Anders Chydenius som en nordisk motsvarighet till nationalekonomins fader Adam Smith är något som har betraktats närmast som en kuriositet. Nils Erik Forsgårds bok visar att han var mer än så, skriver Per-Erik Lönnfors.
Ingens herre, ingens träl, Nils Erik Forsgårds bok om Anders Chydenius, kommer inte en dag för tidigt. Denna österbottniska präst och radikal är mycket mera än den fotnot i Sveriges ekonomiska och politiska historia han alltför ofta har blivit. Han är en fyrbåk för yttrandefrihet, jämlikhet, frihandel och demokrati som lyser ännu i dag.
Den svenska tankesmedjan Timbro, som beställt boken, skjuter åtminstone delvis sig själv i foten. Timbro spelade, med Svenska Arbetsgivareföreningen som vagga och dess chefsideolog Sture Eskilsson som amma, den centrala rollen när Sverige vreds från vänster till höger under 1900-talets sista decennier. Samma roll hade i Finland Näringslivets delegation Eva och Max Jakobson, som höll borgerlighetens eget Sirolainstitut i Haiko.
I motsats till de nyliberalististiska tankesmedjorna står Chydenius, som bokens titel anger, konsekvent på de svagares sida: ”Ingen bör derföre wara den andras Herre, Ingen den andras träl: alla äga lika rätt, alla lika företräde”.
Tanken är inte ny, och Chydenius kan ha tagit den från Galatierbrevet 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.”
Samma sentens betecknade 1858 Abraham Lincolns centrala uppfattning om demokratin: ”As I would not be a slave, so I would not be a master”.
Mot maktkoncentration
Idéhistorikern Forsgård tar tacknämligt fram irländaren Edmund Burke som Chydenius samtida själsfrände. Båda agerade mot förtryck av enskilda individer, för tjänstefolk och allmoge, mot ekonomisk och politisk maktkoncentration, för frihet och mot godtyckligt maktutövande.
Burke sade att ett samhälle som saknar medel för reformer också saknar medel för att överleva, och att nedärvda pengar och privilegier försätter samhället i stagnation. Chydenius talar om ”egennyttans irrbloss”. Det är ju, som Upton Sinclair sagt, svårt att få en människa att förstå någonting när hans inkomster avgörs av att han inte förstår det.
När Chydenius kom till Sveriges riksdag 1765, som en österbottnisk mössa, hade behovet av reformer dämts upp av hattarnas maktutövning i trettio års tid. Den trettiofemårige kaplanen kastade sig intensivt in i politiken med tal, skrifter och agitation. Han sparkades ut ur riksdagen redan sommaren 1766, för att alltför högljutt ha kritiserat mössornas ekonomiska politik. Men han skulle ända till sin död 1803, med några andhämtningspauser, stridbart delta i opinionsbildningen om tidens centrala frågor.
Till dem hörde tjänstehjonens ställning, den fria handeln, tryckfriheten och religionsfriheten.
Statsstödd slavhandel
I 1700-talets Sverige reglerades pigors och drängars tillvaro av en tjänstehjonsstadga, reviderad i flera upplagor. Den innebar arbetsplikt från 15 års ålder, fasta årskontrakt med bestämd maxlön, det vill säga en liten slant utöver kost och logi, total underkastelse under husbonden, inklusive stryk eller prygel. Ofta sexuellt utnyttjande, vilket Forsgård inte nämner. Det var i klarspråk statssankontionerad slavhandel, där tjänstefolket betraktades som ett slags underlägsna varelser.
Mot detta system tog Chydenius strid under sin andra riksdag 1777-78. Han ansåg att en hel samhällsklass inte bara behandlades orättvist, utan dessutom stod utan politiskt inflytande, under ett aristokratiskt herravälde. Han föreslog bland annat avtalsfrihet för tjänstehjonen.
Någon inkomstfördelning talade Chydenius ändå inte för. Det räckte med att alla skulle få sälja sin ”vara”, arbetskraften, på den fria marknaden. Sedan skulle strävan efter den egna lyckan bära hela samhället framåt.
Kampanjen blev utan resultat. Först år 1805 reglerades tjänstehjonens ställning i någon mån.
Nordens Adam Smith
Anders Chydenius som en nordisk motsvarighet till Adam Smith, rent av en föregångare till nationalekonomins fader, har betraktats närmast som en kuriositet. Forsgårds bok visar att han var mer än så. Bägges centrala tankegångar var början till en inlärningskurva som under 200 år, tillsammans med den teknologiska utvecklingen, skulle innebära en exceptionell period av ekonomisk och materiell tillväxt (men också av växtvärk i form av socialt elände).
