Närhelst hon kommer är Jolin Slottes andra roman efter Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer, som handlade om kretsen kring väckelseledaren Maria Åkerblom i kombination med familjehemligheter som sträckte sig över flera generationer. I sin nya roman har Slotte än en gång skrivit fram trasiga människor som blockeras av händelser i det förflutna.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?” skrev Karin Boye i sin kanske mest kända dikt (”Ja visst gör det ont”, 1935). Det är någonting med stämningen i Jolin Slottes roman Närhelst hon kommer som får mig att associera till Boyes dikt eftersom de bägge texterna genomgående kretsar kring sköra ting.
Det sköra som kommer till uttryck i romanen; vacklande balans, nyansskiftningar, gränsland, smärta. En kärleksnatt som förvandlas till vardagsgrå morgon med bakfylla. Närmanden som blir övergrepp. Att kämpa med ärlighet och att förmå säga nej. Även om det inte är några trädknoppar som brister i Slottes berättelse så är det mycket annat som brister, som trasas sönder så att det gör ont.
Närhelst hon kommer är Jolin Slottes andra roman efter Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer (2011), som handlade om kretsen kring väckelseledaren Maria Åkerblom i kombination med familjehemligheter som sträcker sig över flera generationer. I sin nya roman har Slotte åter skrivit fram trasiga människor som blockeras av händelser i det förflutna. Den här gången är handlingen helt och hållet förankrad i dagens Helsingfors, bland bibliotek, barer, universitetskorridorer och spårvagnar. Miljöbeskrivningarna är så träffande att jag får intrycket av att verklighet och roman liksom smälter samman; i båda fallen är Helsingfors en hård stad för den som är ensam.
Offer och förövare
Skörheten löper som en spänd tråd genom hela romanen och blottlägger smärtpunkt efter smärtpunkt.
För det första uttrycks detta i den relation som skildras mellan romanens huvudpersoner efter att de träffat varandra och fallit handlöst. Alice är studerande och något borttappad. Ulrika är bibliotekarie och rätt mycket äldre. Ensamma bär de på mycket. Tillsammans är de allting. Samtidigt som Slotte förmedlar det där bubblande, pirriga och ofattbara – i ena stunden är man solitär (för att citera Alice), i nästa stund vill man inte släppa taget – inkluderas rädslor, tvivel, ja allt som över huvud taget hotar det fragila lyckoruset.
För det andra kommer skörheten också fram i skildringarna av dem som är ensamma och utslagna i en hård och ovänlig stad.
Ensam är inte särskilt stark och romanen bär på en outtalad fråga om medmänsklighet och ansvar i situationer där det inte är uppenbart vems ansvar det går att förlita sig på.
För det tredje blir Närhelst hon kommer en viktig roman i sitt sätt att ta sig an övergrepp och våldtäkt. Det bränner till när ett svikande rättsväsen och en mentalitet där den utsatta beskylls för att inte ha gjort tillräckligt mycket motstånd lyfts fram. Här knyter romanen an till en samhällsdebatt som brukar flamma upp med jämna mellanrum och som fortfarande är så ytterst skev i sitt sätt att problematisera ”offer” framom förövare. Romanen kritiserar, men kritiken förmedlas underifrån när författaren låter trauman och svek rubba tillvaron och förstöra för de litterära gestalterna.
Slotte skriver skarpsynt och stilrent, med ett berättargrepp som gör kronologiska hopp utan att läsaren villas bort. Närhelst hon kommer framstår som en väldigt genomtänkt roman, där varje antydan till skiftande stämning placerats ut med omsorg för att inbjuda läsaren till balansgång med den bräcklighetstematik som romanen omfattar. Slottes språk är levande och dialogen flyter rappt. Genom träffsäkra ordval och förändringar i tonfall markeras gång på gång hur laddad och komplicerad kommunikationen människor emellan kan vara, hur obetydligt avståndet är mellan glädje och smärta.
Anna von Bonsdorff
Jolin Slotte:
Närhelst hon kommer.
Schildts & Söderströms, 2014.
