Vem var egentligen författaren och journalisten Ida Bäckmann, kvinnan som trotsade det passande, som levde ett spännande och mångsidigt liv men ändå ihågkoms mest för sina relationer till tidens berömdheter Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf? I boken Den umbärliga försöker Sigrid Combüchen spåra orsaken till Ida Bäckmanns dåliga rykte.

När en litteraturhistorisk kanon etableras är det vissa lyckligt lottade som får ära och berömmelse. Några har oturen att falla i glömska, medan andra belackas och förnekas uppskattning. Till den tredje kategorin hör Ida Bäckmann (1867–1950). Hon var författare, lärare och journalist men för eftervärlden är hon kanske mest känd i förhållande till två litterära tungviktare. Ida Bäckmann ville gifta sig med Gustaf Fröding och brevväxlade med Selma Lagerlöf i flera decennier. I förhållande till de två storheterna har hon fått rollen som parasit, som ”en kvarnsten runt snillens halsar”.

Diskursen kring Ida Bäckmann i den svenska litteraturhistorien har varit negativ, minst sagt. I boken Den umbärliga undersöker författaren och kulturjournalisten Sigrid Combüchen vad som egentligen kan tänkas ligga bakom Ida Bäckmanns dåliga rykte. Combüchen skriver fram en levande och samtidigt svårgripbar Ida med hjälp av de efterlämnade spår som finns att tillgå; brevväxlingar, tidningsartiklar och Idas böcker med biografiska inslag. ”En känsla av att inte veta ett skvatt om Ida Bäckmanns verkliga liv infinner sig ofta när man under årtal försöker väva ihop de faktatrådar hon spänt med dem hon låter hänga.” Så skriver Combüchen redan i bokens inledande kapitel och därmed klarläggs det att det finns många frågetecken kring Ida som helt enkelt inte kan rätas ut, eftersom förklaringarna antingen saknas helt eller förekommer i för många olika varianter. Den umbärliga är således en biografisk berättelse, förenad med en ständigt pågående, reflekterande diskussion kring själviscensättning och maktkamper – både i fråga om relationer och i fråga om (berömda) personers eftermälen.

En värld i gungning

Vem var hon då, denna Ida Bäckmann? Hon föddes och växte upp i Åmål, tog studenten i Stockholm och arbetade under flera år som lärarinna. Men hon skrev också flera böcker och under åren kring sekelskiftet reste hon upprepade gånger ut i världen i rollen som journalist och resereporter, bland annat till Afrika, Ryssland och Sydamerika. Och på äldre dagar försörjde hon sig på lantbruk tillsammans med väninnan Stina Sahlin. I ett efterhandsperspektiv förefaller hennes liv häpnadsväckande mångsidigt.

Särskilt de kapitel som handlar om resorna får Ida Bäckmanns liv att framstå som spännande och annorlunda för sin tid. Combüchen lyckas skildra fascinerande glimtar av en gammal värld satt i förändring, där imperialistiska världsåskådningar möter en pyrande revolutionsglöd. Till Sydafrika anländer Ida precis när boerkriget brutit ut, i Ryssland intervjuar hon Tolstoj och till Argentina åker hon på uppdrag att skriva om svensk företagsamhet.

En stor del av Den umbärliga kretsar ändå kring Ida Bäckmanns relationer till Fröding och Lagerlöf, som var långt ifrån okomplicerade och som finns skildrade i olika versioner, både i bokformat och brev. Hur kärlekssagan med Fröding egentligen tog sig uttryck förblir ett mysterium, men intresset verkar åtminstone ha varit betydligt starkare från Idas håll. Det fanns emellertid planer på ett giftermål i början av 1900-talet. Fröding var dålig och intagen på Uppsala hospital och Ida besökte honom ofta. Systern Cecilia Fröding hade dock ett finger med i spelet så att paret skiljdes åt.

Efter Frödings död blev Ida bekant med Lagerlöf, en vänskap och korrespondens som sträckte sig över närmare trettio år trots många om och men.

Vittert och vackert

Den umbärliga är varken strikt kronologisk eller tungt faktaspäckad, vilket i sin tur säkert hänger samman med att det inte alltid funnits säkra uppgifter att tillgå. Ida har lämnat kvar både luckor och motsättningar när hon skapat diskrepans i berättelsen om sig själv. Men Combüchens bok om henne är otroligt välskriven. Combüchen handskas varsamt med förhållandet mellan fiktion och verklighet, både i Idas fall och i andras. Den umbärliga följer en närmast essäistisk stil. Också språket är fint och levande, som när hon skriver om Idas ”kolsyrade” personlighet och att hennes blick inte ”iaktta[r] väjningsplikt”. Combüchen skriver vittert och vackert, uppmanar till eftertanke och lyckas dessutom dra intressanta paralleller mellan Idas tid och vår egen.

Anna von Bonsdorff

Sigrid Combüchen: Den umbärliga. Norstedts, 2014. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.