Anna Simberg.

Först tänkte jag skriva nånting om huruvida jag är Charlie eller inte, om tryckfrihet som jag tror på men tycker behöver diskuteras. Det höll på att bli en moralsvada som kunde tolkas mot tryckfrihet fast det inte var meningen. Så jag la den åt sidan.

Sen började jag på en text om sjukhusvård och vårdtestamenten efter att ha följt en äldre släktings kamp för att dö. Men efter ett tag insåg jag att det låter som att jag tycker att sjukvården saboterar folks möjligheter att dö. Och sen kändes det respektlöst att skriva om henne som nyss dog.

Sen tänkte jag skriva om mod. Om vardagsmod, och att jag vill leva i ett samhälle där det är självklart att man ställer upp för dem som är i knipa. Att den saken verkar fungera bättre i små samhällen. Om att vuxna behöver visa mod med att säga nej och ta egoister och terrorister och bråkstakar i örat och säga till att nu räcker det med dumheter. Att det är en av samhällets grundpelare att man diskuterar etik och att det är vars och ens förbannade plikt att vara rakryggad. Fast man är rädd. Sen blev jag rädd att verka moralistisk, igen. Men jag gillar ju moralfarbröder och tanter. Jag tycker egentligen inte alls om att många moralregler har ifrågasatts och ikullkastats under min livstid. Jag lärde mig regler som barn om att se till allas bästa, inte vara stygg, att sträva efter rättvisa, att inte vara så egoistisk. Och sen under ungdomstiden revolterade jag mot de här reglerna, mot skolan och kyrkan och vad som ansågs vara passande och det kändes befriande. Sen började vuxenlivet i en uppluckrad värld och det var ganska så otryggt. Det gick dåligt för mig och jag behövde hjälp, men nu gällde ”sköt dig själv”-samhället, som jag hade ropat efter. Tack alla hjälpsamma personer som ändå fanns.


J
ag tycker om solidaritetsdemonstrationer, fast jag själv sällan är med utanför riksdagshuset. Ändå blev jag brydd över Charlie Hebdo-manifestationen. Jag förstod inte hur de kunde vara så säkra på sin sak. Såklart att man inte får döda nån och inte heller säga att ”modiga anonyma vardagshjältar dödas hela tiden utan nån reaktion, så varför nu …”. Hela den diskussionen har blivit knepig, hoppas ändå den fortsätter. Jag försöker hitta balansen mellan frihet och ansvar, för mig själv och andra, behöver samtalet om vad som är pressfrihet och konstnärlig frihet. Jag tror mig förstå nånting och fattar sen att jag har fel. Utan moralspörsmål tappar livet sina klaraste färger för mig. När jag hör om samhällen där man går man ur huset för att leta efter ett borttappat barn blir jag så rörd så jag börjar gråta.

Och vårdtestamentet, hur skriver man det? Bevittnat av två icke-anhöriga ska det åtminstone vara. Och finnas i många upplagor så att en anhörig kan visa fram det när jag inte kan göra det själv. Men den som räcker fram pappret ska inte bli ansvarig. Men vem vet om jag ändrar mig när jag ligger där i gränslandet. Det måste skrivas så att det inte finns några som helst tvivel om vem som ansvarar för beslutet. OM jag inte på länge har kunnat ta hand om mig själv, och inte kan bli friskare, och lever enbart på grund av stora medicinska åtgärder, och är över medellivslängden för kvinnor, och redan en tid har sagt att jag vill dö för livet blir inte roligare längre, DÅ skall de upphöra med de medicinska livsuppehållande åtgårderna.

Fast vad som händer och hur jag tänker när jag är där vid gränsen mellan liv och död vet jag såklart inget om nu. Och inte så mycket om de andra frågorna heller.

Anna Simberg
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.