Tidens ihärdiga blåst

av Henrika Ringbom

Henrika Ringbom är författare

När det stormar ute får jag svårt att sova. Jag blir stirrig och börjar gå på höga varv. Men fast takplåten slamrar i stan, och tuppdörren och brunnslocket lossnat och lyft här i Korpo är jag egentligen inte rädd för att någonting ska hända. Det är vindens vinande och våldsamma framfart som gör mig uppjagad. När det, som så ofta i sommar, pustar på från sydväst rullar vittoppade vågor ända från Skiftet in mot vår strand. Särskilt efter att mörkret fallit känns det som om dyningarna skulle fortsätta uppe på land. Gräsen, buskarna och träden böljar som om en stor andning for genom landskapet.

Om jag drar för gardinerna och stoppar proppar i öronen kommer sömnen. Men ibland väljer jag att som en annan filifjonka stanna kvar i det farliga och låta mig exalteras. Filifjonkan får se sitt tak lyftas av och sina skrämda ägodelar – möblerna, prydnadssakerna – virvla upp i luften och försvinna. Det har jag inte upplevt än. Men efter att ha blivit genomblåst kan jag tänka som hon: vad skönt! Allt är renstädat och bortsopat! Och mina tankar och känslor rör sig lite friare än innan.

Det tillstånd som blåsten försätter mig i känns helt oreflekterat, bara att se och höra den verkar elektrifierande. Men säkert spelar det in att jag numera ser tiden som en vind som förändrar och på sikt utplånar allting, såsom vi känner det. I förbiilande glimtar kan jag faktiskt se vinden/tiden blåsa genom allt som finns, föda, blåsa upp, förvandla, upplösa, blåsa bort. Så nära varandra befinner sig vinden och tiden i mitt medvetande att jag nyligen när jag översatte en dikt från finska lät ”aika” (”tiden”) bli ”vinden” på svenska. Jag hade gått igenom översättningen flera gånger utan att få syn på misstaget – det gjorde lyckligtvis redaktören innan den gick i tryck.

Men kanske skulle det ha funnits läsare som i sin tur skulle ha förstått att läsa ”tiden” där det stod ”vinden”? För jag är inte ensam om att uppleva tiden som en storm som driver oss framåt. Välkänd är till exempel Paul Klees akvarell Angelus Novus. På den avlägsnar sig en ängel med uppspärrade ögon, öppen mun och utspända vingar från det han betraktar. Walter Benjamin menade att ”Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han vill nog dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset…”

Tove Jansson uttryckte det enklare: ”Vad kan jag, stackars filifjonka, mot de stora naturmakterna? Vad kan man laga ihop efter dethär? Ingenting!”

Benjamin skrev om Klees bild och historiens ängel i sina historiefilosofiska teser år 1940. Han befann sig då på flykt under nazisterna och dog senare samma år, troligen för egen hand när det visade sig att han inte skulle kunna lämna Europa utan sannolikt tillfångatas och deporteras till ett förintelseläger.

Tove Jansson kunde under ett långt liv i ord och bild bearbeta sina krigsupplevelser. Hos henne lurar hotet, rädslan och utsattheten också i den avskilda dalen. Även Filifjonkan klarade sig med livet i behåll och satt befriat fnittrande i det varma regnet efter att tromben upplöst sig. Du som läser det här sitter troligen, som jag, i en av världens just nu mera skyddade vikar, passa på, dyk i dyningarna, skratta på stranden.

Henrika Ringbom
är författare
Bild: Robert Salmons Skepp i storm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.