Norpas Festival vid ett vägskäl

2,8K

• Dela
• Dela

För fjärde sommaren i rad landade tvärkonstärliga Norpas Festival i lilla Dalsbruk, en och en halv månad efter ortens stolthet Baltic Jazz. ”Landade” är det centrala ordet här, eftersom det är lite som om ett UFO hade dimpt ner i den gamla industriorten. Det tog sina 10 år för Dalsbruksborna att helt och fullt ta till sig en festival med traditionell jazz, men barfota hippieveganer i batikkjolar och dreadlocks som ordnar minimalistiska dansperformanser, kallar tretaktsmotorer för instrument ger stående ovationer åt psykedeliska primalljudsexperiment är nog en svår nöt att knäcka för många (för tydlighetens skull påpekar vi att detta är ironi på Dalsbruksbornas bekostnad – alla arrangörer och publikmedlemmar är naturligtvis inte hippieveganer i batikkjolar, red. anm.). 

Å andra sidan är Norpas Festival ett andningshål för många ortsbor som längtar efter något annat än dragspelsklubben, det lokala rockbandet och akvarellföreningen. Norpas hämtar några av Finlands och världens intressantaste och mest udda konstnärer och musiker till orten och erbjuder både konstnärligt och intellektuellt utmanande upplevelser av typen som många aldrig upplevt förut. Den glada och positiva stämningen smittar av sig, och speciellt under ett veckoslut som detta (21-23 augusti), då solen skiner och de sista sommargästerna tar sig in till hamnen och dess caféer och restauranger, är det ett mycket välkommet tillskott till Dalsbruks sensommarprogram.

Videoinstallationen i gamla gjuteriet var en höjdpunkt på Norpas.

Det som fungerar bäst på Norpas är också det småskaliga programmet: foto- och konstutställningarna, filmvisningarna, de historiska guidningarna i bruksområdet, matinékonserterna på cafét och galeasen Inga, workshoparna som involverar publiken. På den punkten var programmet digrare än i fjol: detta år kunde man faktiskt gå omkring hela veckoslutet och aldrig bli utan program, till och med välja och vraka lite. Speciellt förtjust var jag själv av Farazana Wahidys fotografier av kvinnor i Afghanistan och Ilkka Rautios, Saara Töyryläs och Tuomas Norvios video-ljud-dansinstallation Luova Tuho, som spelats in i den nedlagda stålfbriken i Koverhar – Dalsbruks systerfabrik. I ärlighetens namn är jag mer tagen av Rautios dystopiska foto och Norvios elektroniska ljudlandskap än Töyryläs koreografi som är en aning fantasilös. Idén är rolig dock – en arbetare i blåställ och gasmask som lämnats kvar i den nedlagda fabriken och går bärsärk. Tre kortfilmer loopas i tre tv-apparater som placerats i det skumma ljuset i det gamla tackjärnsgjuteriet i Dalsbruk – en perfekt inramning.

Det som fungerar lite sämre, enligt den här recensenten, är de stora konserterna i den gamla mekaniska verkstaden, och de allmänna arrangemangen. Norpas har nu nått ett vägskäl där arrangörerna måste besluta sig för om festivalen ska fortsätta vara en liten sandlåda för de redan invigda och deras kompisar, eller om man vill växa och engagera också de infödda Dalsbruksborna.

Norpas förstår att utnyttja det gamla bruksonrådet.

