Natur och kultur är numera oskiljaktiga. Eller, snarare: den mänskliga kulturen har kommit att påverka den utom-mänskliga naturen på ett så avgörande sätt att det inte längre går att skilja dessa två domäner åt. Ungefär så kan man kanske sammanfatta IPCC:s femte bedömningsrapport. Fokus ligger nämligen på antropogena effekter – människans påverkan på klimatet – och framförallt de till synes små men kritiska temperaturhöjningar som följer på ökande utsläpp av växthusgaser. Tillväxten, både vad gäller befolkningsmängd och ekonomisk utveckling, innebär också en direkt tillväxt av dessa gaser.
Rapporten fastslår att det mänskliga samhället under de senaste hundra åren har orsakat kritiska temperaturhöjningar vars konsekvenser vi ännu endast kan spekulera om. Dessa effekter är dessutom irreversibla: de kan begränsas men inte göras ogjorda. Klimatförändringen har med andra ord redan ägt rum, vi riskerar inte att drabbas av katastrofen utan denna har redan inträffat. Atmosfären har blivit varmare, polarisar har smält, haven försurats och havsnivåerna stigit, nederbörden är större och ”extrema” väderförhållanden vanligare, de så kallade naturkatastroferna fler: värmeböljor, torka, översvämning, orkaner, skogsbrand. Men naturen är inte längre någon främmande makt människan har att betvinga med civilisationens verktyg utan en konsekvens just av det mänskliga samhällets industrialisering, teknologisering, kapitalisering, globalisering, finansialisering. Naturkatastrofen – en livsstilsfråga.
Även om dessa processer skulle hejdas, ja till och med om människan på ett eller annat sätt skulle försvinna, kommer effekterna av denna påverkan dröja kvar i århundraden. Den mänskliga kulturen ligger redan, så att säga, i vår natur. Nobelpristagaren Paul Crutzen menar att vi därför kan tala om en ny geologisk epok: holocen har ersatts av antropocen, där människan, alltsedan industrialismens början, har utgjort planetens viktigaste geologiska kraft.
Men i samma stund som människan verkligen träder fram som världens mittpunkt framstår hon också som fullkomligt maktlös: den process som slutgiltigt bevisar våra handlingars makt över omgivningen framstår också som oavsiktlig och omöjlig att hejda. När människan, alltsedan den kopernikanska revolutionen, åter befinner sig i centrum tvingas vi också tänka världen bortom människan. Hela den industriella exploatering av ”naturens” resurser som skett i människans intresse visar sig vara direkt dödlig för människan själv. IPCC slår bland annat fast att den inte bara utrotat otaliga biologiska arter utan också har minskat vår egen möjlighet till överlevnad: tillgången till vatten, möjligheten att arbeta utomhus och att odla livsmedel minskar eller försvinner i stora delar av världen, särskilt för de redan utsatta. Såväl städer som landsbygd kommer i sin tur bli sårbara för nya och svårare väderförhållanden.
Men vi måste också tänka bortom människan därför att vi tvingas föreställa oss en värld där vi inte längre finns – eller där mänskligheten endast överlevt som en decimerad spillra. Hela den till synes ohejdbara process som idag omsluter oss från alla håll pekar i en enda riktning: mot civilisationens kollaps. Vi kan inte ens längre småprata om vädret utan att genast påminnas om ämnets laddning. Att kallprata om vädret har blivit ett hett ämne – kanske alltför hett, liksom klimatet.
Inte konstigt då att samtidskulturen genomsyras av en estetiserad kollaps. Genom att förlägga undergången till en fiktionsvärld speglas vi samtidigt som vi kan uppehålla distansen till denna spegelbild. Mad Max återuppväcks som tv-spel och matinéfilm, men George Millers ursprungliga filmtrilogi har kommit att genomsyra våra föreställningar om en möjlig framtid så till den grad att dess särpräglade estetik och bildspråk tycks gestalta något redan inträffat – ett scenario så möjligt att vi mest är förvånade att verkligheten ännu inte hunnit ikapp.
