Slush och förträfflighet

av Nora Hämäläinen

När startup– och teknologimässan Slush pågick i Helsingfors i november fick jag intrycket att evenemanget höll på i åtminstone en vecka: så intensivt närvarande var det i det som fortfarande är min morgontidning (Hbl), på Facebook, på Helsingfors universitets webb. Det är alltså med viss förvåning som jag i efterhand märker att det höll på endast två dagar.

När jag bläddrar i programmet som finns kvar på nätet tycker jag att det i princip ser alldeles intressant ut, om man alltså visste något om teknologi, spel, eller företagande. Alla tre är tyvärr sådant jag gärna undviker. Inte teknologi förstås, men ny teknologi: jag tycker inte om nya apparater, nya program, nya rutiner. Jag är mycket tacksam för den teknologi jag använder men längtar sällan efter något nytt. Jag vill att mina datorer och telefoner ska hålla för evigt. Spel tycker jag inte om. Företagande har inte heller varit något för mig, för inget av det jag kan något om är sådant som ger orsak att starta ett företag.

Ett sätt att hantera något som känns tråkigt och ovidkommande är att tänka att det är under min värdighet: det är så många humanister har hanterat det här problemet. Smaka på det: ny teknologi är under min värdighet. Spel är under min värdighet. Företagande är under min värdighet. Man säger förstås inte så, men man menar. Men irritationen har kanske mindre att göra med verksamheterna i sig. Det finns ju med nödvändighet en massa verksamheter som man inte är så intresserad av: jag är till exempel inte det minsta road av golf eller syslöjd, men ingetdera besvärar mig särskilt. I fråga om spel, företagande och teknologi är frågan annorlunda, mer påträngande, för de här är områden som antas representera nuet och framtiden.

Det är något slående med att en branschmässa väcker så mycket intresse bland journalister och vanligt folk. Som ofta är fallet med ett brett intresse för ett fenomen, kan man lätt tänka sig flera olika orsaker eller motiv till intresset.

1. Den första och mest oskuldsfulla orsaken är att den teknologiska utvecklingen berör oss alla, den förändrar konstant vår livsmiljö, vårt sätt att arbeta och vara tillsammans. Den påverkar konst och vetenskap minst lika mycket som den påverkar ungdomskulturer eller vårdrutiner.

2. Den andra orsaken, banal, är att man har investerat en massa förhoppningar i teknologibranschen. Nu när man inte längre vågar lita eller hoppas på de stora, sätter man sin tillit och sitt hopp till de små: barnen och deras nystartade teknologiföretag, deras nya fräscha idéer. Dessutom finns ju de som tror att teknologin kommer att lösa våra globala miljöproblem. Även om man är skeptisk kan man inte bortse från att teknologi hela tiden bidrar med dellösningar.

3. Den tredje orsaken (den som egentligen oroar mig) är tanken om småföretagande som framtidens sysselsättningsform, den som ska rädda oss från massarbetslöshet och misär. Det här är vad jag egentligen ville skriva om.

Vänstern har väl aldrig stått företagare särskilt nära, men idag kan det vara svårt att hitta vänsterfolk som är direkt företagarfientliga. De flesta tänker sig att småföretagande är bra: att det är sympatiskt med krogar där ägaren står i baren, med affärer som inte hör till någon kedja, med entusiaster som reparerar gamla grejer för en rimlig peng, med små förlag som ger ut smal litteratur. Det är också lätt, när man går runt i Helsingfors till exempel, att sakna lokala företag bland alla stora kedjor. Det finns alltså efterfrågan: efter större diversitet, mer småskalighet, nya idéer eller nygamla. I teknologibranschen är det också lätt att drömma om småskalighet, när man tänker på hur otroligt beroende vi är av några få väldigt stora företag.

Det oroande är att företagande allt oftare framställs som idealtypen av arbete för unga personer: starta företag är det man gör om man är en driftig typ. Tanken är att företagande är mer dynamiskt, coolare, än att jobba för en offentlig instans eller någon annans företag eller tredje sektorn. Som företagare är man sin egen, autonom, och bara himlen är taket.

Men det är bara vissa verksamheter som lämpar sig för företagande. Man måste hitta på något som går att sälja, gärna i sådana kvantiteter att man inte bara sysselsätter sig själv, utan kan växa. Man ska kunna erbjuda innovationer. Och innovationer är inte vilka nytänkande idéer som helst, utan uttryckligen sådana som går att omsätta i säljbara lösningar. När innovationspratet infördes för några år sedan på Helsingfors Uni, framhöll man gärna hur även humanister kan vara innovativa. Problemet är bara att genuint nytänkande i många fall inte har någon direkt koppling till säljbara idéer eller produkter. Jag kunde som forskande och skrivande person starta ett företag som säljer texter för olika ändamål, men för att alls få det att löna sig skulle det krävas att jag avstår till exempel från filosofisk grundforskning och politiskt färgade texter i tidskrifter som Ny Tid. Jag skulle också vara tvungen att skriva mycket mera och läsa mycket mindre. Kanske kunde jag skriva lite populärt om antikens filosofiska skolor, som till skillnad från modern filosofi erbjöd holistiska livsstilar. Det här är ett ämne som jag akademiskt kan väldigt lite om, men som trots det kunde vara lite lönsamt även för mig just nu.

