Jag kanske är nostalgisk. Det kanske är en överdrift att påstå, att Dianascenen (på en innergård vid Skillnadsgatan i Helsingfors) skulle ha en etablerad plats i det allmänna medvetandet på det finlandssvenska kulturfältet. Inte sällan hör man folk som blandar mellan scenen Diana, auditoriet Diana (ett kvarter ner) och biografen Diana (på andra sidan parken), vilket ju är helt begripligt – till och med Wikipedia uppger att Unga Teatern skulle spela på biografen, trots att ”Ungis” tog över gamla ”Pikku-Lillan” redan på 90-talet, efter att Lilla Teatern lämnat scenen. Sedan dess har Unga Teatern, tillsammans med underhyresgästen Klockriketeatern och andra (mer eller mindre tillfälligt inhyrda) teatergrupper, profilerat scenen som en plats för kvalitativ barnteater, alternativ scenkonst och inspirerande teatermöten. Men kanske har inte scenen – själva platsen – den betydelse och det symbolvärde jag gärna vill tillskriva den. Kanske väggar inte minns?

För några år sedan strök Helsingfors stad hela sitt verksamhetsstöd till Unga Teatern. Motiveringen var att Ungis är en förening registrerad i Esbo, och därmed utanför kulturnämndens principiella ansvar. Att bidraget huvudsakligen gick till att upprätthålla Diana-scenen, för att erbjuda Helsingforsskolorna nära tillgång till professionell barn- och ungdomsteater, spelade här ingen roll – man måste ju spara. Utan stadens understöd kunde Ungis omöjligt fortsätta verksamheten som förr, och Helsingfors förlorade därmed mycket av tillgången till svenskspråkig barnteater. Få skolor i huvudstaden kan bekosta resan till Esboscenen i Lillklobb, så numera kan en endast ty sig till turnerande barnteaterföreställningar som besöker skolan. Kanske ingen skada skedd? (Vi har ju otroligt professionella och kvalitativa turnéteatrar). Kanske magin inte sitter i rummet?

Diana-scenen fick några års respit, då den subversiva, feministiska teatergruppen Blaue Frau hyrde in sig för tre år. Med oerhört engagemang och konstnärlig integritet formade gruppen utrymmet till sin avbild – ett mångsidigt, kaotiskt och pulserande konsthus, med stark profil och utmanande innehåll, vars like sällan skådats i Norden, än mindre i Svenskfinland. Projektet fortsätter ett år till, med förväntningar jämförbara med Twin Peaks beryktade tredje säsong och sannolikt liknande kultstatus i framtiden.

Klockriketeatern har å sin sida under många år arbetat för att göra scenen till ett centrum för alternativ scenkonst, för nya och överraskande möten, och samtidigt öppna den för en bred publik. Genom de egna föreställningarna, nya samarbeten och en mångfald diskussioner och teatersamtal har Klockrikes Diana blivit ett öppet och tillgängligt forum för kulturdebatt och nya intryck. Därtill har samarbetet med många andra aktörer, såväl etablerade som mindre bekanta, både nationellt och internationellt, möjliggjort många oväntade synergier. Klockriketeatern har ofta varit synonymt med Dianascenen. Men kanske profilen ändå är starkare än cementen som så länge omgärdat den?

Nu är det ekonomiskt krassa tider, och ingen har längre råd att betala för väggarna. Eller nej, nya väggar skall byggas, och stora förhoppningar riktas mot teaterscenen i kvarteret Victoria på Busholmen, som skall stå färdigt 2017. Bakom projektet står ett flertal fonder och kulturarkitekter. Som Kurt Vonnegut Sr. – själv arkitekt – konstaterade: ”problemet med mänskligheten är att alla vill bygga och ingen vill sköta underhåll”. Nya satsningar är välkomna, och den nya gästspelsscenen på Busholmen kommer att bjuda många nya möjligheter och intressanta möten. Men nya väggar får inte liv över en natt.

Något gammalt måste dö för att något nytt skall födas, heter det. Och nu låter jag överdrivet melodramatisk, för det är ju knappast någon katastrof. Diana kommer nu med all sannolikhet att överlåtas i det finskspråkiga teaterfältets varsamma händer – troligen vigt för barnteater dessutom! Vem kan ifrågasätta något sådant? Hittills har bara ett fåtal röster höjts till försvar för Diana som ett rum för fri scenkonst i Svenskfinland. Vi talar inte om någon kulturpolitisk skandal – bara ytterligare en finlandssvensk domänförlust. Det fria scenkonstfältet förpassas åter till den mentala periferin där den synbarligen hör hemma, och den sista neutrala bastionen för scenkonstnärlig autonomitet tillåts förkastas som barnet med badvattnet.

Men någon katastrof är det väl knappast – ifall det bara handlar om dyra väggar och några nostalgiska underhållare.

Jesper Karlsson

Teaterproducent, anställd på Klockriketeatern, mångårig scentekniker på Dianascenen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.