”We are the walking dead!” utbrister protagonisten Rick Grimes i Robert Kirkmans och Tony Moores serie The Walking Dead (2003–). Vad är den riktningslösa zombiehorden annat än en allegori över människan som destruktiv naturkraft – ett offer för katastrofen men också en naturkatastrof i sig. Liksom antropocen visar zombiehorden människan som kritisk massa – en kraftfull agent som utan avsikt bortom det dummaste begär sluter upp sida vid sida i en destruktiv rörelse utan mål. Och likt Rick kan vi bara väsa: ”Det är vi som är de levande döda!” Katastrofen har redan inträffat och vi som har överlevt tycks befinna oss i limbo, i en outhärdlig väntan på dess fullbordande. På så sätt gestaltar zombien inte de andra utan först och främst oss själva.
Men vi tvingas också tänka bortom antropocentrismen. Medan postapokalypsens berättelser framhäver människan som ännu placerad i intressefokus påminner antropocen oss istället om hur den mänskliga kulturen redan sträcker sig långt bortom människans horisont: till en dunkel och ryslig urtid likväl som in i en kanske lika skräckinjagande framtid. Civilisationens själva drivmedel är ju fossila bränslen: delar av zooplankton, alger och andra märkliga varelser vilka föregått människan med en för oss närmast ofattbar tidsmängd. Vi ser spåren efter dessa organismer men om deras sanna natur vet vi litet – det var ju först nyligen forskare upptäckte att så välutforskade organismer som dinosaurier i själva verket kunde bära färgglada fjäderdräkter.
Som humanister drabbas vi av yrsel vid insikten att historien inte börjar med 1700-talet, medeltiden eller antiken, eller ens med de första skrivtecknen eller grottmålningarna. ”Historisera alltid!” brukar det heta men inte ens evolutionsteorin tycks tillräcklig för att antyda den mänskliga kulturens ursprung. Filosofen Quentin Meillassoux talar om ”arke-fossilen” som det som existerat före uppkomsten av till och med det allra enklaste liv – och alltså inte kan sägas ha existerat för någon. Arkefossilen är något som inte kan observeras men vars egenskaper kan härledas indirekt, exempelvis genom matematiska uträkningar. Vi består av stjärndamm från ett ursprung vi inte kan föreställa oss. Tanken är svindlande men tvingar oss att se på jorden som något som inte existerar för oss. Vi erövrar inte rymden; rymden har alltid redan erövrat oss. Vi är alla omänskliga utomjordingar.
När vi vänder ansiktet för att låta huden fånga den framtittande vårsolens urtida strålning följer vi samma reflex som den lilla snödroppen som tittar upp ur den smältande snön och vänder de gröna bladen mot himlen. Vi har snödroppen i oss. Den cirkadiska klockan – den biokemiska regleringen av kroppens dygnsrytm i förhållande till mängden blått ljus i vår omgivning – har, hos människor och blommor, liksom hos svampar och bakterier, samma evolutionära ursprung i samma kryptokroma känslighet för blått ljus hos de första encelliga organismerna. Liksom det antropoca samhället drivs framåt av förmänskliga organismer utgör vi själva dessa organismer: vi är redan fossiler, muterade plankton.
Vid civilisationens gräns påminns vi att jorden finns och kommer fortsätta finnas utan oss. Plötsligt tycks vårt hem i rymden oändligt hotfullt. Så slås Sten Selander vid utforskandet av en havsvik av dess främmande tidslighet: här växer och lever allt så sakta att det påminner om en urtid ”då tusen år var som en dag och en dag som tusen år”. Havstulpanerna rör sig så långsamt att de snarare liknar växter än djur. Vad är detta om inte en fortlevande evolutionär fossil som påminner människan om hennes eget främlingskap i en civilisation som redan rymmer otaliga andra? Selander konstaterar: ”Nej, detta liv är så olikt vårt att det inger en svag förnimmelse av obehag. Det känns förtroligt och tryggt att vända havet ryggen[.]”
I H. P. Lovecrafts At the Mountains of Madness (1936) upptäcker geologen William Dyer, under en expedition till Antarktis allra otillgängligaste områden, resterna av uråldriga varelsers fruktansvärda, knappt begripliga civilisation. Ruinerna uppvisar en utvecklad arkitektur och skulptural tradition som förtäljer om civilisationens uppkomst, historia och undergång. Men konfrontationen blir outhärdlig för Dyer: insikten att dessa varelser ”överlevt där nere i den cyklopiska vattenstaden i den beckmörka, pingvinfyllda avgrunden, varifrån en olycksbådande dimgirland i detta nu hade börjat spy ut sin blekhet” driver honom till vansinnets rand. Naturen är redan civiliserad: den härbärgerar otaliga främmande kulturer vilka föregått och kommer att efterfölja oss. Det finns bakterier som har levt 250 miljoner år isolerade i berggrunden: 250 miljoner år utan evolutionär utveckling. Vi är samtida med urtiden. Urtiden är nu.
