Anne Sexton vägrade ge avkall på mörkret.
Går det att skriva om Anne Sexton utan att använda begreppet bekännelsepoesi? Jag är övertygad, men nu är det redan gjort. Det är en benämning tillika bestämning av hennes poesi som hon själv inte höll ifrån sig, men inte heller helt omfamnade. Sexton lär ha sagt sig vara den enda bekännelsepoeten – som för att skriva in sig i traditionen och på samma gång avfärda den. Den amerikanska poeten fick ända fram till sin självvalda död 1974 ständigt göra en distinktion mellan liv och verk.
Bekännelsen har sina begränsningar. Sexton kunde inte skriva om sitt återkommande tema psykisk ohälsa på fri vers. Först efter att ha satt upp nästan omöjligt strikta formregler kunde hon närma sig sina privata upplevelser genom poesin. Sexton kunde revidera sina dikter i upp till tjugotals utkast och drog sig inte heller för att rådgöra med kollegor – hon kunde ringa författaren och vännen Maxine Kumin så ofta som efter varje ny version.
Revideringarna, dialogviljan och formbegränsningarna vittnar om att Sextons dikt inte är helt utlämnad till den egna biografin. De äkthetsmarkörer som de facto finns i Sextons poesi är med andra ord nogsamt konstnärligt bearbetade. Sexton menade att poetisk sanning inte nödvändigtvis var biografisk sanning. Biografi ska med poesi byggas, eller rent av besvärjas. Hos Sexton är det snarare dikten som är sann – ett förhållningssätt som till fullo genomströmmar samlingsverket Sanningen de döda vet som nu presenteras i en lysande översättning av Jenny Tunedal och Niclas Nilsson.
Läsaren får här en välavvägd insyn i Sextons utgivning. Urvalet omfattar dikter ur samtliga publicerade verk, inklusive den postumt utgivna The Awful Rowing Toward God och de postumt sammanställda dikterna Words for Dr Y. Redan i Live or Die utstakas Sextons stora tema – valet mellan att leva eller dö. Någon balans mellan lev-dikterna och dö-dikterna saknas föga förvånande. Mörkret tar överhand – en följd av Sextons syn på poesin som icke-rigid och icke-rationell: ”Man kan inte skriva en dikt på grund av en obalans,” sa hon angående uppdelningen. Här finns oavsett en strimma ljus – en kompulsivt framskriven motvikt till den överhängande dödslockelsen: ”Jag säger Lev, Lev för solen,/ drömmen, den febriga gåvan.” Denna mening, som en vacker gåva till läsaren.
Urvalet ur The Death Notebooks, den sista samling som publicerades medan Sexton ännu var i livet, bjuder kanske mest motstånd. Samtidigt ger den, som det så ofta är, också mest tillbaka. Sviterna är mer systematiska och svårforcerade. De tio psalmerna O ni tungor har med sitt mässande, rent av knarkiga, anslag en genklang av Allen Ginsberg och hans Howl – en av många inspirationskällor för Sexton. Men det är i Furierna som det mest uppslukande mörkret finns. I Solnedgångarnas furie heter det ”Under dagen har jag byggt/ ett helt liv och nu/ sjunker solen för att/ omintetgöra det.” Ett sorgekväde, en solnedgång, ett sextonskt sätt att säga att hoppet ständigt går ner bakom molnen.
Samtidigt som jag läser Sanningen de döda vet läser jag den franske Oulipo-poeten Jacques Roubauds sorgebok Någonting svart, skriven efter hans hustrus bortgång. De båda böckerna blir en lämplig diptyk. Här finns nämligen en avlägsen släktskap: bekännelserna, viljan att syna döden i sömmarna, undersöka hopplösheten och vad det innebär att raseras som människa. Roubaud skriver dock efter en död, medan Sexton under hela sitt författarskap skriver inför sin egen stundande död.
Som översättarna så vackert uttrycker det i efterordet finns hos Sexton en ”kunskap om sårbarhet”, en kunskap som även finns hos Roubaud. I Någonting svart skriver han: ”Det är passande att tonen är dyster/ Annars kommer det omedelbart att handla om något annat”. Det gör sig inte att lägga ett filter över döden. Denna kompromisslöshet är signifikativ också för Sexton, att inte vilja göra avkall på sorgen och den nedåtgående spiralen. Det handlar alltså inte om en lustfylld läsning, snarare en masochistisk, väl lämpad för årets mörkaste månader.
Matilda Södergran
Anne Sexton: Sanningen de döda vet. Ellerströms 2014.
