Vi står med Charlie Hebdo

av Janne Wass

I dag genomfördes ett fruktansvärt terrordåd i Paris. Maskerade män attackerade den satiriska veckotidningen Charlie Hebdos redaktion med maskingevär. I skrivande stund är dödssiffran 12 personer – bland de dödade finns tidningens chefredaktör Stephane ”Charb” Charbonnier, samt tre andra karikatyrtecknare.

Det som skett är en hänsynslös attack mot yttrandefriheten, en gigantisk personlig tragedi för de dödas familjer och vänner, samt ytterligare ett slag mot alla som försöker bygga, snarare än rasera, broar mellan kulturer och människor. Det är ett uttryck för hur farligt journalister och oliktänkare runtom i världen lever – men också en påminnelse om att yttrandefriheten är en rättighet som bör användas med eftertanke.

Även om inget ännu är bevisat, pekar omständigheter och vittnesmål på att attacken är en reaktion mot Charlie Hebdos mångåriga förlöjligande av fundamentalistisk islamism. Hotbreven mot tidningens redaktion började ramla in 2005 efter att Charlie Hebdo publicerade danska Jyllands-Postens notoriska karikatyrbilder på profeten Muhammed. 2011 brandbombades redaktionen, som sedan länge haft speciellt polisbeskydd. Den senast publicerade karikatyrteckningen på tidningens Twitterkonto var av Islamiska statens ledare, ”kalif” Abu Bakr al-Baghdadi.

Charlie Hebdos rötter finns i en fransk satirtradition som för oss försiktiga nordbor ofta kan te sig en aning vulgär. Traditionen har sitt ursprung i upptakten till Franska revolutionen, då anti-rojalister publicerade (ofta helt fabricerade) historier om det dekadenta livet i Marie-Antoinettes hov, med medföljande grafiska illustrationer av de sexuella perversioner som pågick på slottet.

Även om satirens udd riktats mot nya mål, har dess ”take no prisoners”-attityd fortlevt. Charlie Hebdo lyfte inte bara katten på bordet, utan formligen slaktade den heliga kon. Sedan 1992, då tidningen fick nystart efter tio års paus, har målen varit många och olika – bland annat politiker, businessmän, bankchefer och kändisar har fått sig en skopa ovett, men också aspekter inom islam, katolicismen och judendomen har ofta varit mål för tidningens vassa karikatyrteckningar.

Föregångaren till Charlie Hebdo hette Hara-Kiri, en satirtidning långt till vänster som grundades 1960. För att beskriva den morbida humorn, kan en till exempel nämna incidenten som gjorde att tidningen förbjöds 1970. Detta skedde då två stora händelser dominerade nyheterna: president Charles de Gaulles död och en tragisk brand på ett diskotek, med över hundra döda som följd. Efter de Gaulles död skrev Hara-Kiri: ”Tragisk dans på de Colombey [de Gaulles hem] – en död”. Det var för mycket till och med för det franska humorsinnet, Hara-Kiri förbjöds, och ur askan steg Charlie Hebdo, som sedan dess bland annat publicerat bilder på poliser som halshugger invandrare, nunnor som masturberar och påvar med kondom på snoppen. Samt under de senaste tio åren även bilder på bland annat profeten Muhammed samt olika islamtistiska frontfigurer, inte sällan i förlöjligande ton (dock ofta mer återhållsamt än de kristna motsvarigheterna).

Charlie Hebdo har alltså alltid sparkat både högt och lågt, till höger och vänster, mot såväl kristendom som judendom och islam. Tidningen är knappast mer islamfientlig än många andra radikala vänstertidningar, men skillnaden är Charlie Hebdo inte låtit sig skrämmas av militanta islamister hot om våld, och trotsat det islamistiska förbudet mot visuella framställningar av Muhammed – och gjort det på ett stundvis elakt sätt, och utan att be om ursäkt för det. ”Jag lever under fransk lag, och inte Koranens lag”, sade Stephane Charbonnier för ett par år sedan i en intervju.

Å ena sidan kan man se Charlie Hebdo som en yttrandefrihetens yttersta förkämpe – inget är för heligt för att förlöjliga. Trots att tidningens medarbetare varit välmedvetna om att hotet från militant islamism är att ta på stort allvar, har man inte låtit sig skrämmas till tystnad. Tidningen har vägrat att tumma på den europeiska pressfriheten för att vara en specifik kulturell grupp till lags – på sätt och vis har det varit en protest mot en form av islamistiskt förtryck.