Upplägget för lördagens huvudkonsert med 500 personer i publiken var intressant, men inte helt optimalt. Tuomari Nurmio – huvudartisten – inledde konserten redan klockan halv åtta med en alltid lika fantastisk enmansshow. Nurmio sviker aldrig sin publik, det var stående ovationer och rungande applåder. Andra ut på scenen var dragspelsmästaren Kimmo Pohjonen tillsammans med Ismo Alanko och flamencosångaren Niño de Elche – som alla har uppträtt på tidigare festivaler. Det som kunde ha informerats bättre om var att Alanko inte skulle uppträda med sina egna sånger, utan att det skulle bli en timmeslång psykedelisk improvisation i läten och stämningar. Var man inställd på det, var konserten i sig både högklassig och intressant, men var inställningen att man ville höra nåt som närmelsevis liknade Alankos rockmusik blev man nog bittert besviken. Under denna konsert gick också en ansenlig del av publiken hem. Vilket är förståeligt, eftersom nästa programnummer var jonglering. Inget fel på jonglering i sig, men man frågar sig om ett i sig ganska traditionellt jongleringsnummer verkligen hör hemma på festivalens huvudkonsert. Sist ut var det igen en samling av festivalens all stars, som denna gång framförde sin version av John Zorns improvisationsverk Cobra. Ambitiöst och nog så nyskapande och intressant, men verket var kanske lite för udda för att placeras som sista uppträdande på den slutsålda konserten.

Artisterna som uppträder är till stor del redan bekanta. Alanko, Pohjonen, de Elche, Teho Majamäki, Yrjänä Sauro är alla fantastiska artister, men de har alla uppträtt på festivalen redan två, tre eller fyra gånger. Nu ställer man upp dem i olika konstellationer för att experimentera med olika former, vilket i sig kan vara intressant. Men man skulle kanske hellre se något alldeles nytt och obekant – och det känns som om Norpas under sina första år var bättre på att ta intressanta orkestrar till orten som man kunde njuta av även om man inte var överförtjust i experimentell lätesmusik.

Jukka Nouisiainen i gamla mekaniska verkstan

Den lite mer småskaliga fredagskonserten med kring 200 gäster fungerade bättre, både vad gällde arrangemang och upplägg. Kvällens höjdpunkt för min egen del var Jukka Nousiainen, något av en yngre version av Tuomari Nurmio, som uppträdde med sång och bluesig, skräpig elgitarr. Nuosiainen skulle ha uppträtt med sitt band Jukka ja jytämimmit, men tyvärr splittrades det bara dagar innan festivalen.

Spansk-japanska gruppen Takeo Takahashi Quartet spelade njutbar mellow jazz med fusioninslag, medan amerikanska David Rothenberg körde fågelläten i slow-motion och ackompanjerade dem med saxofon och flöjt. En rolig grej, men det kunde ha pågått i en halv timme snarare än i en timme. Gruppen bakom Luova Tuho uppträdde också live, mycket proffsigt så, men liksom i samband med installationen kändes det också här som om Saara Töyryläs koreografi inte riktigt orkade engagera i 40 minuter. Kraftwerk-inspirerade musiken fungerade däremot mycket väl.

Festivalbesökare på skogspromenad.

Vissa av de lokala krafter som har hjälpt till att fixa det praktiska på festivalen antyder att organisationen bakom Norpas Festival tagit sig vatten över huvudet då den låtit evenemanget växa till sig under årens lopp. Det klagades över dålig informationsgång, bristfälliga förberedelser och avsaknad av tydlig ansvarsfördelning. På lördagens slutsålda konsert verkade det som om arrangörerna inte väntat sig en sådan popularitet, och det uppstår ett par större missar.

Norpas Festival är något av det roligaste som hänt Dalsbruk på många år, och därför får man innerligen hoppas att festivalen också fortsätter att arrangeras framöver. Men för att festivalen ska ha en framtid som både ortens befolkning och arrangörerna är nöjda med, krävs att man såväl i fråga om programplanering och arrangemang tar de ”vanliga bruksarna” lite mer i beaktande. Festivalen skulle må så mycket bättre om det fanns en genuin kommunikation åt båda hållen – och som sagt finns på orten så mycket kunskap om den här typen av arrangemang att festivalen bara är korkad om den inte förstår att bättre dra nytta av den.

Uppdatering: Enligt festivalens verksamhetsledare Ritva Kovalainen har publikresponsen på festivalen varit överväldigande positiv och ingen har klagat på arrangemangen. Även alla artister har varit nöjda. Vissa detaljer i texten har ändrats efter preciseringar från arrangörernas sida. Vi beklagar eventuella missförstånd.

Text och foto: Janne Wass