Guy de Maupassants Le Horla (1887) – en av Lovecrafts favoriter – gestaltar i dagboksform hur en man upplever sig vara hemsökt av en osynlig varelse. Först tror han sig på väg att bli vansinnig men när liknande fall rapporteras i den globala pressen inser han sig ha mött en varelse av en ny art, starkare och bättre anpassad till jordelivet än han själv:
En ny varelse! Varför inte? Han måste säkert komma. Varför skulle vi vara de sista? Vi se honom inte, som alla dem vilka skapats före oss. Han är av en fullkomligare natur, hans kropp är finare och mera fulländad än vår, som är så svag, så illa hopkommen, så belamrad med alla trötta organ, så lik ett alltför hårt pressat och invecklat fjäderverk, som lever likt en planta eller ett djur, mödosamt livnärande sig med luft, örter och kött, en animal maskin, ett rov för sjukdomar, deformationer och förruttnelse, flämtande, illa reglerad, naiv och bisarr på samma gång, uppfinningsrikt misslyckad, ömtålig och klumpig, ett utkast till en varelse, som skulle kunna bliva intelligent och fullkomlig.
Det är Darwin omsatt i skräcklitteratur. För darwinismens skandal låg ju inte bara i att människan relativiserades bakåt i utvecklingen, till aporna, utan också framåt: socialdarwinismens avarter missförstod teorin när de trodde att vissa människogrupper redan fulländats och att evolutionen därmed nått en given slutpunkt. I själva verket placerades människan i ett oöverskådligt tidsperspektiv som sträcker sig lika långt framåt som bakåt: vi är bara en övergående mutationsfas bland miljontals andra. Och när vi är borta kommer livet att fortgå i resterna av vårt plastavfall. De glasflaskor vi lämnar efter oss kommer kanske aldrig återgå till ett ”naturligt” tillstånd: gårdagens urdruckna vinflaskor är konsumtionssamhällets pyramider, den eviga morgondagens monument över människans skapande förmåga. Endast efter ett oändligt antal år har de slipats ned till sand för framtida, oföreställningsbara fötter.
Men kanske ligger den största skräcken i insikten att vi delar jorden med hundratals, tusentals för oss obegripliga främlingar som redan etablerat sina samhällen i vårt samhälle, rentav i våra kroppar: var och en av oss är hem för ett och ett halvt kilo livsnödvändiga mikroorganismer, tiotusentals arter som utgör en lika stor del av oss som våra egna hjärnor. Vi är inte bara gjorda av rymdstoff, vi är rymden: vi är ”naturen” för en uppsjö bakteriekulturer.
Snarare än natur och kultur bör vi kanske tala om omgivning och omvärldar. Vi delar omgivning med otaliga andra varelser, men inte omvärld. Vår kultur är någon annans natur och vice versa. På samma sätt som havstulpanens liv tycks otäckt långsamt för Selander verkar poeten själv röra sig i en märkligt nedsaktad värld för exempelvis flugorna. Och på samma sätt som våra städer tycks oss väsensskilda den råa naturen sammanfaller de med denna natur för de fåglar vi delar stadsrummet med. Så påpekar Gunnar Brusewitz:
För fåglarna framstår städerna som väldiga bergmassiv fyllda av djupa raviner, grönskande dalbottnar och vattendrag. De tvärbranta stupen är försedda med hyllor och utsprång som erbjuder de bästa häckningsmöjligheter och på bergens hjässor reser sig vassa klippspetsar och en skog av smala spiror från vilka utsikten är vidsträckt och väl lämpad för sång och revirbevakning.
Antropocen tvingar oss att tänka omgivningen bortom vår egen omvärld; och att se andra omvärldar i vår egen omgivning. Det är förmodligen en lika kuslig som vacker syn. Men det är så naturen är. Och kulturen. Vilken nu som är vilken.
Erik van Ooijen
är fil. dr vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet
Foto: Otto Donner