Å andra sidan kan man fråga sig vad mänskligheten har vunnit på att publicera bilder där maskerade, svartklädda terrorister håller en kniv mot en hopkurad Muhammeds strupe. Blir världen bättre av en bild på en naken Muhammed? Eller är det så att Charlie Hebdos karikatyrer endast fungerat som bensin på lågarna i en tid då diplomati skulle vara ett bättre medel än provokation? Kritiker har menat att tidningens envetna pikande av fundamentalism har ökat polariseringen i Frankrike och Europa i stort, och vissa höll Charlie Hebdo ansvariga för attacker mot franska och danska ambassader efter nypubliceringen av Jyllands-Postens Muhammedbilder. Man kan också fråga sig om Charlie Hebdos återkommande gestaltning av muslimska fundamentalister och terrorister också hjälper till att hos allmänheten cementera uppfattningen om att varje muslim är en potentiell självmordsbombare.

Det senaste numret av tidningen pryddes av en provocerande karikatyr av författaren Michel Houllebecq, som nyss publicerat en bok som utspelar sig i ett framtida, islamiserat, Frankrike – en vision som ju framför allt hostats fram av ytterhögergrupper (en brasklapp här för att jag inte läst boken i fråga).

Det säger sig självt att ovanstående inte kan, bör eller får ses som en förmildrande omständighet för terrordådet i Paris. Det finns inget som rättfärdigar en massaker på 12 – eller fler – personer. Men – yttrandefriheten är också rättighet som kommer med ansvar. Det är inte alltid klokt att säga det första som faller en in, och bara för att man får säga något betyder inte nödvändigtvis att man bör säga det. Är det rätt att förlöjliga en hel folkgrupp på basis av dess extrema element? Speciellt om det dessutom ökar risken för våld, mord och massakrer? Balansgången är ibland knepig.

Å andra sidan har ingen någonsin dött av av förnärmelse. Och när man skalar bort utsvävningarna, finns i slutändan frågan om vi ska finna oss i att terrorister kan hota oss med våld för att vi uttalar vår åsikt – eller om vi ska stöda dem som ser döden i vitögat i yttrandefrihetens namn. Och svaret levererar Salman Rushdie: ”Jag står med Charlie Hebdo, vilket vi alla bör, för att försvara satiren som konstform, som alltid har varit en kraft för frihet och mot tyranni, oärlighet och dumhet. ’Respekt för religion’ har blivit en kodfras för ’rädsla för religion’. Religioner, liksom alla andra idéer, förtjänar kritik, satir, och ja, vår orädda respektlöshet”.

Janne Wass

9 kommentarer

Bert 8 januari, 2015 - 13:31

Jag tycker Ny Tid kunde ta – åtminstone delvis – modell av Charlie Hebdo, se inlägg på tigerbloggen

Reply
Ann-Sofie Öist 8 januari, 2015 - 14:17

Tack!
Detta är vad levande journalistik skall göra – komma med historiska fakta och välavvägd analys – tankar till fortsätt tänkande.

Reply
Trygve Söderling 11 januari, 2015 - 02:38

1) Tvivlar på att man kan belägga att Charlie Hebdo skulle ha ”förlöjligat en hel folkgrupp” =muslimer. Är en karikatyr av Jesus ett förlöjligande av alla kristna? Frankrike har Europas största muslimska befolkningsgrupp och samtidigt den mest sekulära. Borde CH ha avstått från t.ex satiren med. påven i helkroppskondom ifall det funnits en risk för hämnd från katolska mördarband?

2) Argumentet att man inte ska hälla bensin på elden etc. kan jämföras med åsikten att kvinnor med kort kjol får skylla sig själv om de blir våldtagna. En annan sak är att det finns situationer där det inte är klokt att göra det, men som Yrsa Stenius sa om CH, frågan om karikatyrernas lämplighet osv är en helt annan diskussion som man inte kan föra på samma dag som man talar om morden.

3) Det finns en viktig likhet mellan Utøya och Charlie H: bägge är vänsterinstitutioner.

Reply
Sanna Peitso-Sesay 12 januari, 2015 - 21:37

Jag håller med Janne ända till det sista stycket av hans inlägg:
”Å andra sidan har ingen någonsin dött av av förnärmelse…” Som språkanvändare vet vi att förnärmelse skiljer sig från kränkning. Som språkanvändare vet vi att sarkasm skiljer sig från förnedring.
Det handlar om kulturella koder och tolkningar och de är seriösa därför att en ”feltolkning” (vilket knappast har varit fallet?) kan leda till krav på återupprättelse – vilket i vissa kulturer betyder den andras död. Och alldeles oberoende av vad vi nordbor må tycka om rimligheten i detta så kvarstår faktum: Det som definieras som verklighet blir verkligt i sina konsekvenser.

Reply
Sanna Peitso-Sesay 12 januari, 2015 - 21:41

Jag vill tillägga: Vem är vi att definiera demokrati? Kan någon serös människa seriöst anse att vi deriöst upprätthåller demokrati och yttrandefrihet i det finländska samhället 2015?

