till journalistik (som känt funkar sex, skrämselpropaganda och skandaler alldeles utmärkt), fler nedskärningar – och till slut en produkt (ja just det, en produkt) så urvattnad att inte ens de mest hängivna prenumeranterna längre bryr sig.
Som i alla kriser står folk handlingsförlamade. Djupa motsättningar verkar råda mellan chefer och anställda. Från ägar- och ledarhåll signaleras föga förståelse för journalisternas oro, inte bara för sina egna jobb utan också för den finlandssvenska journalistikens framtid. Och försåvitt det finns en handlingsplan vore den kanske något som bör diskuteras grundligt och öppet, och helst innan den omsätts i praktiken? För man får hoppas att det inte är så illa ställt att Konstsamfundets ledning tycker att den finlandssvenska journalistikens framtid blott och bart hänger på hur den aktuella ledningen råkar känna för att placera sina pengar?
Journalistiken angår oss alla, och den svenskspråkiga journalistiken är inte bara tätt kopplad till det svensktalande Finlands framtid. Utan journalistiken väntar en värld där åsikter alltid väger tyngre än fakta, där precis allting är relativt och där konspirationsteorier är fullt trovärdiga för att de, för att parafrasera Bergh, inte tillhör den sanning som makthavarna vill leverera.
Karin Tötterman
är frilansjournalist och
dokumentärfilmare
