Mer än underhållning

av Lasse Garoff

Johan Storgård har varit chef för Svenska Teatern sedan 2002. Under ett drygt deceninum har han hunnit med en storrenovering av byggnaden, gjort ledningen mindre toppstyrd – och mött skarp kritik från teaterfältet, där vissa anser att han lett Svenska Teatern i en alltför kommersiell riktning. Det stämmer inte, säger Storgård. Musikalerna får synlighet men är en bråkdel av Svenska Teaterns repertoar, nyskriven dramatik utgör ungefär hälften av programutbudet. Teater är, och ska vara, mer än underhållning. Både på scenen och i samhället.

Teaterchef Johan Storgård läser ur fyra hopstansade pappersark.

– År 1946 spelade Svenska Teatern två musikaler. 1947 spelades två. Tre stycken 1948. 1949 två. 1950 två. 1951 två. 1952, bara en. Två stycken 1953.

Storgård läser vidare, produktionerna avlöser varandra i en stadig ström genom 1960- och 1970-talen. Från och med åttio- och nittiotalet sker en liten nedgång, men annars har Svenska Teatern spelat två eller tre musikaler per år sedan andra världskriget.

– Sedan jag började på Svenska Teatern 2002 har 10 produktioner, av totalt 127, varit musikaler. Det är en ganska liten andel. Musikalerna är stora produktioner och får en större synlighet och plats i publikens medvetande. Men helt kvantitativt är de en liten andel, säger Johan Storgård.

När jag går får jag ta med mig de fyra hopstansade pappren. Det här verkar vara en fråga som Johan Storgård är trött på.


Från Viirus till Svenskis

År 1987 var Storgård med om att grunda Teater Viirus tillsammans med skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, och regissören Arn-Henrik Blomqvist.

– Vi grundade Viirus när vi blev klara från Teaterhögskolan, för vi undrade hur man skulle överleva efter skolan, hur vi kunde fortsätta utvecklas både konstnärligt och som individer. Vi tyckte att vi såg hur äldre kolleger sjönk ihop när de kom ut i yrkeslivet. Det berodde förstås på var de jobbade.

För 25 år sedan var det inte vanligt att skådespelare gick in för att bli frilansare, berättar Storgård. De skickliga skådespelarna anställdes på teatrar, för en längre eller kortare tid.

– Men deras ansvar inom produktionerna var begränsat. Vi ville själva ta ansvar för vår vidare utveckling, vi ville ha en egen enhet som producerade den sortens teater som vi själva ville se. Vi lärde oss massor, om allt från produktion till teknik och städning.

När Svenska Teatern valde Johan Storgård till chef år 2002 signalerade det en vilja till förändring eller ett generationsskifte inom teatern. Några stora förändringar har inte skett i repertoaren, Storgård betonar att Svenska Teatern har ett ansvar att producera teater för familjer och barn, världsdramatik och klassiker, och nyskriven finlandssvensk dramatik och musikteater.

– Så här har det varit sedan 1866, säger han.


Mindre toppstyrt

Det som har förändrats är teaterns sätt att administrera och producera, så att mellanledningen och personalen fått så mycket ansvar som möjligt. Historiskt har teatern varit väldigt toppstyrd, berättar Storgård, så att bara en eller två personer burit det innehållsmässiga ansvaret och beslutsprocesserna varit ogenomskinliga.

– I produktionschefens rum hängde en anslagstavla, och där kunde man läsa vad som skulle hända de kommande tre månaderna. Ibland visste medierna vad som var på gång innan personalen gjorde det. Det gick massor av rykten och det fanns väldigt lite information som var korrekt och som man kunde lita på. Det har jag ändrat på. Numera har teatern ett repertoarprogram för sex år framåt, och det ordnas regelbundet diskussionsgrupper där personalen får ta del av vad som kommer att hända. Det har tagit lång tid att arbeta in en så grundläggande förändring i produktionsprocesserna.

– Nu är jag väldigt nöjd. Det gäller att ha duktiga människor på alla poster, och ledningen ska vara flexibel och öppen för de förändringar som sker. Det är en väldigt engagerad position som jag har. Men väldigt utsatt också. Det går inte att helt tillfredsställa alla, i förhållande till den offentliga debatten.

Det torde vara något av en underdrift. Johan Storgård är möjligtvis den mest kritiserade enskilda personen inom det finlandssvenska teaterfältet. Hur känns det?

– Det hör till, jag är alldeles van med det. Det är viktigt att man har en egen åsikt och står fast vid den. Och inte låter sig påverkas av vad som helst. Men samtidigt ska man vara lyhörd för vad som händer, säger Storgård.


Stor renovering

Svenska Teaterns renovering blev klar 2012, vilket var ett jätteprojekt. En enorm kraftansträngning, säger Storgård.

– När jag började år 2002 märkte jag jättefort att huset behövde renovering. Logistiskt var det föråldrat, vi behövde hissar för rörelsehindrade åskådare, vi behövde flytta alla produktionsutrymmena så nära scenen som möjligt, allt från verkstäder till mask och hår. Och utrymmena skulle vara ändamälsenliga för en lång tid framåt. Det innebar en total omstrukturering av byggnadens innanmäte. Och det behövde göras inom tio år, sade jag då.

Nio år och två månader senare var renoveringen klar, den kostade 50 miljoner och budgeten höll exakt.

– På det viset kom vi i mål, säger Storgård.

