När vi försöker tänka tenderar vi att göra på samma sätt som när vi hemma letar efter något bortslarvat föremål, till exempel en nyckel. Vi söker där vi brukar söka, hittar vi inte genast gör vi samma runda igen, möjligen lite grundligare ”för den måste ju ligga här nånstans.”  Men ofta lyckas vi först när vi tittar efter på ställen som i förstone tedde sig ”oletbara” och ofta – oftast – löser vi ett filosofiskt problem först när vi överger våra invanda tankebanor och hittar det som hittills tett sig otänkbart. Ett av de största hindren för fruktbart tankearbete är lagen om det uteslutna tredje, föreställningen att ”det måste vara så eller inte så.”

Om detta skriver filosofen Pär Segerdahl i ett till det yttre oansenligt men alldeles utomordentligt – ja, tankeväckande – litet häfte som heter Tänker om etik och bygger på den blogg, Etikbloggen, som han sedan några år haft vid Uppsala universitets Centrum för forsknings- och bioetik. Etik är ju ett flitigt missbrukat ord och Segerdahl understryker att det ingalunda handlar om att hitta tidlösa svar utan om att förhålla sig till en ständigt föränderlig verklighet. Utmaningarna kan liknas vid dem man skulle ställas inför om man spelade ett brädspel och fann att själva brädet ändrat form: ”Vad betyder det att ’förflytta sig diagonalt’ om brädet förvridits till en romb?”

De frågor han tar upp angår potentiellt oss alla:

Ska vi uppfatta det som integritetskränkande att lämna ut blodprov och persondata till biobanker eller register avsedda för forskning? Nej, menar Segerdahl. Företag – exempelvis Amazon – kan registrera våra köp för att veta vad vi gillar och kunna sälja mer, skattemyndigheter samlar in uppgifter om våra inkomster för att kunna kräva restskatt. Men forskningen intresserar sig inte för oss som individer, de är intresserade av de allmänna mönster som framträder i data från tusentals personer. Forskning ska ha en särställning när det gäller persondataskydd och återigen har Segerdahl en utmärkt bild: ”Inbrottslarmet ska inte utlösas av att någon passerar på vägen. Och det är vad registerforskarna gör när de bearbetar persondata: de passerar utan att titta in.”

Och vidare: Vill vi veta hur stor risk vi har att utveckla Alzheimer? Nej, menar Segerdahl igen. I en amerikansk studie fick hälften av försökspersonerna veta risken, hälften inte. Vid de minnestester som följde visade det sig att de som fått veta risken presterade klart sämre, de tog med andra ord ut sin ingalunda säkra Alzheimer i förtid.

Och ännu vidare: Hur ska enkätsvar egentligen tolkas? Förstår patienter vad deltagande i kliniska studier innebär? Hur uppfattar sjuksköterskor beslut att inte återuppliva svårt sjuka patienter?

Ett huvudbudskap är att det är problematiskt att vilja säkra forskningsetiken genom ett allt mer formaliserat och byråkratiskt system av styrdokument och övervakande organ som fungerar enligt vad man kunde kalla misstrons logik.  Paradoxalt nog blir kvalitén på många verksamheter lidande när utvärderingsraseriet riktar all uppmärksamhet mot mätbara resultat. Snarare tror Pär Segerdahl på respekten för människors egna förmågor – förmågan att ta ansvar, förmågan att tänka själva. Och som filosof vill han lära oss att våga tänka ännu mera självständigt, att tänka tvärtom-tankar – och sedan tänka bortom tvärtomtanken också.

Hans egna tankar finns på nätet på etikbloggen.crb.uu.se

Merete Mazzarella
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.