Jag sträck-kollar just nu en realityserie som snart startar sin sjunde säsong. Den lär gå på nån kanal i Finland också, och är till konceptet en klassisk realitytävling där nio drag queens, stiliga män i glittrande klänningar och enorma peruker, kämpar om att bli ”America’s next drag superstar”. Det är kläddesign och catwalks, benhård tävlan och flödande tårar hela vägen. Konceptet hänger inte bara på värden RuPaul, en svart, glamourös och mycket business-inriktad drag queen på klart över 2 meter i högklackat. Nej, trots att RuPaul är imponerande, så är huvudpersonen den verklighet och vardag som de tävlande synliggör.

För mig började det hela, det vill säga att titta på RuPaul’s Drag Race, med parlamentsomröstningen om en jämställd äktenskapslag. I omröstningen segrade folkvett och sanning och kärlek över mörkrets makter, och 2017 kommer Finland att ha en mer rättvis lagstiftning än tidigare. Det är bra. Men nu är det bra att göra en reality-check och se vem som kanske fortfarande står utanför.

Den första drag queen som blir utröstad (och jag avslöjar nu saker som bör komma som en överraskning ifall man vill se det som en show! Spoiler alert!) i det första avsnittet av RuPaul’s Drag Race är Victoria ”Porkchop” Parker, eller civilt Victor Bowling från Nebraska, som aldrig själv lagat sina kläder och inte passar in i tävlingen överhuvudtaget, urgammal med sina 36 år och tydligt överviktig. Porkchop verkar ändå glad över att vara med i den första rundan, hon får posera med muskulösa karlar. Hon råkar också berätta om hur hon blivit skjuten för att hon stod utanför en gaybar i Nebraska iklädd kvinnokläder. Skjuten. För att vara sig själv.

Det är en hård värld RuPaul låter oss se in i. Klassklyftorna leder till att bara de hungrigaste, bara de som verkligen är redo att kämpa för sin plats och för sin dröm som America’s next drag superstar, kommer vidare i tävlingen. De andra ratas snabbt, och vi får en inblick i all den press som formar tävlarnas ansikten, kroppar och liv.

Jag pratar om RuPaul’s Drag Race med en kompis och lär mig samtidigt något annat: Leslie Feinberg, en författare och aktivist som dog i september 2014, identifierade sig själv som lesbisk kvinna, skrev om transpersoners befrielsekamp och kämpade på gatorna mot Ku Klux Klan på 80-talet.

Feinbergs partner, Minnie Bruce Pratt, skrev i en nekrolog att deras äktenskap bara var för att trygga deras säkerhet, inte för att staten skulle ha någon rätt att reglera deras kärlek, och avslutade den med ett felcitat av Marx: ”Kärlekens enda bytesvärde är kärlek”.

Jag vet inte vad Feinberg sade till de unga drag queens som så häftigt kämpar om synlighet och chansen att företräda en sminkfirma i RuPaul’s Drag Race. Jag har inte heller någon aning om vad de skulle säga om Feinbergs försvar för Kuba eller medlemskap i ett ortodoxt marxist-leninistiskt parti. Men det är inte min sak att bekymra mig om sådant. Jag kan hålla käften, eller så använda mitt privilegium för att synliggöra deras kamper.

Feinbergs sista ord var ”minns mig som en revolutionär kommunist”.

Det sista RuPaul ropar ut i varje avsnitt är en enkel fråga: ”Om du inte älskar dig själv, hur i helvete kan du då älska någon annan?” Själv undertecknar jag Amnestys appell som uppmanar regeringen att förnya trans-lagstiftningen. I Finland påtvingas transsexuella hormonbehandling och onödiga medicinska ingrepp. Det måste vi ändra på.

Markus Drake

arbetar ännu en tid för en katolsk biståndsorganisation och ställer upp i riksdagsvalet

1 kommentar

RuPaul’s Drag Race - Markus Drake : Markus Drake 6 februari, 2015 - 23:50

[…] Först publicerad i Ny Tid. […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.