Det mörknande huset

av Lasse Garoff

Teater Universums uppsättning av Måsen är i Åsa Salvesens regi en stark men spretig historia som präglas av formmässig obeslutsamhet. Händer det nu eller då, är det klassiskt eller experimenterande?

Skådespelarna gör gedigna insatser, men på grund av sina disparata spelstilar har de svårt att mötas. Föreställningen lyfter fram en mångfald av teman i texten utan att riktigt sammanföra dem till en meningsbärande helhet. Scenografin av Erik Salvesen bjuder på inspirerade ögonblick, men överlag är användningen av scenrummet ganska statisk och utan särskilda tyngdpunkter.

Det konstnärliga skapandet tar en central plats då den unga Konstantins (Jon Henriksen) frustrerade formexperiment ställs mot den äldre generationens kompetenta men hantverksartade rutin. Men Konstantins ambitioner ställs också mot den vackra Ninas (skapligt gestaltad av Sara Soulié) drömmar om stjärnstatus. Hon besluter sig för att våga språnget och bli skådespelerska, men är mer lockad av stjärnglansen än själva konstnärskapets innehåll.

Konstantins kärlek för Nina blir utsiktslös då hon får upp ögonen för författaren Trigorin (Niklas Häggblom). Ninas karaktär drar paralleller till dagens kändiskultur, där unga (och äldre) lockas av berömmelse snarare än konstnärliga dygder, och Nina dras till Trigorin mer för hans stjärnstatus än för hans personliga egenskaper. Denna ytlighet blir också Ninas fall då hon visar sig vara en ojämn begåvning på teaterscenerna, och misären blir hennes straff i denna bittra tragedi.

Niklas Häggblom gör en förträfflig tolkning av Trigorin – en självupptagen medelålders medelmåtta vars liv uppslukats av skrivandets rutin, och som ryggradslöst accepterar omgivningens lismande beröm. Likt litteraturprofessorn Humbert Humbert i Vladimir Nabokovs Lolita är han hänsynslös av pur ouppmärksamhet, och hans viljelöshet gör honom grym. Konstantins mor, den likaledes självupptagna skådespelardivan Arkadina (Martina Roos, en dominant uppenbarelse) håller kvar Trigorin med en passion som liknar vrede, trots hans upprepade snedsteg och trots att han är en giftig närvaro för Arkadinas son Konstantin.

Och utöver dem finns ett helt myller av karaktärer i sommarhettan. Det olyckligt gifta godsförvaltarparet spelas av en burdus Sam Huber och en knäckt Åsa Nybo. Deras dotter Masja (i emo-tolkning av Tove Qvickström) är djupt förälskad i den ointresserade Konstantin, medan skolläraren Semjon (Tom Rejström) är hennes omtänksamma och totalt avtändande beundrare. Arkadinas bror Sorins (i vilsen och sårbar tolkning av Kati Outinen) vacklande hälsa står i skarp kontrast mot den belåtna läkaren Dorn (Max Bremer). Dorn är det närmaste man kommer en lycklig människa i denna berättelse, och därför står han främmande till smärtan som fräter sönder hans anhöriga. I sitt mätta tillstånd har han ett självständigt men enbart rudimentärt själsliv.

När sedan höstmörkret sänker sig över den lantliga idyllen finns det ytterligt lite att se fram emot i den mänskliga tillvaron. Här uppnår föreställningen den tjechovska brännpunkten där alla drömmar krossas och familjen, som med utsökt lidande uthärdar varandras sällskap, sitter i det mörknande huset och deppar.

Detta är trots allt den ryska litteraturen. Vad skulle man vara utan sitt lidande?

Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Regi: Åsa Salvesen. Scenografi, dräkter: Erik Salvesen. Ljus: Alexander Salvesen. Musik: Ville Hukkinen. Grafik: Melinda Lönnberg. På scen: Max Bremer, Jon Henriksen, Sam Huber, Niklas Häggblom, Fred Negendanck, Åsa Nybo, Kati Outinen, Tom Rejström, Martina Roos, Sara Soulié och Tove Qvickström.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.