Invadera inte ett land om du inte vet var det ligger. Hundra år efter första världskriget klingar dessa ord fortfarande aktuellt. I The Water Diviner är det en turkisk major (Yilmaz Erdogan) som säger så till en australiensisk bonde (Russell Crowe) som lät sina tre söner ta värvning i armén och stupa ”för Gud, Kung och Fosterland” på främmande mark.
Den 25 april år 1915 landsteg engelska och franska trupper på Gallipoli-halvön i syfte att erövra Konstantinopel (Istanbul). Striderna mot den osmanska armén pågick i åtta månader. De australiensiska och nyzeeländska styrkorna stred under brittiskt befäl, precis som indierna.
Slaget vid Gallipoli blev ett av krigets värsta blodbad. De allierade styrkorna såg slaget som ett nederlag och var tvungna att dra sig tillbaka. Då hade cirka 44 000 allierade soldater omkommit medan den osmanska armén förlorat 87 000 mannar. En av de fältherrar som utmärkte sig under operationen var Mustafa Kemal, sedermera Kemal Atatürk, det moderna Turkiets landsfader.
År 1981 skildrade australiensaren Peter Weir dessa händelser i sin film Gallipoli. Nu kavlar nyzeeländaren Crowe upp ärmarna och satsar på en verklighetsbaserad historia om en far som fyra år efter slaget beger sig till Turkiet för att leta reda på sina söners kvarlevor och ta dem hem till Australien. I sina hemtrakter är Connor (Crowe) känd för sin övernaturliga förmåga att hitta vatten i den torra jorden (därav filmens namn). Men kan han hitta döda kroppar gömda i jorden?
Civila får inte ta sig till Gallipoli, men med lite assistens från en tjusig turkisk änka (Olga Kurylenko) som äger ett hotell i Istanbul lyckas Connor med det. Men begravningsenheterna som representerar de forna fienderna – britter och turkar – är till föga hjälp. Löpgravarna är en enda kuslig röra. Där ligger mulor, åsnor, kalk och människokroppar.
Mitt i sorgen kommer Connor ihåg att vara en duktig turist. Han besöker Blå moskén och Yerebatan Sarai-cisternen. I bästa Indiana Jones-stil rusar han genom färgglada marknadsplatser och galopperar på hästrygg för att komma undan några buffliga grekiska gerillamän.
Det är främst Crowes närvaro som räddar The Water Diviner från att bli en total flopp. Han har både integritet och autencitet. Även hans samspel med Yilmaz Erdogan och Cem Yilmaz, två turkiska majorer, är autentiskt.
Historien om Gallipoli-slaget berättas av parterna som stred mot varandra, och med på ett hörn finns en brittisk överstelöjtnant (Jai Courtney) som hade varit civilingenjör före kriget. Den turkiske majoren som en gång varit arkitekt uttrycker det som alla de inblandade känner: ”Jag vet inte om jag kan förlåta någon av oss.”
The Water Diviner blev tyvärr den sista filmen för Sagan om ringen-trilogins fotograf Andrew Lesnie. Lesnies kamera dröjer länge vid de sårade unga soldater som lämnats att dö på slagfältet och skapar en närmast olidlig känsla av närvaro vid närstriderna i löpgravarna. Bildspråket är fint: sandstormen som härjar i Australien, den ensamme Connor som gör upp eld och sover under bar himmel på en turkisk havskust.
Tyvärr vågar regidebutanten Crowe inte gå på djupet utan nöjer sig med Knight & Anastasios banala manusförvecklingar. Kärlekssagan får en bokstavligen sötsliskig final.
Filmen har väckt en del kontrovers med sin misslyckade timing: den utkom på det armeniska folkmordets årsdag. Detta blodbad nämns inte i filmen, men även det ägde rum år 1915. Filmmakarna bjuder på en ganska ytlig bild av Turkiet.
Det genremässigt förvirrande dramat har en viss pedagogisk betydelse: kanske får publiken lust att ta reda på mera om en av 1900-talets mest tragiska episoder? Trots alla klichéerna är filmen en effektiv påminnelse om krigets vansinne.
Zinaida Lindén
The Water Diviner
Regi: Russell Crowe
Manus: Andrew Knight,
Andrew Anastasios
Foto: Andrew Lesnie
Musik: David Hirschfelder
I rollerna: Russell Crowe, Olga
Kurylenko, Yilmaz Erdogan, Cem
Yilmaz, Jai Courtney, James Fraser