Renoveringen har givit Svenska Teatern de logistiska möjligheterna att producera föreställningar i en större skala än någon annan teater i Svenskfinland, menar Storgård. Musikteatern är en naturlig del av det eftersom musikteater helst inte ska spelas på små scener.

– Det skulle vara en stor förlust för Svenskfinland om vi inte gjorde den sortens teater. Vi har de bästa logistiska förutsättningarna, vi har skaffat den bästa tekniska personalen. Och vi kan attrahera duktiga musikalartister. Det ger ett enormt resultat, säger Storgård.

Svenska Teatern har satsat på att producera egen musikteater, istället för att köpa in klassiska verk från utlandet.

– Det är väldigt få teatrar som tar den risken, och på det viset har vi fått ett fotfäste i det som heter kulturexport. Vi har kunnat skicka människor och verk ut i världen, i den andra riktningen istället för att bara importera utländskt, säger han.

Kick! från 2003 spelades i Tyskland, SPIN – the musical (2005) spelades i fyra produktioner utomlands och PlayMe (2009) i två. Men det kostar att producera eget, medger Storgård, och det är svårare att sälja något som publiken inte har en färdig association till.

– Men det är inte huvudsaken. Repertoaren består av allt och det kommersiella tänkandet är inte första prioritet.


Hälften nyskrivet

Ungefär hälften av alla Svenska Teaterns produktioner är nyskriven dramatik. Renoveringen gav också Svenska Teatern flera scener att spela på. Fria teatergrupper har också tidigare bjudits in att spela på Svenska Teaterns scener, men i juni 2014 utdelade Svenska Kulturfonden en halv miljon euro för specialprojektet Nicken Nu.

– Nicken Nu är ett viktigt projekt för oss. Vi fick ett generöst understöd från Svenska Kulturfonden, och vi erbjuder scenen åt fria teatergrupper och vi blandar oss inte alls i deras repertoar.

Sjutton grupper ansökte om att få spela på Nicken under hösten 2015-våren 2016, och tre valdes ut, vid sidan av Teater Mestola som engagerades kontinuerligt för tre års tid, och Labbet r.f. som läser texter och presenterar ny dramatik.

– Vår institution kan erbjuda en grund så att teatergrupperna kan koncentrera sig på sitt konstnärliga innehåll och slipper tänka på biljettförsäljning och städning. Det blir intressant att se vad som kan utvecklas ur det här.


Generös stat

Teatern som konstform har en väldigt viktig funktion i samhället, menar Storgård, och i Finland är vi lyckliga nog att ha en stat som förstår det. Professionell teaterverksamhet beviljas statsandelar i förhållande till antalet anställda, vilket skapar ett incitament för teatrarna att anställa och hålla de anställda med jobb. Det finns också ett stort publikunderlag, under 2013 såldes 2,8 miljoner teaterbiljetter i Finland (3,7 miljoner biljetter om man räknar in opera, dans och cirkus).

– Inget land har en så generös syn på social kultur som vi har i det här landet. Åt dem som påstår något annat så säger jag: åk gärna ut och upplev de utmaningar som de andra länderna har. I England har de konservativa har skurit ner fruktansvärt mycket på teaterns existensmöjligheter.

– När jag besökte Ungern fanns där en teater som högerregeringen hade givit till en högerextremistisk teatergrupp. Nästan alla i teaterns ensemble slutade eller sparkades, och den nya ledningen började göra ett nationalistiskt och främlingsfientligt program. Men det kom ingen publik.

På den teatern spelas inga föreställningar längre, berättar Storgård. Istället arrangerar de konserter och andra tillställningar. Teater och nationalism går inte ihop.

– Teatern är en konstform där den lilla människan automatiskt är i fokus. Det går inte att göra nationalistisk teater, för när man försöker styra åsikterna så blir det bara en politisk kommentar. Deras ideologi stämmer inte, och det blir inget av de historier som de vill berätta.


Teater redan i skolan

Men teaterns roll i Finland kunde vara större och mer konstruktiv. Storgård anser att teater borde bli ett ämne som undervisas i grundskolan. Det har till och med varit på förslag att skrivas in i regeringsprogrammet, men strukits under regeringsförhandlingarna.

– Det är synd, för vi behöver en bättre förmåga att stå inför varandra och uttrycka våra åsikter. Då kunde vi forma ett samhälle där idéer kommuniceras tidigare, istället för att vi sitter inne med dem tills de är jättelångt utarbetade, eller kanske inte kommuniceras alls. Det är något som alla skulle vinna på, säger Johan Storgård.

– Man kunde föra dialog med skolor på ett mer strukturerat sätt än nu, men det beror på vilka intressen de partier har som ska styra det här landet. Men jag tänker inte sluta tala om det. En starkare kommunikativ förmåga behövs inom allt från sjukvård till tung industri och service.

Och nu blir det valtider igen. Storgård hoppas att partierna ser värdet i kulturen som ibland kan vara svårt att värdesätta.

– Det är vetenskapligt bevisat att social kultur leder till ett hälsosammare och längre liv. Pier Luigi Sacco talar också om deltagande kultur som den senaste utvecklingen i samhället, där gamla industrier dör ut och nya tar över utrymmena. Samtidigt börjar konsumenterna själva påverka det mediala innehåll som produceras. Innehållet finns inte bara där som en underhållningsfaktor.

Lasse Garoff

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.