En lokalnyhet, som hamnade lite i skuggan av Ny Tids historiska tidningsomläggning, är att också mediehuset KSF har genomfört en layout- och organisationsreform.

På samma sätt som dagstidningen Hufvudstadsbladet ännu för 50 år sen hade två skilda upplagor – A för stan och B för landsbygden – utkommer idag KSF-bladet, den nya uppstickaren på det finlandssvenska mediefältet, i 5 olika skepnader.

Alla KSF:s (Konglomeratet Sunda Finansers) upplagor har samma innehåll, men olika tidningshuvud upptill på framsidan. För sibboborna produceras sålunda KSFÖN, för Hangö udd KSFHTHL och så vidare. Här några tankar om det nya så kallade flaggskeppet, Sportbladet KSFHBL.

Trots namnet har Sportbladet faktiskt en viss bredd; glädjande nog har man reserverat speciella sidor också för material som inte är direkt idrottsrelaterat. Livet är en kamp, på sitt sätt imiterar livet ju idrotten; också ekonomi, politik och kultur handlar om konkurrens, om att vinna.

Den mest spännande tvekampen i Sport-KSFHBL utspelar sig i alla fall i tidningens egna spalter. Jag tänker på den episka kraftmätningen mellan administrativ ledning och skrivande anställda – ”innehållsproducenterna”, de som tidigare kallades ”journalister”. Som läsare är det nervpirrande att följa med matchens förlopp, dag för dag och vecka för vecka (längre vågar man inte ens tänka).

Länge höll sig det förstnämnda laget (ägande & administration) litet diskret i bakgrunden. Visserligen brukade den tidiga Hbl-ägaren Amos Anderson skriva ledare och på sitt suddiga sätt försöka bilda opinion. Men det är länge sen, numera anlitar man istället ofta proffs för den uppgiften.

De kommersiella tidningarnas kris – att annonsintäkterna rasar – har i alla fall ruskat om det tidigare kontraktet mellan dem som styr och dem som gör. Kanske tänker man på administrativt håll att eftersom journalistik är det som trycks på baksidan av annonserna, måste svaret på varje förlorad annons vara en sparkad journalist. Kanske försöker man i tidningsformat upprepa konstprojektet Bonk Business affärsidé: att ingen ändå märker nån skillnad. Bonk tar bort allt mera av innehållet i maskinerna, men folk fortsätter glatt att köpa dem – ja, det är först när produkterna är fullständigt oanvändbara som försäljningen tar fart på allvar.

En kris är alltid en möjlighet, heter det, och i det nya krisläget har administrationen sett sin chans att ta över spalterna, ge sig själva synlighet och äntligen sätta de elaka journalisterna på plats. Och kanske ingen märker skillnaden?

Sålunda har KSFHBL, när jag skriver detta, i ett par veckors tid varannan dag kört med en glad och avspänd bild av KSF-VD Barbro Teir, genast på sida 2 i bladet , varvad med en glad och avspänd bild av hennes underhuggare, KSFHBL:s chefredaktör Jens Berg, resten av dagarna. Upplägget liknar broschyren för en bank eller resebyrå, och det är kanske just meningen. I en kort textruta går B och J i så kallad dialog med utvalda läsarkommentarer. Eller kanske borde man istället säga ”kundrespons” eller ”konsumentfeedback”, för i det här chatt-forumet på paradplats (en plats som en gång i tiden var vikt för tidningens ledaravdelning) har journalistiken åkt ut och ersatts med mysigt marknadsförings- och PR-språk, så kallad Corporate Orwellska, där ord som ”fel”, ”dåligt” och ”katastrofalt” byts ut mot ord som ”utmaning”, ”utveckling” och ”vi jobbar på det”.

Tuva Korsström, före detta kulturchef på före detta Hufvudstadsbladet, påtalade 28.1. i Sportbladet KSFHBL:s insändarspalt (också debatt är en kampsport!) att tidningens mittuppslag 22.1. bestod av, citat, ”en så kallad ’advertorial’, en till redaktionell artikel maskerad reklamtext”. Bara genom att texten inte var undertecknad kunde läsaren ana sig till att det handlade om en (förhoppningsvis) betald annons för (troligen) Konstsamfundet. I sitt svar förklarar Jens Berg att det handlade om ett, citat, ”mänskligt misstag”. Så mänsklig är Bergs (läs Teirs, läs K-G Berghs) lafka att den också hade glömt att införa en rättelse på eget initiativ.

Som sagt: en viss kvot av journalistik, ursäkta, ”innehåll”, av det slag som vi sen upplysningen och franska revolutionen vant oss att betrakta som en förutsättning för ett fungerande medborgarsammhälle, finns kvar också i Sportbladet. Men hur länge?

Varje VD måste i dessa marknadsföringsekonomiska tider ha en vision, och inom de finlandssvenska fondförvaltarnas kretsar (de som äger bland annat tidningarna) har det, i takt med att det skattefria kapitalet växer, allt tydligare handlat om en den omvända pyramidens vision. Kort sagt, krafsa åt dig och dina kolleger så länge det finns. Tillsätt nya chefsposter, och ovanför cheferna nya chefer. Mekanismen brukar kallas för Parkinsons lag, inte att förväxla med Alzheimers lag.

Sålunda väckte det en smula uppmärksamhet i journalistkretsar att KSF Media i höstas, samtidigt som man ”samarbetsförhandlade” bort ett antal skrivande redaktörer, lanserade tre helt nya topptjänster: en super-VD (Teir) för alla versioner av koncernens tidning samt två ”innehållsdirektörer”. På Facebook gnölades det lite med kalkyler om hur många bortförhandlade redaktörers löner de nya direktörerna motsvarar. Föråldrat tänkande. Tillväxt enligt den omvända triangelns vision innebär att antalet chefer och deras löner växer, samtidigt som ”innehållsproduktionen” för alla tidningar i hela Svenskfinland, inklusive webbtidning och webb-tv, i idealfallet sköts av en enda journalist, som nästa år ersätts av en robot.

Huvudtalare på KSFHBL:s 150-årsfest i december var försvarsminister Carl Haglund (också krig är en kampsport!). I stället för att försöka manifestera en tradition av obunden, kritisk journalistik – ett ideal som tidningen ibland har sagt sig hylla – betonade man alltså vid detta högtidliga tillfälle den okritiska bindningen till Partiet. In your face! Idolbilderna av ”Calle” i Sporttidningen är nu nästan lika högfrekventa som de av ”Baba” och ”Jens”, fast större. Den episka tvekampen mellan redaktion och reaktion är kanske inte avgjord ännu. Men just nu ser det illa ut.

Trygve Söderling
är doktor i litteraturvetenskap

1 kommentar

Fundersam 16 februari, 2015 - 20:13

Varför pratar man så mycket om annonsintäkter? Upplagan sjunker som en sten vilket betyder läsarna inte är villiga att betala för innehållet. Man kunde även se över Ny tids modell med 2000 prenumeranter som skriver kvalitetsjournalistik….eller?

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.