Det väsentliga i Smiths tänkande var arbetsfördelning och specialisering. Med egenintresset fungerande som en osynlig hand skulle ekonomin fungera som en självreglerande marknad. Nationens välstånd byggde inte på högar av guld och pengar, som merkantilisterna trodde, utan på dess produktionsförmåga.
Chydenius föregriper senare läror, som de komparativa fördelarnas teori, och han inser som senare kvantitetsteori att inflationen förorsakas av sedelmängden, att för mycket pengar jagar för få varor. Fri handel och fri seglation möjliggör internationell arbetsfördelning.
En varning måste ändå utfärdas för att kalkera Chydenius’ läror på vår tid. På 1700-talet fanns varken globala kapitalrörelser eller informationsflöde i realtid.
Tryckfrihet, förtrycksfrihet
I motsats till Smiths och Chydenius omvälvande ekonomiska teser var den senares krav på tryckfrihet inte något nytt. Redan den romerska kejsaren Tiberius hade sexton århundraden tidigare sagt att ”i ett fritt samhälle skall tanken och språket vara fria”. Den engelska poeten John Milton hade 1644 försvarat tryckfriheten inför parlamentet med skriften Areopagitica, en klassiker inom vältalig argumentation. Socialliberalen John Stuart Mills försvar för yttrandefriheten kom dock något efter Chydenius.
Det radikala hos den österbottniska kaplanen var kravet på insyn i överhetens maktutövning, det som i dag kallas transparens. Det var en protest mot hattpartiets hemlighetsmakeri när ett fåtal utvalda i årtionden i sekreta utskottet i hemlighet fattade beslut om statens finanser.
Det var som far till tryckfrihetsförordningen 1766 som Chydenius förtjänade epitetet ”tryckfrihetens riddare”. Men Jacob Söderman fick ännu som europeisk ombudsman kämpa för offentlighetsprincipen inom EU, vilket gav honom statens informationspris 2001.
Religionsfrihet, för rättänkande
Av de många friheter Chydenius kämpade för var religionsfriheten mest problematisk. Förkämpen för de lägsta samhällsklassernas jämställdhet och frihet kunde som kontraktsprost döma människor från just dessa klasser till plågsamma och förnedrande stockstraff framför kyrkan i Gamlakarleby.
Frågan om religionsfrihet avslöjar också de pragmatiska, rentav opportunistiska, dragen hos Chydenius. Genom närmast macchiavelliska manövrar kan han ha försökt begränsa Gustav III:s absolutistiska strävanden och själv som framläggare av memorialet till religionsfrihet framställt sig som dess martyr.
Chydenius tycks, trots att han motsatte sig centraliserad maktutövning, inte ha haft problem med Gustav III:s sätt att samla makt kring sig själv. Det kan ursäktas med att kungen trots allt var mot adeln och aristokratin, som Chydenius hatade mest. Han blev en ”kungakramare”.
Chydenius friheter var inte alltid inklusiva, utan kunde vara både exkluderande och ha begränsningar. Religionsfriheten omfattade exempelvis inte fritänkare och ateister, och han skrev att det är svårt att bli lika lycklig som ”en Mahometan, när han har fått taga lifwet af en Christen”.
Personen Chydenius
Knappheten på brev och personliga vittnesmål har gjort det svårt för Forsgård att inringa Chydenius personlighet lika ingående som hans tankevärld. Att han var stridbar, intelligent, klar i skrift och tanke, ibland motsägelsefull, självbelåten och vindikativ framgår av hans rikhaltiga polemiska skrifter. Han var gift, men fick inga barn.
Som tänkare ställde han ”principen före matematiken”, och kunde slarva med detaljerna till förmån för visionen. Mera deduktiv slutledare än induktiv sifferbitare, men ändå ingen rigid systembyggare. Kanske mera räv än igelkott enligt Isaiah Berlins klassificering, släkt med Montaigne, Aristoteles och Erasmus snarare än Dante, Platon eller Hegel. Definitivt en extrovert, handlingskraftig, idealistisk och modig Don Quixote snarare än en depressiv, grubblande, inåtvänd och ineffektiv Hamlet, för att använda Ivan Turgenjevs dikotomi.
Chydenius har, så som Forsgård beskriver honom, min odelade sympati. Om jag hade läst honom som ung idealist hade han blivit min förebild. Nu kan jag hoppas att någon av Ny Tids unga läsare skall göra honom till sin rollmodell.
Det finns fortfarande tjänstehjon, om också under andra beteckningar. De snabbast ökande, och mest förbisatta, yrkesgrupperna är sådana som har att på olika sätt passa upp och betjäna sådana som har det bättre. Och det globala finansväsendet är fullt av brist på transparens.
Per-Erik Lönnfors
Nils Erik Forsgård: Ingens herre, ingens träl. Radikalen Anders Chydenius i 1700-talets
Sverige och Finland. Schildts & Söderström, Magma och Timbro, 2014.
