Storslaget av Stridsberg

av Ylva Larsdotter

Augustprisnominerade Sara Stridsbergs mångbottnade familjeroman utspelar sig på mentalsjukhuset Beckomberga i Stockholm.

Inledningen till Sara Stridsbergs senaste roman Beckomberga – en ode till min familj är storslagen. ”En vit havsfågel svävar ensam genom sjukhuskorridorerna på Stora Mans vid Beckomberga. Den är stor och självlysande och i drömmen springer jag efter för att försöka fånga den, men jag hinner inte ifatt den innan den flyger ut genom ett krossat fönster och försvinner bort i natten.”

En fågel, fri att kunna flyga ut över havet, även om det sker genom ett krossat fönster. Som den starka men ändå så sköra nattflickan Sabina – en slags Valerie Solanas på ett svenskt mentalsjukhus – säger en bit in i berättelsen: ”Allt jag ber om är frihet.// och när friheten nekas mig, som den alltid gör, då tar jag den ändå.”

I början av 1900-talet slog en funktionell och mekanisk syn på mentalsjukdomar igenom. I de flesta större svenska städer upprättades specialiserade vårdanstalter – inte helt olika 1800-talets sanatorier och kurorter: S:t Lars i Lund, Ulleråker i Uppsala, Salberga i Sala för att nämna några. Antalet intagna på svenska mentalvårdsanstalter kulminerade år 1970, då närmare 40 000 personer var inskrivna.

Beckomberga i Stockholm var ett av de största mentalsjukhusen i Europa. Med sund kost, sol, frisk luft skulle de intagna ”botas”. Först på senare år har de övergrepp som förekom avslöjats: tvångssteriliseringar, lobotomi, elchocker, isolering.

Beckomberga sjukhus, Beckis. Dårarnas hus i Stockholm. En stad i staden, en mönsteranläggning, en folkhemsutopi, ett experiment. En plats för de dömda, icke-människorna, för de som inte klarade av det moderna projektets tillrättaläggande av livet och döden. Storslagen arkitektur, vackra omgivningar, parker så stora att det var lätt att gå vilse.


Hit kommer Jim, eller Jimmie Darling som han kallas, efter ett misslyckat självmordsförsök. Han är charmören, gycklaren, den gränsöverskridande – samtidigt alkoholiserad, deprimerad, ansvarslös. Dottern Jackie, vuxen kvinna i bokens nutid, ser tillbaka på sin barndom och hur hon kom att tillbringa allt längre perioder på Beckomberga tillsammans med sin far.

Hon talar med sin pappa i telefonen, besöker honom i hans hus i Spanien, väntar på det ofrånkomliga – att han ska ta sitt eget liv. Samtidigt finns hennes eget vansinne med som en röd tråd genom berättelsen.

I likhet med läkaren Edvard Winterson förtrollas hon av Beckomberga och blir så gott som bergtagen av platsen. Winterson är en ytterst komplex karaktär – också han balanserar på gränsen till galenskap. Han låter gränserna mellan patient och läkare lösas upp, mellan frisk och sjuk, mellan dåtid och nutid. Han tar med sig patienterna på fester i innerstad, har kärleksrelationer med bland annat den vackra Sabina med sina skimrande blå pärlor och drogmissbruk.

Jackies mor, Lone, porträtteras som en mycket vacker, god människa, men egentligen är hon den mest undflyende. Kanske för att hon måste skydda sig själv? Men visst var det kärlek, passion mellan henne och Jim.

Beckomberga stängdes helt och hållet år 1995 i och med psykiatrireformen. Nu skulle de psykiskt sjuka ut i samhället för rehabilitering och vård. Privatiseringar och nedskärningar drabbade i första hand psykiatrin. Antalet vårdplatser blev färre, antipsykosmedicinerna fler. Med facit i hand vet vi att det misslyckades. De intagna spreds vind för våg, många föll mellan stolarna och gick under, eftersom de inte klarade sig på mer eller mindre egen hand.

I Stridsbergs roman illustreras denna övergång med berättelsen om Olof, som i romanen får rollen som Beckombergas sista patient. Han har levt i stort sätt hela sitt liv på Beckomberga. Det är där han har sin identitet, sina vänner, sitt sammanhang, sitt hem, sin familj. Livet utanför institutionen skrämmer honom. Han vet inte vad han ska sig till där ute. Samhället har förändrats. Stridsberg konstaterar att Beckombergas existens sammanfaller med de svenska välfärdsåren.

Som alltid när jag läser Stridsberg drabbas jag av skönheten i hennes prosa. Hon lyckas beskriva det smutsiga, skitiga, ensamheten, den existensiella svärtan, allt det som vi mer eller mindre försöker dölja, på ett språk som glimmar och gnistrar. Inte ett ord för mycket och inte ett ord för litet. Det försätter läsaren i ett nästan drömskt tillstånd som jag också hittar hos Marguerite Duras.

Nu byggs det exklusiva bostäder på Beckomberga. De marknadsförs med sloganen ”Idyllen Beckomberga” (tidigare även ”Idyllen fortsätter”, en slogan som Sara Stridsberg kritiserade i sitt sommarprogram 2011 och som byggföretaget valde att ta bort). I en intervju i Sydsvenskan (26.10.2014) säger Stridsberg att ”på ett sätt blir det en helt annan slags människor som bor där och på ett annat sätt blir det inte alls en annan slags människor. Alla har den där branten inombords, som Jimmie säger någonstans i boken. Klart att det spelar roll var man bor och vad man gör. Men en sorts brant kommer ingen undan.”

Stridsberg bok är en storslagen, mångbottnad familjeroman. Tyvärr fick den inte Augustpriset, inte desto mindre är det bland det bästa som hon skrivit. Den är också en sällsam, ömsint och varm kärleksroman, om ovillkorllig kärlek, om att våga se varandra och mötas i vår mänsklighet, i vår skörhet och sårbarhet. Att vara psykiskt sjuk är inte en svaghet utan tvärtom en styrka. Med Jimmie Darlings ord: Jag är faktiskt väldigt tacksam över att jag blev sjuk. Jag hade inte förstått någonting av världen annars.


Ylva Larsdotter
Foto: Caroline Andersson

Sara Stridsberg: Beckomberga – Ode till min familj. Albert Bonniers förlag 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.