Rousseff balanserar på knivseggen

av Janne Wass

Brasiliens vänsterpresident Dilma Rousseff överlevde en stormig första presidentperiod, kantad av korruptionsskandaler och gigantiska protester. Efter ett oerhört jämnt presidentval, möter hon nu ännu besvärligare hinder från en stark högerfront och ett splittrat land, skriver Janne Wass.

Under början av månaden drog tiotusentals brasilianer ut på gatorna och krävde omfattande politiska och samhälleliga reformer. Protesterna var organiserade av en rad medborgarorganisationer och oppositionspartier, som upprepade kravet från massprotesterna i samband med höjningar av priset på landets bussbiljetter 2013: tillsättandet av en konstitutionell församling som skulle driva igenom breda reformer av Brasiliens valsystem och politiska system. Frågan var då uppe i landets kongress, men röstades ned. Inför presidentvalet i oktober var tillsättandet av en dylik kommitté ett av den sittande vänsterpresidenten Dilma Rousseffs vallöften, och då hon i slutet av månaden återvaldes, var det många som krävde att hon nu lever upp till löftet.

Dilma Rousseff segrade i valet med den minsta marginalen i ett presidentval sedan militärstyret föll för 20 år sedan, drygt 51 procent av väljarna föredrog henne framför högerkandidaten Aécio Neves (center-högerpartiet PSDB). Det betyder delvis att pressen på Rousseff att genomföra reformer nu är större än någonsin, men också att hennes svängrum är mindre. Hennes första sejour vid makten var inte lätt – den kantades av de största demonstrationerna i Brasiliens historia, som började med höjningen av bussbiljetternas priser 2013 och fortsatte i samband med de kraftigt kritiserade världsmästerskapen i fotboll i somras.

Många problem

Och hennes andra presidentperiod kommer att bli ännu krångligare, skriver The Guardians Brasilienkorrespondent Jonathan Watts, som listar fyra huvudorsaker till detta:

1. Rousseffs stöd är koncentrerat till de fattiga och lågutbildade norra och nordöstra delarna av landet, där Arbetarpartiets sociala reformer gjort mest nytta. Men i söder, och framför allt i de urbana delarna kring Sao Paolo, är det högern som är överlägset populärast.

2. Kongressen är efter oktobers kombinerade president- och kongressval ännu mer högervriden än tidigare. Redan under den förra perioden mötte Rousseffs Arbetartparti (Partido dos Trabalhadores, PT) på hårt motstånd från bland annat ärkekonservativa, homofobiska evangelister, starka regionala baroner och den stora jordbrukslobbyn som satte stopp för naturskyddsprogram och utvidgningen av reservaten för ursprungsbefolkningen.

3. Korruptionsanklagelserna inom hennes parti växer sig allt starkare. När Arbetarpartiet kom till makten för tolv år sedan med president Luiz Inácio Lula da Silva, utlovades rent mjöl i påsen. Men i dag ser PT:s regeringr precis lika korrupt ut som sina företrädare, speciellt efter att det uppdagats att partiets medlemmar mottagit gigantiska mutor från landets största oljebolag Petrobas. Under presidentvalskampanjen presenterades misstankar om att Rousseff visste om att detta pågick, och trots att inga bevis för det har lagts fram, ligger det henne utan tvekan som en black om foten.

4. Brasiliens fenomenala ekonomiska utveckling har inte bara avstannat, utan till och med vänt. År 2010 lyckades Brasilien skaka av sig den globala ekonomiska krisen tack vare en stark efterfrågan på basvaror i Kina, en av Brasiliens främsta handelsparter. Men också Kinas ekonomiska tillväxt har saktat ner, och efterfrågan på bland annat järn och soja har rasat, vilket lett till en ekonomisk depression i Brasilien. Realens valutakurs har sjunkit med 34 procent, och landets medier har aggressivt attackerat PT:s ekonomiska politik.

Socialisterna kollapsade

Trots att Rousseff gick till val med agendan ”förändring”, är frågan hur mycket hon kommer att kunna förändra, och – paradoxalt nog – hur mycket förändring medborgarna egentligen vill ha. Aécio Neves center-högererparti PSDB vill snarare rulla tillbaka de sociala reformer som PT infört, och beskära de program som Rousseff använt för att halvera fattigdomen i landet. PSDB motsätter sig också kraftigt den grundlagsreform som Rousseff försökt driva på.

I slutändan verkar det som om brasilianerna snarare valde stabilitet och säkerhet framom verklig förändring. Det kunde ha svängt åt andra hållet. I augusti såg det ut som om valet skulle vinnas av socialisten och miljöaktivisten Marina Silva, som tog över Socialistpartiets kandidatur efter att dess kandidat Eduardo Campos omkom i en flygplansolycka. Arbetarpartiet inledde ändå en stor svartmålningskampanj där man varnade för att Socialistpartiet inte hade tillräckligt stöd i kongressen för att kunna driva en fungerande presidentpolitik, och till slut förtvinade Silvas stöd, då de PT-kritiska väljarna i stället vände sig till PSDB, ett konservativt parti, som trots valretoriken inte förespråkar några sociala reformer av den typ som miljontals demonstranter krävt under det gångna året.

Samarbete krävs

Å andra sidan reagerade Dilma Rousseff snabbt och smart på de stora protesterna. De långa vårdköerna förkortades genom att kubanska läkare flögs in för att råda bot på landets läkarbrist, och Arbetarpartiet lyckades hamra igenom ett antal lagreformer som legat och dammat under en längre tid, bland annat en som riktar en större del av vinsterna från landets oljeindustri till sociala program. Att det sist och slutligen blev Rousseff och inte Neves som segrade i valet borde vara en signal till PSDB om att det fortfarande finns ett sug efter en utvidgning av de ekonomiska och sociala reformer som Rousseff inlett.

Att landets ekonomi stagnerat beror i delvis på yttre omständigheter, som PT inte kan ställas till svars för. Och trots att regeringen dragits med gigantiska korruptionsproblem, och trots att det brasilianska politiska systemet är i behov av en grundlig reform för att på riktigt kunna kallas en öppen och genomskinlig demokrati, kan man inte bortse från att landet under de senaste 20 åren överträffat alla förväntningar på dess ekonomiska utveckling.

Det är viktigt att minnas att det inte är Arbetarpartiet ensamt som stått för den utvecklingen, och för den demokratiska utvecklingen sedan militärdiktaturen. Det var de facto PSDB:s president Fernando Henrique Cardoso som ledde landet mellan 1995 och 2002, och det var hans regeringar som lade grunden till Arbetarpartiets sociala reformer. Och även om polariseringen i politiken tilltagit, har de stora partierna i landet lyckats samarbeta såtillvida att inga oöverkomliga politiska kriser har uppstått.

Faran just nu är kanske främst att PSDB med sin starka ställning i kongressen, och med stöd från övriga konservativa partier, sätter all sin energi på att motarbeta Rousseffs reformer för att vinna politiska poäng. Exemplet från USA, där republikanerna på principbasis motsatt sig alla Barack Obamas förslag, visar hur den här typen av politik lamslår ett lands utveckling och öppnar för halvskumma exekutiva beslut, vilket i sin tur naggar tron på demokratin i kanten. Om partierna lyckas samarbeta, finns det ingen orsak till varför den brasilianska ekonomiska framgångssagan inte kunde fortsätta, och förhoppningsvis även i allt större grad komma landets fattiga och låginkomsttagare till nytta.

Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.