Det finlandssvenska kultur- och publicistfältet är snabbt med att resa ragg i offentligheten då dess intressen hotas – även om det inte alltid leder till konkreta resultat. Nedskärningarna på KSF Media och Schildts & Söderströms fick både direkt berörda och en stor del av allmänheten att ventilera missnöje i pressen och på nätet. En kampanj inleddes för att rädda Brages pressarkiv – en kampanj som ännu inte avslutats. För några år sedan gick rykten om att Yles redaktionsråd skulle lägga ner Radio X3M, och direktionsmedlemmarna möttes av en demonstration vid Stora smedjan inför sitt möte där nedskärningar skulle beslutas om.

En bransch som ändå mer sällan får ta del av samhällets goodwill är den finlandssvenska teatern. Teatern, både institutionerna och det fria fältet, har liksom i smyg gnagts i kanterna under en längre tid. På sidan 20 i denna tidning intervjuas Åbo Svenska Teaters chef Dick Holmström om de fria gruppernas förhållande till institutionsteatrar. I en kommentar som inte rymdes med i tidningen, påpekade Holmström att ÅST ännu inte alltför länge sedan hade 16 anställda skådespelare, och att teatern i dag har 6. Förändringen har skett gradvis och inte gett upphov till några publika räddningskampanjer. Den utsatta ekonomiska situationen för teatern i dag gör att ÅST endast kan satsa på produktioner som man vet att den breda massan köper biljetter till – familjepjäser, komedier och musikaler.


H
elsingfors stads finansieringsbeslut ledde nyligen till att två teatrar förlorade sin scen. Unga Teatern fick inte längre understöd av Helsingfors. Beslutsfattarna ansåg att man inte kunde betala för barnteater i Helsingfors, eftersom teaterns kontor ligger i Esbo, där man spelat halva året. Utan bidraget klarade Unga Teatern inte längre av att hyra in sig på Dianascenen i Helsingfors. Det betydde att scenens andra hyresgäst, Klockriketeatern, inte kunde betala hyran på egen hand. Ett av Helsingfors mest intressanta svenska rum kommer antagligen nu att gå i graven. Debatten om detta har också lyst med sin frånvaro.


D
iskuterar man teater i Svenskfinland går det inte att undvika att tala om Svenska Teatern i Helsingfors, och obevekligen dyker teaterchef Johan Storgård upp, oftast i kritiska ordalag, för att uttrycka det milt. Storgård är också den som ideligen får ställa upp och svara på de kritiska frågorna. Varför görs det så mycket musikaler på Svenskis? Varför är det Svenskis som får pengarna för att stöda det fria finlandssvenska teaterfältet? Vad är egentligen förhållandet mellan Svenska Teatern och Storgårds bolag Ace Production? Varför så många utländska skådespelare? Svenska Teatern känns ibland nästan som en maffia i det finlandssvenska teaterfältet, och Johan Storgård som dess Don Corleone, åtminstone om man utgår från debatten. I detta nummer av Ny Tid ger vi ordet till Storgård själv, som får berätta vad han verkligen tycker och tänker om den finlandssvenska teatern, i stället för att ständigt försvara sig mot anklagelser.

Det finlandssvenska teaterfältet är lite som ett avsnitt av Big Brother. Alla måste ständigt leva sida vid sida, och alla är beroende av varandra. Det gör att det är oerhört svårt att öppet diskutera problem inom fältet – det har alla journalister som försökt skriva om ämnet märkt. Bakom kulisserna skräds inte på orden, men i offentligheten vill få uttala sig kritiskt av rädsla att bli en persona non grata i en bransch där alla känner alla. Men för att få en verklig samhällelig kulturdebatt om teatern krävs också att fler i branschen tar bladet från tungan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.