Vänner emellan

av Mikael Brunila

Mikael Brunila

Om det är något som är påtagligt i New York så är det ensamheten. På tunnelbanan, på snabbmatsställena, på konferenserna, på sociala medier som Tinder, där det första mötet människor emellan oftast också är det sista. I alla dessa rum är isoleringen närvarande, men ändå kan den inte förklaras utgående från någon av just de platserna.

”Vi vet att samhället dödar möjligheten för ett önskvärt liv, så varför är det så konstigt att känna sig död?” skriver Hanna Hurr i ledaren för det senaste numret av den amerikanska tidskriften Mask Magazine, som görs i New York.

Som Hurr påpekar är vår samtid mättad med ett bejakande av sorg och depression. Under de senaste åren har prefixet sad haft stor populärkulturell betydelse, omfattande bland annat den svenska rapgruppen Sad Boys och den så kallade sad girl–kulturen (men, obs: ”sad girls aren’t the girls you see walking around with the teary-eyed gaze of someone who looks like they could break down at any instant if nudged the wrong way”).

Kanske är sorgen undersidan av den optimistiska teorin om multituden som drev mig och många andra då vi började ockupera hus i Helsingfors år 2007. Tanken om multituden utgick från att en kreativitet redan finns latent i metropolen, som en produktiv kraft som främst av allt behöver mötesplatser för ”självvalorisering” istället för den kapitalistiska värdeproduktionens exploatering.

Begreppet multitud myntades av Antonio Negri och Michael Hardt, som i sin tur fortsatte i en tradition som brukar spåras tillbaka till filosofen Baruch Spinoza. En grov sammanfattning av spinozismen, som en kamrat i den amerikanska staden Atlanta uttryckte det, kunde lyda så här: ökad lycka är lika med ökad makt som är lika med en kropps ökade förmåga att bli affekterad. Men affektion är alltid en produkt av mötet mellan två kroppar och därmed innebär en ökning i en kropps förmåga att bli affekterad alltid en ökning i dess förmåga att möta andra.

Spinozas filosofi kopplas ofta ihop med en sprudlande glädje, vilket också reflekteras i Negris och Hardts teorier. Men en mörkare tolkning är möjlig.

År 2010, under en tvärnationell studiecirkel mellan bloggare i Finland och Sverige om den så kallade Osynliga kommitténs bok Det stundande upproret myntades begreppet svartspinozism. Begreppet resonerar väl med den metropol som endast mättas av glädje under korta MDMA-trippar på klubbar, då det kemiskt framkallade serotoninruset för en stund sköljer bort känslan av fullständig meningslöshet.

Det som gjorde Hardts och Negris spinozism optimistisk var deras tro på möjligheten till möten i metropolen, en tro som i praktiska sammanhang lätt leder till en slags blindhet för kollektiv praktik. Enligt Osynliga kommittén lever vi däremot redan i en spirituell och existentiell öken, där varje form av samvaro måste byggas tillsammans.

Den här nyktra cynismen driver flera grupper på USA:s östkust, som i svallvågorna av Occupy-rörelsen och i skuggan av katastrofer som stormarna Katrina i New Orleans och Sandy i New York, började experimentera utifrån frågan ”hur kan vi öka vår gemensamma makt”?

”Vår utgångspunkt”, skriver ett kollektiv som driver lokalen Woodbine i Ridgewood i New York, ”är slutet på den här världen, och det är upp till oss, var vi än befinner oss, att bygga de nya världarna som ersätter denna. Inte världar som de gamla världarna, utan – utgående från där vi står och med alla tillgängliga medel – nya, känsliga världar, som antar sina egna former.”

Frågan om ökad gemensam makt är vilseledande enkel, men öppnar för en politik bortom stelnade identiteter och en fetischisering av viss form av kamp (kravallen, blockaden, ockupationen). Framförallt öppnar formuleringen för en utväg ur misären av politik separerad från levd praktik, vare sig det handlar om partipolitik eller förstelnade subkulturer.

”Vissa händelser gör oss till mer än vad vi är, medan andra upplöser oss, gör oss mindre levande. Vi måste bli uppmärksamma på denna verklighet och kasta oss huvudstupa in i den första och fly från den senare, trots att det kan svida”, skriver författarna till ett främst i pappersform cirkulerande manifest för en grupp i Atlanta, där kretsloppet mellan kollektivt boende och delad odlingsmark ute i Appalacherna i delstaten Georgia skapat en otroligt stark levd och teoretisk gemenskap. Gruppen planerar som bäst att flytta från en enorm villa som fungerat som kollektivt boende och mötesplats, för att istället köpa hus i en av stadens mer perifera delar.

Det är svårt att säga exakt vad som skiljer sammanhangen i Atlanta och Ridgewood från den autonoma politik som jag till och från varit intensivt engagerad i. Kanske är det båda gruppernas emfas på vänskap som startpunkt som skapar en finkänslighet som den desperata jakten på nästa ”kampcykel” i den autonoma miljön sällan lämnar plats för.

När kamraterna i Atlanta skriver att de försöker ”skapa en offensiv strategi med egen bärkraft” efter att ha ”bevittnat faktumet att varje social rörelse och varje kamp dör ut på grund av sin oförmåga att skapa förutsättningarna för sin egen överlevnad”, känner jag stark resonans just utgående från den serie av misslyckanden som jag själv tagit del av i den autonoma miljön.

Lycka, skriver Osynliga kommittén i den nyutkomna boken A Nous Amis (Till våra vänner) är känslan av att vår makt växer – att vi håller på att överskrida ett hinder. För Osynliga kommittén är vår makt inte makten för någon abstraktion, såsom klassen, folket eller majoriteten, utan alltid makten för just oss, kommunen (på engelska the Commune).

”Den känslomässiga och affektiva intensiteten i våra relationer måste få ett materiellt uttryck. Struntar man i att göra detta kommer det oundvikligen att leda till att vi slits ifrån varandra”, skriver, återigen, kamraterna i Atlanta.

Varje möte mellan kroppar kan antingen öka vår makt, och utvidga kommunen och öka vår lycka, eller förminska den. Hur kunde vi alltså öka vår makt just nu, och inte i en avlägsen framtid, genom en ökad förmåga att affekteras och bryta känslan av isolering, på tunnelbanan, på snabbmatställena, på konferenserna, på sociala medier?

Mikael Brunila
är journalist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.