Andra exempel? Det rapporteras numera flitigt om innovativa teknologiska lösningar inom vården. En åldrande befolkning och nedskärningar i den offentliga vården ger också utrymme för nytänkande inom den privata sektorn. Inget illa med det förstås. Men läkarens, sjuksköterskans och närvårdarens arbete består i alla fall i att ta hand om människor, och det är inte nödvändigtvis så att just företagsamhet eller säljbara lösningar är en viktig komponent i hur detta sköts bäst.

Fokus på teknologi och privat företagsamhet kan i själva verket leda till att jobbet sköts sämre: man överför funktioner från det offentliga till den privata sektorn (som många inte har råd med). Man satsar stora summor på teknologi som representerar framtiden eller antas spara i årsverken. Men hur mycket offentliga och privata medel lägger man idag ner på misslyckade eller kortvariga teknologiska lösningar?

Nu är det förstås ingen som har sagt att alla ska bli företagare eller jobba med innovationer. Men min ambivalens över Slush, eller rättare sagt, min oro över intresset för Slush, hänger ihop med en kulturell förskjutning i vår bild av professionell förträfflighet som har skett det senaste årtiondet. Sinnebilden för det här är den unga entreprenören som gör en innovation, startar ett företag, expanderar snabbt och bidrar till att rädda den finländska ekonomin (alltid avbildad som ett sjunkande skepp). Sen spelar det inte så stor roll om det som produceras är bra: för miljön, för människorna, för samhället. Eller ens om det är väl gjort.

Det som inte heller tycks spela någon roll är konsekvenserna för alla de förträffliga unga vuxna som tar personliga risker för att förverkliga den här samhälleliga visionen: som startar eget och misslyckas, som jobbar i åratal utan att kunna ta ut lön, som hamnar utanför det gängse sociala skyddsnätet, som accepterar en hög ungdomsarbetslöshet eftersom det ju ändå är upp till var och en att sysselsätta sig själv.

Nora Hämäläinen

1 kommentar

Ernst Mecke 7 december, 2014 - 22:32

My sincere thanks for a very clear-minded and down-to-earth article! It brings to my mind impressions from a discussion in Arkadia Bookshop where Pekka Haavisto was present to listen to immigrant entrepreneurs. I noticed then that (a) the discussion was exclusively about very small-scale enterprises (type pizzeria), and (b) that Pekka Haavisto seemed perfectly satisfied to consider any enterprise ”successful” as long as it kept the entrepreneur out of the unemployment statistics.
I was then coming up with a personal question: I said that I did have quite a number of ideas, but that they tended to be by far too big to be even tackled by one person alone – and how to go about realizing them? The question was ignored.
After the event I found myself standing at the tram stop besides Pekka Haavisto. He began some small talk in the course of which I repeated my question. He then proposed that I should send my suggestions to him. I did so, but (unsurprisingly) never got an answer.
Well, I do not want to blame Pekka Haavisto too much – he is obviously just a (not so bad) diplomat, but technology is not ”his thing”. Nor does he have (presumably) very much time. But the overall impression is similar to that from Nora Hämäläinen’s article: entrepreneurship is propagated in the hope that it might make the unemployment statistics look better, and PERHAPS even at some time produce ”a new Nokia”, i.e. something like the Sampo of the Kalevala (i.e. the Pohjan Akka’s dream of the solution of all economical problems – the machine continuously producing surplus all by itself, without anybody having to lift a finger for it).
And of course all these dreams are moving along very fashionable tracks: there could well be a market for still more computer games, thus let’s hope that some brilliant youngsters come up with some good, new ideas in that direction … . The idea is always to hunt for money which is already in somebody else’s pockets, and people without money are left out of any consideration. The result is then, as already described by Marx, that the money moves in ever more narrow circles while more and more people are left behind to become victims of pauperization.
What seems to escape the minds of practically all our established politicians is this: in a not very far future there will be something like 10 billion people living on this globe, who all will wish for a decent life with, e.g., clean water, food, clothing, housing, sanitation, some basic equipment for kitchen, bathroom and, perhaps, some heating and/or air conditioning, medical services and education, some mobility, even some entertainment. All this without the global ecology breaking down beyond repair. Should we call it ”quite a job” … . And new computer games will play an only very small part in solving these matters.
And what to do? At the very least I think it is time to become VERY LOUD.
Let’s spread Ha-Joon Chang’s criticism of the neoliberal orthodoxy (especially now before the election) and demand from our politicians some interest for such technology as is essential for the above problems (e.g., just as one example, de-centralized energy production and storage – especially fitting to be considered by Finns with their mökki culture) and also more INITIATIVE about these matters instead of the usual passive wait for the next Sampo to be produced by some young and brilliant entrepreneur.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.