En dag ringer en ung intervjuare på dörren. Det blir så att hon återkommer av olika anledningar, eller ingen anledning alls. Sitter, pratar, lyssnar. Ibland bara sitter hon. Vi. Tystnad och skymning faller. Får falla. Hon skriver, när hon kommer åt (skolan, läxorna, tiden…). Ibland har hon med sig kopior av sina texter som jag läser senare i lugn och ro. Senast kom vi att tala om dagböcker, om rädslan för att någon utomstående ska få en skymt av det man skriver. Själv slår jag automatiskt ihop häftet så fort någon kommer in i rummet. Hon var inte särskilt bekymrad.

– Jag kan skriva när min lillasyster sitter bredvid mig. Hon kan ändå inte läsa vad där står.

Den lilla systern är inte pytteliten, hon har fyllt femton. Hon är inte synskadad, hon har heller inga läs- eller skrivsvårigheter. Det handlar bara om förändringens vind.

– Jag använder skrivstil. De har inte lärt sig skrivstil i hennes klass, bara textning.

Jag invänder att även om systern själv textar kan det väl inte hindra henne från att läsa skrivstil. Men det gör det. Självfallet.

Chockad av nyheter om att skolor övergår till textning på bekostnad av skrivstil tycks jag dessutom ha drabbats av partiell blindhet. Jag har bara sett hälften av konsekvenserna, själva skrivandet. Att reformen också medför att man inte heller kan läsa en handskriven text hade min Nalle Puh-hjärna inte kommit fram till. Om någon skulle ha fört det på tal skulle denna lilla hjärna ha viftat bort det med att det är ju en lång process, möjligen ha använt ord som generationer.

Det är inte en lång process. Den tar ingen tid alls. Det man aldrig har lärt sig kan man inte glömma. Det finns inte, det har aldrig funnits.

Mycket ordas om klyftan mellan dem som har och inte har tillgång till datorkunskap. Hurdan blir klyftan mellan dem som kan och inte kan tyda skrivstil? Vad allt hamnar på den avgrundens botten?

Kan de som är smarta nog att också lära sig skrivstil vid sidan av textningen trygga sig en framtid som teckentydare jämsides med uttolkare av hieroglyfer och kilskrift? Eller är kilskrift, denna textningens moder, rentav nästa på schemat?

Får i skrivande stund en briljant idé på linjen nedskärning-inbesparing-fusion: slå ihop lektionerna i bildkonst och modersmål under den gemensamma rubriken streckgubbar!

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.