1,2K  De sitter på militärakademier någonstans, eller på träningsläger. Nästan alla är män, många slätrakade, andra skäggiga, i uniform eller utan. Vi vet att de finns, de som planerar attacker på Europa, de har alltid funnits, precis som det i Storbritanniens, Frankrikes och också så klart Finlands militära institutioner finns de som hela tiden planerar attacker på andra. Det är rutin. Det kallas krigsspel, att rita upp scenarier eller militära simulationer. Bara en minimal bråkdel av planerna spelas någonsin ut i verkligheten.

På pappret ser det enkelt ut att göra planerna, för Europa är splittrat. Ekonomin är dålig överlag, med ett centrum i Tyskland där långvarig lönedumpning leder till obalans i hela systemet, medan den tyska sado-fiskalismen förhindrat den statliga skuldsättning som kunde ha finansierat ett ekonomiskt uppsving i framtiden, det vill säga nu.

Politiskt går populister till höger och vänster framåt. Det måste ju också tyda på splittring, svaghet och förvirring, kan man tänka. Ryssland sprider pengar åt partier med marginella positioner med hopp om stort stöd, från Fidesz och Jobbik till Front National och UKIP, antingen direkt som lån eller via sina energiföretag och kärnkraftsprojekt. Också till vänster finns Putin-kramare, tyvärr. När några parlamentariker från tyska Die Linke vandrar omkring i konfliktens Donbass och delar ut medicin är det inte någon neutral, humanitär handling.

Den europeiska gemenskapen behöver inget skydd av utomstående. Den får inte ge sig ut på äventyr, utan måste långsiktigt arbeta för demokrati och stabilitet, nära och globalt, med fredliga medel. Samtidigt vet vi att det finns de som inte håller sig till dessa medel, som planerar attacker och i bland också utför dem. Därför känns det bra att se två neutrala länder inom EU, Finland och Sverige, börja utbyta krypterad säkerhetspolitisk information sinsemellan, och arbeta på ett militärt samarbete. Det behövs, tyvärr. Samtidigt utgör det ett frö som kan växa till ett bredare samarbete. Ett europeiskt försvar där ingen utomstående, inte ens USA, sitter med vid bordet och lyssnar.

Europa behöver och förtjänar ett försvar som ser ut som oss själva. Ibland för byråkratiskt, lättjefullt, och i bland för lättsinnigt med stora, viktiga frågor. Men som drar ihop sig när det gäller.

Nej, Europa är inte splittrat. Det kanske ser ut så på ytan, men auktoritära, nationalistiska, statscentrerade och religiöst konservativa politiker har alltid sett det demokratiska som en svaghet. Visst, Ukraina var och är splittrat, ekonomiskt, språkligt och socialt. Men det ger ingen legitimitet åt något försök att ”korrigera” politiska beslut med vapenmakt i efterhand. Separatismens tid i Europa måste vara förbi.

Skottland röstade för att bli kvar som en del av Storbritannien, och säkrade samtidigt att hela landet stannar i EU. Katalanernas självständighetsprojekt drar sig längre och längre bort. Och det nu starka Tyskland är, trots dess fel valda ekonomiska linje, en garant för ett demokratiskt Europa, där en konsensus går från den konservativa försvarsministern Ursula von der Leyen, via hennes regeringspartner socialdemokraterna, till oppositionens gröna och en stor del av vänstern: en gemensam Europeisk försvarspolitik är bra för ekonomin, för demokratin och bra globalt.

Det är så en fungerande demokrati reagerar när man försöker splittra den, sökande gemenskap. Det är därför auktoritära regenter ser svaghet där ingen finns.

Markus Drake
är totalvägrare som gett upp pacifism men inte optimism och ställer upp i riksdagsvalet i Nyland för De Gröna.