Reply
Rabbe Sandelin 13 januari, 2015 - 09:08

Attacken var definitivt inte ”en attack mot yttrandefriheten”. Yttrandefrihet är nämligen inte något som är manifesterat i en redaktion eller en person, utan en filosofisk idé och en princip, som förverkligas i större eller mindre grad i olika samhällen, och vid olika tidpunkter.

I olika samhällen finns dessutom en osynlig gräns mellan riktig yttrandefrihet och vad som vid olika tidpukter är lämpligt, eller politisk korrekt att säga. Det bevisas av att samma människor som nu skenheligt försvarar det som Charlie Hebdo representerade, tidigare fördömt liknande yttringar som Charlie Hebdos som ”hatprat”. Och de kommer att fördöma sådana även i morgon, utan att blinka.

Mer på min blogg.

Reply
X. Bångh 13 januari, 2015 - 23:10

Se där vart vänstern hamnat. Utan motstånd lät de under 80-talet neoliberalismen vrida yttrandefriheten ur händerna på sig, flata inför simpla argument enkom fabricerade hos Reuters som Stalins massmord. Inte ens idag har man tagit upp aspekten på USA:s starka globala satsningar på att ”överkomma” anliliberala regimer medelst ekonomiska och militära ytterst målmedvetna satsningar. Och när alla andra lagt sig – vem sprötar ännu där som ett skjul på ett gurkfält? Jo de oförvägna och fromma muslimerna!

Reply
X. Bångh 13 januari, 2015 - 23:17

Se där vart vänstern hamnat. Utan motstånd lät de under 80-talet neoliberalismen vrida yttrandefriheten ur händerna på sig, flata inför simpla argument enkom fabricerade hos Reuters som Stalins massmord. Inte ens idag har man tagit upp aspekten på USA:s starka globala satsningar på att ”överkomma” anliliberala regimer medelst ekonomiska och militära ytterst målmedvetna satsningar. Och när alla andra lagt sig – vem sprötar ännu där som ett skjul på ett gurkfält? Jo de oförvägna och fromma muslimerna!Knepen är många att försöka få även dem på rätta spåret!All medias energi går ut på sådana aktioner numera. Minns Nallebjörnarna över Minsk!Vi är inte dessa media. Med eller utan vårtnäsa. Men journalisterna som väljer bli martyrer har gjort valet mellan okändhet och fame. Det gör vi alla.

Reply
Christer Lindholm 15 januari, 2015 - 12:50

Rabbe Sandelin har naturligtvis rätt då han säger att det i olika samhällen finns en osynlig gräns mellan ”riktig yttrandefrihet” och vad som är ”lämpligt eller politiskt korrekt att säga”. Frågan är om den här sortens, definitionsmässigt godtyckliga gränsdragningar också är önskvärda.

Mitt eget svar på den frågan är ett entydigt nej. Vår samtidshistoria erbjuder alltför många exempel på att den här typen av osynliga gränser leder till självcensur och en begränsning av den fria debatten. Här i vårt eget land var det, för att ta ett exempel, under Kekkoneneran synnerligen olämpligt och (utrikes)politiskt inkorrekt att ens i de mildaste ordalag ifrågasätta Finlands officiella utrikespolitiska linje. Den ”osynliga gränsen” – som ingen finländsk journalist med ett uns självbevarelsedrift vågade överträda – bidrog därmed till att cementera president Kekkonens semidiktatoriska maktställning. Ett liknande fenomen kunde vi se i USA under Bushregimens olagliga anfallskrig mot Irak: att kritisera kriget blev då liktydigt med att vara ”opatriotisk” och ”oamerikansk”, i värsta fall kanske till och med ”terroristsympatisör”.

I vissa fall kan de osynliga gränserna visserligen skydda utsatta minoriteter snarare än de rådande maktstrukturerna. Även i sådana fall har de ändå en hämmande effekt på samhällsdebatten, och kan i värsta fall motverka sitt ursprungliga, lovvärda syfte. I Sverige har det (åtminstone tills alldeles nyligen) inte ansetts lämpligt eller politiskt korrekt att diskutera flykting- och invandringspolitiken annat än i odelat positiva ordalag. Därmed har även konkreta problem som den ojämna och orättvisa fördelningen av flyktingar mellan olika kommuner, eller det faktum att upprätthållandet av mottagningscentraler blivit en lukrativ privat business, i stort sett hamnat utanför den offentliga debatten. Att det här har spelat Sverigedemokraterna rakt i händerna behöver man inte vara politisk analytiker för att inse.

Om vi vill ha en ”riktig yttrandefrihet” värd namnet måste vi alltså acceptera att även den osynliga gränsen för vad som är lämpligt eller politiskt korrekt alltemellanåt överskrids. Att det här ibland leder till grova och plumpa övertramp är givetvis beklagligt, men samtidigt oundvikligt.

Reply

Lämna en kommentar