3 frågor till Marcus Rosenlund

av Fredrik Österblom

… vetenskapsredaktör på Svenska YLE, som för sin förmåga att göra vetenskapsjournalistik både intressant och underhållande tilldelades årets Topeliuspris.

1. Av alla möjliga journalistiska inriktningar, hur kommer det sig att det blev just vetenskapsjournalistik?

– Vetenskap blev jag intresserad av redan som barn. Jag föddes i början av månracet, när Armstrong landade på månen. Och satt som pilt och tittade storögt på astronauterna som skuttade omkring på månen, och det fastnade och jag blev intresserad av rymd och stjärnor. Intresset för just vetenskapsjournalistik kom när jag var tio-elva år gammal, och vi var ute på stugan och jag lyssnade på ett program på dåvarande Riksradion som hette Byggstenar – vetenskap och teknik med Juhani Westman. Inte förstod jag ju mycket av vad han sa, men det tände en gnista. Där fanns någonting stort och mystiskt.

– Jag minns bra den här dagen, och jag tänkte tanken att jag ska bli Westman i Westmans ställe, lite som kalifen i kalifens ställe. Sedan hände mycket annat, men på många omvägar hamnade jag på Soc&kom. Först höll jag på med annan journalistik, men jag hade hela tiden kvar intresset för vetenskap. Och 2005 sade dåvarande kanalchefen att du har pratat om att du skulle vilja göra ett vetenskapsprogram, och nu finns det en lucka. Då hittade jag på konceptet Kvanthopp, och på den vägen är det.


2. 
Finns det något speciellt område eller fenomen
inom naturvetenskapen som du tycker att det borde finnas en större allmän
kunskap om?

– Jag talar alltid varmt om rymden. Det handlar inte om att man behöver lära sig namnen på planeter utantill och lära sig massor av fysik, men det viktiga är insikten om hur otroligt stort och häftigt universum vi bor i. Många barn upplever den när de får gå ut och titta på stjärnorna en klar vinternatt, men sedan tappar vi i hög grad förmågan till förundran längs med vägen. Det här är den romantiska drömmen som jag har om vad vetenskapsjournalistik kunde uppnå.

– Men sedan finns det mera praktiska saker av omedelbar vikt för vår överlevnad, som att folk skulle behöva förstå mera av vetenskapen om klimatet. Vi måste komma vidare från allt det här käbblandet om den globala uppvärmningen. Cut the crap, vi har snart problem upp över ögonen. Det här är inte fråga om åsikter som står emot varandra, utan den globala uppvärmningen är ett jävla faktum. Alla alarmklockor borde ringa i allas huvuden och de röda lamporna borde blinka för fullt, men de gör inte det. En orsak är antagligen tyckarkulturen som vi omges av och åsiktsjournalistiken där min okunskap är lika värdefull som din kunskap.


3. 
Behövs det en bredare vetenskaplig alfabetism och kunskap om vetenskaplig metod i samhället?

– En viss baskännedom om den vetenskapliga metoden är till fördel, men man klarar sig ganska långt om man ens har följt med lite i skolan. Den utbildning som man har när man har gått ut nian borde räcka till för att man ska kunna tänka kritiskt. Men något som jag har talat för är att införa ett ämne i skolan som heter källkritik. Det lärs ut i samband med andra ämnen, men jag tycker att det skulle behövas ett helt eget ämne där ungarna lär sig kritiskt tänkande och källkritik.

Fredrik Österblom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.